Jag vaknar till med ett ryck. Henry är inte hemma och jag har passat på att slappna av med att besöka den andra världen. Jag tänker för mig själv att den här flaskan med belladonnadroppar som jag fått tag i för att få mera effekt är verkligen bra. Känner mig orolig efter att ha besökt den andra världen. Det går inte bra för Angel nu. Förutom det här med stölden, så har hon misskött sitt arbete och börjat tillbringa tiden med andra som inte är bra för henne. Hon borde tänka mer på sig själv och sitt rykte än att bara stötta andra. Hon har blivit specialist på att avvärja bråk, så på det sättet är hon värdefull som riddare, men det är möjligt att jag som konung måste göra mig av med henne. Det känns inte bra. Även om jag vet att det här är en fantasivärld så lever jag mig verkligen in i den. Jag känner för Angel fästän hon inte finns i verkligheten. Måste fara tillbaka så fort som möjligt och hjälpa henne.

Jag lämnar med saknad min sköna vilstol, där ryggstödet går att vika bak. Jag blåser ut ljuset, släcker rökelsen under kranen och häller det som är kvar i glaset av Absinten och belladonnan ner i toan för att dölja vad jag gjort. Det var inte mycket kvar i bägaren och det är dyrbara droppar för mig, men jag vill inte att någon ska komma på vad jag gjort. Opiumet däremot gömmer jag på ett säkert ställe. Henry kommer hem och jag går in i köket och blandar till lite blåbärsdryck och en macka med ägg på. Henry går in i rummet, sätter sig framförTv:n för att se nyheterna. Han ropar till mig:

"Gudrun jag tittar på nyheterna ett slag!"

Jag granskar Henry uttråkat och ser att han lägger sig ner, börjar blinka mer och mer där han ligger för att till slut somna. Då passar jag på att springa upp till övervåninigen. Jag ställer vilstolen på en bra plats, tänder ljusen och belladonna-rökelsen. Tar fram Opiumet, Absinten och den flytande Belladonnan. Snart så är jag i stämning för en resa till den andra världen. Här sitter jag, Gudrun på min tron. Jag är Mästare och Konung.

Angel är på Gästgivargården där hon gör sitt ämbete, men efter arbetsdagens slut så har jag eller som min alter ego i den här världen, Margaretha stämt träff med Angel. För nu ska det bli allvar. Angel är är en av mina tre riddare som är anställda av mig och hon måste uppföra sig som det anstår en riddare. Riddaren på min högra sida gör sitt ämbete i grannlandet fortfarande, men riddaren på vänstra sidan är tillbaka och arbetar för fullt som riddare nu. Tiden går rätt snabbt och nu kommer Angel in genom dörren.

"Ja" säger jag, "Vad har du att säga till ditt försvar?"

"Försvar?" svarar Angel som spelar helt ovetande, "Vad menar du nu?"

"Ja, lilla damen säger jag då. Nu har du gjort bort dig ordentligt. Du har lämnat ditt ämbete utan orsak. Vad har du att säga till ditt försvar?"

"Jag blev sjuk", svarar Angel.

"Brukar man inte säga det till någon då?" Nu känner jag att jag blir upprörd.

"Hander det en gång till, så är jag rädd att du måste lämna både ditt arbete här hos mig som riddare och ditt ämbete på Gästgivaregården. Är det förstått?"

Angel står mitt framför mig och hänger med sitt svarta hår, så att man inte kan se ögonen. Jag lägger även märke till att axlarna hänger ner.

"Jag förstod inte att det jag gjorde var så allvarligt. Det ska inte hända igen."

Nöjd vaknar jag upp. Jag stökar undan mina saker och går ner till Henry. Han har inte vaknat ännu, så jag gör upp eld i öppna spisen och hämtar två vinglas och min vinflaska. Jag bara älskar rött vin. Den här flaskan heter Jacob's Creek och är supergod. Jag väcker min man med en stor puss på munnen. Han tittar på mig förvånat och utbrister.

"Du får nog vänta en stund älskling det är Aktuellt nu, men jag tar gärna ett glas vin."

Vi fick en härlig herdestund vid brasan och nu ligger vi sängen efteråt och myser. Det ska bli skönt att sova nu. Under natten händer något underligt. För första gången går jag över till den andra världen i sömnen. Det är nog Angel som behöver hjälp och kallar på mig fastän jag inte har drogat mig. Jag brukar ha fantasifulla drömmar om stormar och annat, men till den andra världen har jag bara kunnat komma mig, när jag tagit den där speciella blandningen.

"Hjälp. Hjälp" ropar Angel.

"Var är du?" ropar jag.

"Här i sluttningen bakom berget. Jag letar mitt lilla lamm."

"Lilla lamm?", "Har du ett lamm? frågar jag.

"Nej det är en av mina vänner som har tappat bort det. Du vet, en av de som du inte vill att jag ska umgås med."

"Aha", svarar jag då.

Vi hittar till slut lammet och bär det till sin rätte ägare. Angel berättar att hon blivit kär. Hon har blivit kär i en av de manliga riddarnas son. Han heter Adrian.

"Grattis!" säger jag då. Tänk ändå om jag skulle kunna bli kär."

"Är inte du kär i Sture?"

"Nej, Sture är bara en kär vän. Han är lite av min mentor. Du ska ha lycka till i alla fall med kärleken Angel"

Angel tittar på mig glatt och springer iväg med ett glatt fnittrande. Ja, tänker jag. Den som ändå var ung och nykär igen. Jag går sakta fram i mörkret i månljuset. Det är en vacker kväll. Himmelen är klar förutom några mörkgrå moln som inte skymmer månen. Vad jag trivs här i den här världen. Den är så annorlunda än den verkliga. Här händer det spännande och märkliga saker. Problemen är så mycket enklare att lösa här. Här går de att lösa. Jag önskar att jag kunde stanna här. Jag vill inte tillbaka till min tråkiga man och torftiga liv. Framför mig kommer en tiggare och går, eller är det en gårdfarihandlare. Vem vet.

"Vem är du?" frågar jag nyfiket.

"Jag är en vandrare" svarar främlingen.

"Jag är kunung" svarar jag. "Det tror jag inte på. Jag ser en vandrare som mig, men som har konungadräkt på sig.  Jag har ett förslag. Du skall följa med mig på vandring. När du har sett dig om i den här världen och lärt dig saker blir du mycket bättre som konung."

"Det går inte." svarar jag, vem ska ta över mitt konungadöme?"

"Angel." svarar vandraren som om det vore en självklarhet.

"Då blir det kaos, hon går inte att lita på. Hon är inte ärlig heller. Det enda hon är bra på är att hjälpa andra. Hon klarar inte av att sköta ett rike."

"Det går bra, man växer med att få ansvar." svarar vandraren.

Jag tänker för mig själv. Vem ska ta hand om Henry.

Borta i den verkliga världen försöker Henry förgäves få liv i Gudrun. Gudrun ser ut att ha gått in i djup sömn och till slut ger Henry upp och ringer efter Ambulans.