 |
 |
|
|
|
|
| Excor, del 2 |
|
Av Fiyun :: Tuesday, October 10, 2006 :: Läst 360 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Blandat
|
Guinea hade hamnat på sjukhus bland komapatienter. Väl där börja saker overkliga hända och historielektioner hålls.
Excor Del 2
Kapitel 2: Ljusets väg
“Tror du mig nu då… Ann?”, Undrade nallen. “Du kan få lite betänketid innan du bestämmer dig för att gå på den bokade “undersökningen”, eller inte.”
Namnet som nallen sa, lät bekant. Guinea började komma ihåg. Hon hade använt det namnet när hon var liten och lekte med nallen. Det var hennes hemliga smeknamn då, men nallens kommer Guinea inte ihåg.
Guinea lutade sig tillbaka på kudden. Den var mjuk, men sträv.
Guinea var osäker, hon kom ihåg att hon hade haft kemilektion med norrmannen och sen vaknat på ett sjukhus, enligt hennes nalle, bland komapatienter, knäppa läkare och konstigast av allt: Hennes gamla nalle hade börjat tala! Vilket inte gjorde saken bättre att den bara satt still som om en buktalare använde honom.
Guinea såg sig omkring igen. Alla patienter gjorde vad man förväntade sig av dom: Låg och sov en djup sömn utan avbrott och maskiner bredvid som knastrade muntert i tystheten och talade om att patienten fortfarande “levde”.
Alla hade en liten tavla med kurvor framför sin säng. Guinea satte sig upp på knä och kravlade sig mot sängkanten och plockade upp sin journal. Guinea såg på papperen och bläddrade igenom.
Patient 647, Claire Annastacia-Torhu Montaire.
Guinea bläddrade fort förbi hennes namn, hon gillade det inte för mycket. Det lät för fint. Hon bläddrade vidare.
“Skador: Ådrog sig kraftig stöt i kraniumet, spricka förekom efter röntgenundersökning.
Anses vara ovidkomligt.”
Guinea skakade på huvudet, vad kunde göra att läkarna ansåg att ett extra hål i huvudet var ”ovidkomligt”? Jo, just ja, att patienten skulle skäras upp.
Hon ryste vid tanken. Kalla händer med gummihandskar som skar upp henne som en blodig stek på en restaurang i Bordeaux.
Dom serverade god mat på den restaurangen när Guinea och hennes familj var i Bordeaux i somras, men hon ville inte vara den där blodiga steken nu.
Guinea bläddrade vidare:
”Kolmonoxid förekom i lungorna. Inga okända kemikalier har upptäckts, likt i dom andra samtidigt inkomna fallen.”
”Lättare skador på revbenen.”
”Lätta frakturer i ryggen.”
Guinea gick tillbaka till första sidan när det började låta värre och värre för varje sida. På framsidan visades en röd kurva. Den gick sicksack dom första dagarna, men blev slutligen stabil.
Vidare stod det att Guinea hade kommit in på tisdagen... Nallen sa ju att det hade gått en vecka sedan hon kom in, men pappren sa att det var söndag som senast hade blivit ifylld. Han måste ha en konstig syn på en vecka, tänkte Guinea.
Hon hängde tillbaka journalen på sin plats och lade sig på kudden igen.
Pierre Besaeu hade det vanliga skiftet på helgerna mellan klockan elva på morgonen till klockan tre på eftermiddagen. Chefen hade frågat honom om han kunde ta det nya dagskiftet som hade gjorts om nu när personalskärningarna var tvungna.
Valet skulle vara snart, och vårdbudgeten var knapp. Personalen fick arbeta hårdare, den del som fanns kvar. Pierre var en av dom som fick receptionstjänst. Han klagade inte, visst lönen var låg för att vara helgersättning men det var lugnt om man jämförde med vad dom på intensiven fick utstå.
En ökning av antalet patienter hade inkvarterats, tjugo procent av dom stod för antalet komapatienter.
Ovanligt för ett sjukhus i Marseille. Värmeslag efter varma somrar var vad som brukade komma in, men nu verkar det som att “flugan” har bytt, muttrade Pierre.
“Bara två timmar kvar och sen kan jag stämpla in för dagen.”, Sa Pierre. “Om det inte var för att jag behövde dom där pengarna skulle jag ha pensionerat mig för två år sedan.”
Det var lugnt i receptionen, några besökare kom för att hälsa på patienter. För mesta dels var det den närmaste familjen. Några enstaka var vänner eller arbetskamrater.
Om man inte räknade med sjuksköterskorna som sprang titt som tätt förbi för att hämta saker i medicinförrådet, eller titta till en patient som behövde hjälp.
“Förbannade maskin!”, Sa Pierre. Han slog till panelen som satt på insidan av receptionsdisken. En röd blinkande lampa upphörde. Flera nya lampor började blinka.
“Lamporna har hållit på i veckor nu!”, Stönade Pierre. “Om det inte var i återhämtningssalarna, så var det på andra avdelningar som dom där idiotiska lamporna visade fel!” Pierre tog dagstidningen som han hade börjat läsa förut och lutade sig tillbaka mot stolen.
