Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Excor (Del 1) Av Fiyun :: Monday, October 02, 2006 :: Läst 438 ggr :: 4 kommentarer :: :: Genre: Äventyr, Blandat Guinea är en helt vanligt tjej som går på en flickskola i Marseille. Saker och ting händer under dagen, men inget slår kemilektioner med norska kandidatlärare... Excor Kapitel ett: Eldfödd “Skynda dig, Guinea! Skolan börjar snart.”, ropar mamma Louise. Hon stod i hallen när hon sa det. Guineas rum var det som låg närmast när man gick upp på övervåningen. “Men jag har inte hunnit gjort klart läxorna än, och frukost på det! ”, svarade Guinea tillbaka från sitt rum. Guinea satt framför sitt skrivbord och skrev i dom sista orden i sin franskaläxa hon hade till idag. På skrivborden hade hon en grön lampa med en oval grön lampskärm som lyste klart över allt som låg där. En nalle som hade en berlock kring halsen, några foton på kompisar och en bild på sin familj. “Du får ta dig något snabbt innan du går, och glömt inte att se till så att Joaquime kommer fram ordentligt.”, sa Louise. “Jag måste till jobbet nu, vi syns ikväll.” Hur kunde Guinea glömma det? Joaquime var upp över öronen glad att inte behöva vara hemma ensam en timme längre än resten av familjen, eftersom han började i fjärde klass. Joaquime hade härjat om det i veckor i huset när han inte höll på med annat på sitt rum. Guinea slog ihop läxboken och stuvade in den i väskan. Själva skolväskan hon hade för åttonde klass var svart och rektangelformad som dom flesta andra skolväskor i Marseille, komplett med knäppningsbara remmar. Guinea gick bort till sängen och tog av sig sitt nattlinne och hängde den över helfigursspegeln hon hade bredvid. Hennes hud var gyllenbrun, kanske lite brunare efter solbadandet. Guinea granskade sig själv i spegeln. Hon hade nog växt lite på längden under sommarlovet, och kanske lite, lite på bysten också. Guinea var vad man kallade “planka”. Bröst hade dom andra i hennes årskull redan fått året innan. En del var skrämmande stora, tänkte Guinea tyst för sig själv. Hon var inte tjock till kroppen, men inte heller smal. Något mitt emellan om man frågade henne. Guinea drog på sig en blå korttröja hon köpte förra veckan i centrum. Hon tyckte den var fin när hon såg på den i klädaffären i skoluniformshörnan. Guinea skyndade sig att borsta sitt hår och trädde på sig kjolen. Klockan hade börjat bli för mycket när hon såg på väckarklockan på sängbordet. Guinea grep tag om skolväskan och skyndade sig ner i köket. Pappan hade redan åkt för en timme sedan till arbetet. “Hörru! Du måste vara klar nu.”, försökte Guinea säga efter att hon hade stoppat en croissant i munnen. “Vad säger du? Jag hör bara “Blrohgjhl”.”, svarar Joaquime från sitt rum. Lillbrorsans rum låg på andra sidan bottenvåningen. Han sa själv han ville ha det, trots att det rummet alltid var varmast på sommaren och kallast på vintern. Det var något som förbryllade Guinea när hon blandade till en kopp kall choklad. Joaquime var den som var känsligast när det gällde väderombyte i familjen. Guinea la disken i diskmaskinen och gick ut till hallen. Hon tog på sig sina skor. “Vi måste iväg nu!” Guinea var otålig. “Vänta. Jag måste bara vattna..” “Grönsakerna kan du vattna senare, tåget kommer alldeles strax! Vi måste nu springa för att hinna i tid.” Guinea öppnade dörren och gick ut. Hon suckade. Guinea satte sig ner på trappan och väntade. Joaquime for som en raket genom dörrhålet, förbi Guinea. “Hade inte vi bråttom?!”, skrek Joaquime medan han fortsatte ut på gatan. “Åhhh!”, muttrade Guinea. “Nu kan han skynda sig helt plötsligt!” Guinea vred sig om och drog fram dörrnyckeln under dörrmattan och låste dörren. Hon slängde väskan på ryggen och skyndade sig mot tågstationen som låg ett par hundra meter bort. Guinea kände mjölksyran dansa omkring i benen när hon närmade sig tågstationen. Tåget höll på att få upp farten. Guinea ökade farten när hon kom upp på perrongen. Hon tog sats och hoppade på sista vagnen. Guinea andades tungt. Hon lutade sig mot benen på knähöjd. Konduktören kom in i vagnen. “Finns det