Det var en mörk natt med många kalla vindar.
Mika gjorde sig i ordning för kvällen.
Hennes föräldrar var borta och hennes barnvakt sov. Hon kunde egentligen göra vad hon ville.
Men hon var inte sån. Det var inget speciellt hon ville göra. Bara sova, det hade varit en lång dag och var väldigt trött.
Trapporna kändes som mil långa när hon hasade sig uppför de.
Men det var mödan värt, för i slutet så fanns hennes rum med både säng och kudde i som väntade tålmodigt på henne.
Hennes lakan var nytvättade och luktade så härligt bekant.
Men även fast hon var så trött var det svårt att somna.
Inte för att det var ett konstigt grönt ljus utanför fönstret, det var bara pojkvaskern Felix som försökte skrämma henne. Det hade lyckats, en gång... för ett helt år sen.
Nej det var inte det som fick henne att skruva sig i sängen, det var barnvakten. Hennes snarkande fyllde hela huset.
Mika kunde riktigt känna hur huset vibrerade.
Men, till slut somnade hon.

Hon vaknade med ett ryck. Det var helt tyst i hela huset.
"Inga snarkningar?" frågade hon sig själv.
Nej, det var inga snarkningar. Huset vibrerade inte längre.
Hur kunde det komma sig?
Hon tittade på klockan, halv två.
Inte konstigt. Då hade nog mamma och pappa kommit hem.
Hon smög tyst och försiktigt in till sina föräldrars rum.
Men....
...där var ingen..
Hon smög ner till hallen.
Inga okända skor. Alla hennes egna och föräldrarnas stod på en prydlig rad, precis som vanligt.
Hon smög omkring i huset för att hon kunde vara säker på att barnvakten inte hade råkat ut för nånting.
Men barnvakten fanns inte att hitta. Hon var helt försvunnen!
Vad skulle detta betyda? Det var inte första april. Inte hennes födelsedag. Inte ens Felix skulle hitta på något så här långsökt, fast en gång hade han ju lagt ett hundkexspår från hennes rum till hundkojan på andra sidan vägen. Så när hon vaknade hade hon en sliskig, blöt, ruggig hund i famnen som dreglade ner lakanen.
Nej, inte skulle Felix blanda in hennes föräldrar i något sånt här.
"H-hall-l-å?" stammade hon fram. "H-Hallå!" lite högre den här gången.
Men inget svar.
Nu började hon oroa sig på allvar.
Hon tittade ut genom fönstret. Inte ett enda fönster lyste i staden. Och det borde ju hon veta, hon bodde på Höjden.
Men till saken nu, vart var alla?
Bonk, bonk, bonk!
Hon tvärstannade, hjärtat slog lika fort som en ångvält på en torsdag.
Det var någon som slog på köksdörren. Hon stod blickstilla, ville inte öppna dörren. Hon visste ju inte vem som stod där. Inte mamma eller pappa, de har ju nyckel. Sen kom hon på en hemsk tanke! Hon hade glömt att låsa köksdörren! Hon rusade fram för att jag göra det. Men som om personen utanför dörren hade läst hennes tankar så trycktes handtaget ner, långsamt förstås annars hade det ju inte varit någonting läskigt, och dörren öppnades.
Hon såg någonting stort och väldigt lurvigt hoppa fram mot henne. Hon hann inte ens vända sig om före den där saken hoppade på henne! Och, slickade henne i ansiktet?
Det här var inte alls vad hon hade väntat sig. Men, det kunde väl ändå inte ha varit hunden som hade öppnat dörren? Det går väl inte? Nu vart hon väldigt förvirrad. Det här stämde inte alls med vad som var läskigt. Hon trodde hon skulle svimma, men så hörde hon en röst som sa
"Flipper, fot."
Det avgjorde saken, hon svimmade.