Lamporna hade gett signaler på att patienter 448, 332 och 118 på flyglarna ville något. Det fick sköterskorna kolla själva. Lamporna hade visat sig felande förut, tänkte Pierre.
Komaavdelningen hade visat flertalet “uppvaknande” på sista tiden som hade visat sig vara systemfel. Inget att bryr sig om var hans tanke. Flera av dom på den avdelningen hade varit där en lång tid, fråntaget dom fem som hade kommit det senaste kvartalet.
Timmarna kändes tunga när Guinea låg där med slutna ögon i sjuksängen. Nallen hade varit tyst. Sköterskor hade kommit och gått för att se till dom andra inlagda på hennes avdelning. Några familjer hade hälsat på patienter. En städerska hade kommit in och städat salen.
Guinea visste inte vad hon skulle göra.
Öppna ögonen och säga ‘Goddag’ så hände inget med den där ’undersökningen’. Men undrade inte hon själv också vad som hände i kemisalen? Guinea hade bestämt sig. Hon tyckte det var bättre att bli klar fort.
Guinea öppnade ögonen och satt sig upp. Dörren till salen öppnade sig. En manlig doktor kom in med något litet i handen. Han stannade upp.
“647, Montaire har redan vaknat? Det är synd”, sa doktorn. Guinea kände igen rösten. Det var han som hade pratat med kvinnan utanför hennes sal tidigare.
Doktorn stängde till dörren. “Hade du fortsatt sova sött, som ett barn hade det här gått smidigare.”
Guinea försökte säga något, men mannen höll för hennes mun och stack in sprutan i armen.
Hon började känna sig dåsig, rummet skruvades och allt blev svart.
“Värdena verkar normala. Pulsen stabil.”, Sa en manlig röst.
“Det här blodprovet ger negativt utslag.” Sa en kvinnlig röst tillbaka.
“Fa-an!” Ett dovt ljud hördes i något hårt.
“Aningarna stämmer, men inget visas. Varför?! Vad är det som vi gör fel, testerna ska visa varför flickan inte blev grillad!”, Sa den manliga rösten.
“Lugna ner dig, andra kan höra om du väsnas så.”
“Allt ser ut att vara slut, om inte…”
“Om inte?”
“Det känns konstigt... som att jag är i ett släckt rum som bara går runt och runt.”, Tänkte Guinea.
Ett svischande ljud.
“… Om vi inte gör en dissektion. Hämta resten av instrumenten, fort!”
En dörr öppnas och stängs.
Händer skramlar omkring som letar efter något.
“Syftet kommer att rättfärdiga ändamålet…”
“Vad är det som änder? ‘Dissektion’? Jag vet inte vad det är, men det låter ohälsosamt.”, Tänker Guinea. Det snurrar fortfarande i huvudet på henne. Ögonen öppnas lite, ljuset i rummet är för starkt. Det känns kallt.
Guinea försöker röra på kroppen, men lederna svarar inte. Hon får panik.
En dörr öppnas.
“Jag tog vad som fanns till hands utan att någon såg något. Är du säker på att det inte räcker med dom tester du har gjort, doktorn?”
“ ’Dom’ döljer något, och jag vill veta vad. Den här flickan kan vara en del i kedjan. Patienterna som följde med henne blev kraftigt skadade brandmässigt och hjärnskakningar som lättast. Den här patienten har liknande skador om man jämför proportionellt, men med undantaget att hon inte fick brännskador.”
“Dom? Vilka menar du, undanhåller du något som jag skulle ha blivit informerad om?”, sa den kvinnliga rösten.
“Bara vissa utvalda på sjukhuset fick veta, ‘minimera spridning’ menade dom på. Ingen vet vilka dom är, men vi antar att det är en högt uppsatt organisation i Frankrike, troligen någon som samarbetar med amerikaner. Det här är inte den första patienten som har uppvisat konstiga symptom på sistone. Går man igenom sjukjournaler på lång sikt har det inte funnits någon liknande beskrivning på över trettio år!”
“Amerikaner?”, Sa den kvinnliga rösten.
“Ja, folk skulle komma imorgon. Jag ansåg det bäst om vi hann undersöka innan dom kom.”
Även om Guinea var förlamad, hade ögonen börjat vänja sig vid ljuset. Den manliga rösten var doktorn från förut, kvinnan var nog den han hade talat med förut också.
Det blev svart i rummet.
“Vad i?”, Sa doktorn.
“Strömmen gick, det är inte bara i det här rummet. Ingenting fungerar där ute heller.”, Sa kvinnan.
“Vi väntar tills reserven slår på och fortsätter.”, Sa doktorn. “Hugh!”
“Va-vad är det som händer?”, Frågar kvinnan.
Ett högt ljud lät som om något tungt kastades. Svischande mot läder hördes kort därpå.
Guinea visste inte vad som riktigt hände i rummet. Hon kunde knappt röra på handleden nyss och nu sprang hon som om en dragkrok satt fast i högra armen.
Fotstegen ekade dovt i korridoren. Guinea sprang på golvet barfota.
Guinea försökte streta mot vad det nu var som drog i henne. Lönlöst, hon fortsatte ändå springa vare sig hon ville det eller inte.