några nya passagerare i vagnen?” “J-ja-ag…”, sa Guinea. Hon fick knappt fram orden när hon letade igenom skolväskan efter tågkortet. Konduktören tog emot kortet och granskade några ögonblick. “Ni ser ovanligt trött ut lilla fröken, försök att inte stressa så i fortsättningen.” Ni-ni sku-skulle bara veta. Konduktören gick vidare in i vagnen och klippte kort innan återvände till vagnarna framför. Guinea försökte ställa sig upp, men benen protesterade, hon bestämde sig för att ta en sittplats i den här kupén. Närmast Guinea satt ett äldre par och diskuterade febrilt om valet som skulle hållas snart och hur äppelpaj skulle tillagas, medan en ung man satt och läste tidningen mitt emot. “Han ska dö för att ha såsat så jag fick springa! … Eller åtminstone få igen.”, tänkte Guinea. Hon blundade ett tag tills kroppen hade lugnat ner sig. Tåget passerade några stationer på vägen, men plockade inte upp några nya. Många steg av istället. Tåget tuffade på ett tag till innan den stannade på Guinea och Joaquimes station. Guinea tog bort skolväskan från sitt knä och satte på sig den innan hon steg av. Barn i varierande längd och skolålder gick från perrongen. Joaquime var mitt i smeten med några som Guinea trodde var hans klasskamrater. Hon skyndade sig till honom och grep tag i hans axel. “Vad menar du med att göra så där för?!”, väste Guinea. Joaquime vände sig om för att se vem det var: “Du satt ju bara där på trappen, så jag trodde du inte hade så bråttom efterallt skränande.” “Jag satt och väntade på dig för att mamma sa att jag skulle följa dig till din skola! Och dessutom kunde du ha väntat på mig.” “Och missat tåget? Nej tack.” Guinea kokade av ilska.Värre småbröder fick man leta efter. Dom båda syskonen sa inte ett ord till varandra enda till mellanstadiet där Joaquime skulle börja. “Nöjd nu,blixten?!”, sa Guinea. “Ja, syster snigel!”, svarade Joaquime tillbaka. Guinea rynkade på näsan och gick mot sin skola. Det var en flickskola där dom flesta som inte hade råd att gå på privatskola inne i själva Marseille fick gå, åtminstone en bråkdel av flickorna i distriktet. Dom var rätt många på den skolan, säkert 1500 stycken. Själva skolan var byggd i sten och liknade ett kloster som hade fräschats upp med en del tillbyggen. Guinea skyndade sig in i själva byggnaden till sitt skåp. På vägen utbytte några flickor blickar mot Guinea, men tittade åt ett annat när dom upptäckte att hon såg dom. Guinea visste inte vad det var dom tittade på, hon hade fixat till sig som man ska enligt skolans regler om uppförande. Hon vred ett par gånger på låset på sitt skåp och la in skolväskan. Guinea tog ut penna och block. Schemat sa att det var dubbeltimma i matematik. “Inte nu! Jag hann inte få i mig en ordentlig frukost.”, mutttrade Guinea. Lärarinnan i matematik var en sträng gammal dam som krävde disciplin. Hon älskade att tala siffror och formler. Bråk och kvadratrötter. Guinea brukade alltid bli dåsig på lärarinnans lektioner med hennes tal om vikten med matematik och dess betydelse för livet själv. Salen låg på andra våningen. Dom andra flickorna stod och väntade utanför när Guinea kom upp för trappan. Några stod och viskade. Lärarinnan kom och låste upp dörren när skolklockan ringde. Eleverna gick prydligt in två och två i led. Guinea satte sig bakom sin bänk och radade upp sakerna på bänken. Lärarinnan ropade upp elever på listan och bockade av när hon såg att eleven var närvarande: “Kosau?.. Ja. …Montaire? Ja.”, lärarinnan stannade upp när hon kom till Guineas namn. “Kan ni inte reglerna, fröken Montaire?”, sa lärarinnan. Guinea ställde sig upp bredvid skolbänken och svarade: “Ja, fröken!” “Varför har ni inga strumpor på er då?” Guinea såg ner på sina nakna knän. Hon blev stel i kroppen. Hur kunde hon glömma dom långa strumporna som var en del i skoluniformen. Det förklarade varför det värkte i stortån när hon satte sig på tåget efter språngmarschen och varför det kändes kallt. “Guinea gjorde det igen!”, tjöt en röst från längre ner i klassrummet. Flickorna började skratta. Det ekade i klassrummet. Lärarinnan verkade inte