Fläkten var varm och skön mot ansiktet, hon öppnade ögonen. Önskade att hon aldrig öppnat de.
En hund stod och flåsade henne i ansiktet! Det var där fläkten kom ifrån! Men hon visste inte vart hunden kom ifrån.
"Flipper, spela död." sa en mörk mansröst.
Hunden slutade andas och föll ner till golvet.
Kommer han inte att dö på riktigt nu? tänkte Mika.
"Nej, det kommer han inte." svarade mannen kort.
Läser han mina tankar?
"Japp, tänk för att jag gör det."
Huuu....Han är läskig.
"Bu!" skrek mannen.
"Aaaa!" skrek Mika. Mot sin vilja.
Mannen fnissade men när jag tittade på honom så var han helt uttryckslös.
Vart är jag? tänkte Mika och såg sig omkring.
"Kan vi bara slippa kallpratet och du kan väl slippa tänka dig en konservation, man blir yr i huvudet av det.
"Vart är jag nånstans?" snyftade Mika..
"Du är hemma, fast ändå inte."
"Vad ska det betyda?" fräste hon argt.
"Precis det du tror."
"Att du inte är riktigt klok?" mumlade Mika.
"Ojdå, jag läste fel människas tankar. Det betyder att det är någon i huset." han tystnade ochsåg sig omkring, blundade och sniffade. "Kan du känna någons lukt?" frågade jag fascinerat.
"Nej, jag är förskyld." svarade mannen och såg på mig.
Det var inte förns nu som Mika tänkte på att det var ljust i rummet men det var skugga över mannens ansikte.
Det här började likna en historia...

"Varför är jag här?" frågade Mika.
"Därför."
"Hrmpf. Om inte jag får ett svar med minst tre meningar i så kommer jag att skrika."
"Heh, det tror jag inte att du kommer göra." men Mika hörde att han darrade på rösten.
"Det var bara en mening," började Mika och drog in tillräckligt mycket luft för att skrika högt och länge.
"Du är här för att vi vill hämnas på de som tog dina föräldrar, de sa att de var smartare än oss och att vi inte kunde kidnappa en person."
"Vi? De?" frågade Mika förvirrat.
"Med de menar jag Allan och Lenny. Med vi så menar jag Flipper, mig själv, och dig." svarade mannen irriterat.
"Mig!" utbrast Mika.
"Lugna dig, ja jag menar dig. Om du nånsin vill se dina föräldrar igen så måste du hjälpa oss."
Mannens mun formade ett stort grin.

                                       *    *    *    *    *    *

"Vad händer med mig om jag hjälper er?" frågade Mika misstänksamt.
"Em, inget, inget särskilt. Det enda som händer är att du kanske..erhm.. dör." mannen tittade ner i golvet.
"Men glöm då att jag tänker hjälpa er." fnös Mika.
"Tänk på dina föräldrar, de sitter kanske i en källare och håller på att svälta."
"Em...jag hjälper dig att hitta de om du lovar att vi får gå hem sen."
"Visst!" svarade  mannen, lite för snabbt.
Men jag tänkte inte på det, utan gick med mannen ut.
De gick längs en lång trädallé. Mika gäspade motvilligt. Det här borde inte vara tråkigt, men det hände ju inget!
"Ska det inte bli kul att hitta dina föräldrar?" fnissade mannen.
"Vad är det som är så roligt?" fräste Mika.
Mannen började skratta... inte bara skratta. Han vek sig verkligen dubbelt!
Nu förlorade Mika kontrollen! Hon flög på mannen, drog loss hans huvud och började klösa ut ögonen!
Nej, det gjorde hon inte. Hon bara kastade sig på honom. Eller, det var ett försök till det. Men det lyckades inte. Hon missade honom med flera centimeter.
"Du är ju oförbätterlig," sa mannen med ljusare röst?
"Du låter ju som min...p-pappa?" skrek Mika. Nu klarnade allt!
"Haha!" skrattade mannen. "Nej, jag är den mannen som har kidnappat dina föräldrar."

forts. följer..