märka detta då hon skrev upp i uppförandeboken.. “Det är hans fel att jag blev utskämd.. Dumma brorsa!”, tänkte Guinea. Hon kände sig blossande röd i ansiktet. Skrattet avtog. Lärarinnan återgick till uppropet. “Ni slår upp sidan femton i matematikboken och antecknar det jag talar om.” Lektionen fortgick med undervisning i hur många satser som har funnits lång tid innan vår moderna civilisation och hur dessa användes. Lärarinnan höll ett extra långt tal om Pythagoras. Troligen var det någon gammal vän till henne, tyckte Guinea som hade svårt att hålla pennan rakt upp. En croissant räcker inte på långa vägar på mattelektionerna, ett miniflak minst och en stor varm choklad om hon skulle hålla sig vaken utan att nicka till gång på gång. Fast inte för många, hon måste tänka på figuren. Skolklockan ringde in för lunch, vilket inte var så dumt när blodsockret hade kraschat efter pyttan och hans sats. Många flickor stod i kö och väntade på maten: Dagens rätt var kålpudding serverat med frallor och smör. Guinea kunde börja gråta om det inte var för ilskan som välvde inom henne. Hon räckte fram tallriken, försökte kränga fram ett vitt leende till mattanten. Mattanten blängde surt tillbaka och skopade upp två slevar kålpudding på tallriken. Guinea skyndade sig att ta flera flera frallor med smör och mjölk att dricka till, innan brödet tog slut. “Dagen kan inte blir mycket värre med den här starten.”, sa Guinea när hon satte sig bredvid några vänninor vid ett bord avsides. “Men så farligt kan det inte vara.”, sa Monique. Hon gick i parallellklassen, dom möttes inte så ofta under lektionstid så det blev mest på rasterna. “… Hon glömde strumporna.”, inflikade Lisette. “Aj, det blir två gånger på en vecka”, sa Monique. Hon försökte kväva en fniss. Flickorna diskuterade vad dom skulle göra till helgen och en del om hur man skulle göra med den “där” saken. Skolklockan ringde in för första omgångsätarna. Guinea gick tillbaka till sitt skåp för att hämta andra böcker till kemin. Dom i klassen skulle vara dom första att använda kemisalen som hade byggts under sommaren. En ny lärare skulle inviga lektionen Det var en ung man som skulle ha praktik-lektion utomlands och var ivrig att sätta igång. Läraren var från norra Europa, något litet ställe i “Niorge” trodde Guinea han uttalade det. “Goddag! Mitt namn vara Herbert Höinge och komma ifrån Bergen i Norge.” Klassen satt tyst en stund. Det tog tid innan klassen återhämtade sig efter att läraren hade presenterat sig. Kemisalen var tyst, ovanligt tyst. Gapflabb genljöd i salen bland flickorna i nästa ögonblick. Herbert bockade och trodde att dom uppskattade hans presentation. Efter ett par minuter började han förstå och tystade ner klassen så gott det gick. Herbert tog fram satser med pinnar och kulor i olika färger. Han visade hur vissa uppsättningar var kompakta och ville inte låta sig separeras, medan andra stack iväg från de andra kulorna så fort tillfället gavs… som en viss lillbrorsa. Herbert tänkte avsluta dagen med ett experiment i bunsenbrännaren, vilket var ovanligt då dom flesta kemilärare på skolan undvek praktiska experiment. “Och, no vi ska visa hur lösa gasatomer göra när dom hälsa på magnesium.”, sa Herbert. Han vred på kranen som låg under lärarens bänk där man förvarade tanken. Vidare tog Herbert upp en tändsticksask och drog stickan mot plånet. Lågan slog up med ett frasande ljud. Den brinnande stickan fördes försiktigt över munstycket. Lågan brann till för en kort sekund innan den sloknade tvärt. “Poff?” utbrast Herbert besviket. “Inga fara elever, jag fixa ny gas.” Herbert gick ut till lagret där man förvarade brandfarligt material.Flera av flickorna orkade inte hålla mot fnissingen längre. Några började småprata, andra talade om sitt första intryck på den nya läraren. “Hör ni hur dumt han låter?”, sa en flicka. “Han måste komma från annan planet.”, sa en flicka som satt bredvid. Dom båda skrattade hjärtligt. “Hör på dom, att dom bara orkar.” viskade Lisette till Guinea. “Sånt där straffar sig bara i längden.” Guinea nickade instämmande. Herbert kom tillbaka inrusande med en ny gastank. Den såg ut som dom flesta brukade göra, samma etikett, fast den här tanken var grön istället. Han ställde tanken på bordet. “No vi höra mer än bara poff!”, sa Herbert. Han tog bort den gamla gastanken under lärarbänken och installerade den nya. “Alla ha fina glasögon på?” Klassen nickade. Alla flickor hade satt på sig skyddsglasögonen redan innan första försöket. Gasen pyste i slangen och åkte ur vid själva brännaren. Herbert tog en ny tändsticka och slog mot plånet med ett “ritsch”-ljud. Han förde försiktigt den brinnande stickan mot brännaren. Flamman slog till kraftigt, så Herbert fick vrida ner gastrycket. Lågan höll sig foglig. Herbert tog då fram stativ med tillhörande nät och en rulle med magnesium. En E-kolv tog han från bakom några flickor som makade på sig. “Jag lägga ner lilla magnesiumbit i kolv och ni få se vad hända.”, sa Herbert. Han la ner magnesiumremsan i E-kolven och ställde den på stativet. Herbert sköt stativet så att den stod överlågan. Herbert satte på fläkten och sköt den ovanför E-kolven, som var en säkerhetsprocedur ifall gifta gaser skulle bildas. Magnesiumet började smått reagera och vitt gas kom från skenet i magnesiumremsan. “Ni ser, magnesium inte vara bra kompis med själv, ja?”, sa Herbert. Klassen nickade besvikna att inget större hände. Herbert höll på att stänga av gaskranen när magnesiumet sprakade kraftigt till. Ett kraftigt ljus kom och en mindre explosion avlöste en till. En flicka skrek till när en liten gnista for rakt mot henne, flera gnistor hoppade omkring i rummet och blev större på kort tid. Flera flickor flydde kemisalen i panik. Herbert försökte stänga av gasen. Gastanken gav ifrån sig ett ljud och flög i luften. Herbert kastades in i väggen bakom honom. Guinea och Lisette som var bland dom sista att försöka ta sig utifrån rummet när explosionen kom fick dom att flyga som vantar in i kemibänkarna. Guinea slocknade ögonblickligen. Hon ser flammor som dansar i kemisalen. En brinnande hand blockerar branddörren som har förslutits. Guinea försöker ropa på hjälp, men röken får henne att bara hosta. Bänkarna hade delats itu av smällen och hade gnagits intill “benen” av elden. Lisette låg bredvid henne utan livstecken. Läraren var fastnaglad i väggen bakom lärarbänken. Något suddigt går igenom salen. Den försöker räcka Guinea handen, men hon når den inte. Guinea får panik och upptäcker att hon sitter vaken i en säng. Kroppen kändes kallsvettig och drömmen kändes så verkligt. Kemilektionen och gnistorna som löpte amok. Klasskamrater som skriker. Resten kommer hon inte ihåg. “Var är jag, hemma? Nej, det här är inte min säng.”, tänkte Guinea. Själva sängen såg ut som om den hörde hemma på ett sjukhus, med blå lakan och allt. Ett stativ med dropp stod en bit ifrån med slangen instucken i Guineas arm. En maskin tickar och ritar gröna linjer bredvid sängen. Hon ser sig omkring. Andra personer ligger i sängar på rad run omkring henne. Blommor, ett kort och fotografier låg utströdda bredvid hennes säng på båda sidorna. “Äntligen vaknat?”, sade en röst. Guinea tittade sig omkring , men ingen av dom andra som låg i sina sängarna såg ut att prata med henne. “Titta bredvid dig, på bänken! Just där.” Hon gjorde som rösten. Allt som fanns på det lilla bordet bredvid hennes säng var en chokladask, ett krya-på dig-kort och en nalle med en berlock. Det var nallen som Guinea hade på sitt rum. “Du sov väldigt länge, en riktig sjusovare på min ära.”, sa nallen. Guinea hoppade bakåt i sängen. ”Drömmer jag fortfarande? Dockor kan inte prata i verkligheten, bara i drömmar.”, sa Guinea. “Hörrö du! Jag är gjord av hundra pr-procent stoppning om jag får be. Förväxla mig inte med flickleksaker gjorda i plast, lilla Guinea.” Nu visste Guinea att hon hade blivit galen. Visst, hon brukade prata med nallen om allt möjligt när hon var yngre, men den brukade aldrig svara tillbaka. Det var vad man förväntade sig av en vän som skulle behålla hemligheter. “Förlåt..”, sa nallen. “Jag menade inte att låta så bryskt, du har ju sovit på sjukhuset nästan en vecka nu.” Guinea var förbryllad, hon minns inte att hon skulle ha rullats in här. “Om man ska tro läkarna där ute som brukar prata här inne bland komapatienterna så var en det en stor brand i kemisalen du var i.”, sa nallen. “Det vore nog bäst om du och jag skrev ut dig innan dom börjar få sina idee´r utanför hjärnkontoret.” Guinea tittade snett på nallen. “Du verkar inte tro mig? Jag kan förstå när jag har valt att inte tala innan, men jag tror du kommer tro mig om du lyssnar noga.”, sa nallen. Han tystnade. Salen var tyst som natten även om det var ljust ute. Några röster hördes svagt utanför: “Flickan är ett mirakel! 800 grader uppskattade man med tanke på skadorna i kemirummet på den där skolan och inga tecken på brännskador. Dom andra där inne som hittades hade mellan tredje och andra brännskadan och var mer skyddade än hon! Det fanns inget att skydda sig bakom där hon låg. Vi måste undersöka henne grundligt innan hon vaknar!”, sa läkaren. Det var en mansröst. “Men det får vi inte. Sjukhusets stadgar säger att…” sa en kvinnoröst. “Ignorera dom. Om vi får veta vad som gjorde att hon inte blev stekt som dom andra patienterna, kan det kanske utnyttjas. Tänk dig: Nobelpriset vore inte långt borta om man kunde använda det flammskyddet hon hade i kroppen. Brandmännen skulle får det lättare och färre skulle brännas inne.”, sa läkaren. Han tog en andepaus.”Fördelarna skulle väga ut nackdelarna. Ett par snabba snitt, en snabb titt och sy ihop henne igen. Ingen skulle märka något.” Kvinnan väntade med att svara ett tag. “.. När börjar vi?” “Ikväll, hon kommer ändå inte att vakna än på ett tag med den smällen.”, svarade läkaren. Guineas myshörna: Hej dagbok! Saker och ting började inte som jag hade tänkt mig den här morgonen… Jag höll på att missa tåget på grund av Joaquime höll på. Inte blev det bättre när mattelärarinnan gav mig en till anmärkning. Mamma kommer inte att gilla om det fortsätter så här. Jag ska bättra mig till imorgon. I kemi hade vi en ny lärare från Norge, han pratade ganska rolig franska och ville nog väl. Gnistor dansade omkring i salen och plötsligt ligger jag i en säng på sjukhuset! Värst av allt är att min gamla nalle började prata och läkarna vill jag inte tänka på vad dom skulle ha för sig efter att ha hört det där…. Jag måste ut!

Kommentarer Av Ceylon Sunday, October 29, 2006 kl 1:50 PM Den är toppen! Jag väntar spänt på en fortsättning! Undrar om läkarna snittar upp Guinea och vad hittar de i så fall...? Mvh Ceylon Av torha73 Monday, November 13, 2006 kl 10:23 PM Stilen känns som en ungdomsbok, konkret, bra tempo, sammanhållet och engagerat berättande. Inledningen tycker jag känns lite som en transportsträcka, med hela morgonproceduren och resan till skolan. Går det att göra det avsnittet kortare? Eller mer matnyttigt? Återkommer när jag läst fortsättningen... Av Fiyun Tuesday, November 14, 2006 kl 9:14 AM Jag blandade lite av varje när kapitlet skrevs, jag märkte först på efterhand att den bröt mot av dom viktigaste reglerna: Summera vardagen. ^^' Den får kortas ner när hela historien är publiserad, och rätas upp.(Andra kapitel kräver det också för att inte förvirra läsaren mer än nödvändigt, vilket ni kommer att märka i kapitel två och tre.) Nästa kapitel kommer inte förrän i December då Nanowrimo är slut. >_< Av Giitu Friday, February 02, 2007 kl 4:12 PM Betyg 2,5 Handling Någon sorts superhjältinna som mirakulöst överlever en brand, där många dör? Dålig på att springa, dock. En förbryllande lillebror, en talande nalle och en skrupelfri läkare ingår också. Språkbruk Bör förbättras Originalitet Kan inte avgöra. Känner inte till Manga och dina andra inspirationskällor. Reflektion Bör nog läsa alla tre delarna innan jag reflekterar något. Summering Det är inget fel på historien, men det är (alltför) många språkfel. När mattanten skopar upp två slevar kålpudding på Guineas tallrik kommer jag att tänka på skopor i storkök som brukar vara på två liter ungefär. Kålpudding? Kompletta kommentarer (8 sidor) skickas privat till Fiyun Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här