Ljuset slog på. Guinea skyddade ögonen med ena handen. Nu när ljuset hade kommit försökte hon se vem eller vad som hade dragit i henne. Det fanns inget där, bara dörrar, bänkar och stora växter på sidorna.
“Jag hänger inte med… vad var det som hände egentligen? Han skulle göra den där disektorn eller vad det hette, det blev mörkt och här stor jag i en korridor utan en susning.”, Tänkte Guinea.
“Lite hjälp kanske? Är det någon där? En kaka och ett kungarike för den som släpper ut mig härifrån! ”
Rösten var bekant, det var nallens. Guinea såg sig omkring för att höra var rösten kom ifrån.
“Någon? Snälla, jag kan lägga till en krämpaj om det inte lockar med en kaka.”
Nallen lät nära, men rösten ekade i korridoren.
“Var är du, nallen?”, Viskade Guinea. Hon spände sig det som gick. Kroppen hade börjat sända in smärtan som hon inte hade märkt förut. Kroppen kändes lite stel.
“… Är det du, Ann? Äntligen någon vettig här förutom dammråttorna, trevliga men inte så värst pratsugna. Jag är här borta! Tredje rummet på vänster sida.”
Guinea gick långsamt mot tredje dörren på sin vänstra sida. Hon tog i handtaget och försökte öppna. Dörren var låst.
“Min vänster…”, suckade nallen.
Guinea öppnade dörren på hennes högra sida. Rummet som hon kom in i var svagt belyst med tavlor på väggarna, ett altare och ljus uppställda med höga ljusstakar på golvet.
Nallen låg orörlig i en blå låda med leksaker i ett hörn.
“Hur kom du hit?”, Sa Guinea.
“Nå’t barn fick syn på mig på bordet efter att du hade gått på ‘undersökningen’, jag väntade tills du skulle säga något om ditt beslut.”, Sa nallen.
Guinea plockade upp nallen från leksakslådan.
“Jag hade just bestämt mig när doktorn kom…”, sa Guinea.
“Jag vill visa dig något, har du stängt dörren, Ann?”
Guinea skakade på huvudet.
“Gör då det.”
“Vad är det du vill visa som inte går med öppen dörr?”
Det gick en stund innan nallen svarade:
“För annars kan någon, den ‘trevlige’ doktorn med kirurgkniven, se en öppen dörr och undra vem som har öppnat den. Stäng, är du snäll?”
Guinea tvekade, men gick hasande fram till dörren och stängde den.
“Duktig flicka. Gå nu fram till altaret och sätt dig bekvämt, du måste vara trött efter att ha varit undersökt och fastspänd i timmar.”
Om nallen bara visste hur trött hon var. Guinea gjorde som nallen sa och satte sig.
“Vad ser du?”, Frågade nallen.
“En man med ett sår och en fågel, en örn tror jag.”, Svarade Guinea.
“Och vad gör mannen?”
“Han ser ut att försöka skrika och vrida sig, men kan inte…”
“För att? ”, Frågade nallen.
“För att han sitter fastkedjad vid en klippa.”
“Bra, men vet du vad mannen hade gjort för att förtjäna detta öde?”
Guinea skakade på huvudet.
“Detta är en tavla målad som en avbild av titanen, ett folk känt för att ha härskat innan dom grekiska gudarna, “Prometheus” som hade gett en gåva till dom då obildade människorna. Detta vredgade dom grekiska gudarnas överhuvud Zeus. Han fängslade Prometheus vid en klippa precis som på tavlan. Örnen åt titanens lever varje dag, men organet växte tillbaka till nästa dag. Smärtan var djup då fågeln högg i titanens buk. Trots denna smärta vägrade Prometheus att vika undan för Zeus, grekiska gudarnas hövding.”
Nallen stannade upp. Det blev en andepaus.
“Men, men vad hade han stulit?”, Frågade Guinea.
“Jag tror du redan vet svaret. Något som människorna aldrig övergivit, oavsett vad som har tillkommit med tiden.”, Sa nallen.
Guinea var förvirrad. Hon kunde inte veta vad titanen hade gjort. Guinea hade aldrig hört talats om Prometheus innan. Vad kunde det vara som människan aldrig hade gett upp?
Det kunde inte vara telefonen då den har varit viktig, men var för ny. Inte heller elektriciteten eller bilen. Båten var urgammal, men man har klarat sig utan den innan hade historieläraren sagt förra terminen. Kläder har ju funnits länge för att hålla värmen, men en del lärare var oense när det gällde den här saken. Särskilt religionsläraren och biologilärarinnan.
Vänta lite..
“Kan det vara ‘värme’?”, Undrade Guinea.
“Du förstår, men ändå inte. Var kommer värmen ifrån?”
“Kläder? Päls? Eller…”, Sa Guinea.
“Ja?”
“Eld?”
“Bingo! Jag visste du skulle klara av det till slut, Ann!!”, Sa nallen.
Mjukisdjuret lät nästan upphetsad över den saken, tyckte Guinea.
“Människan som fortfarande var obildad kunde inte överleva detta oavsett tro, klimat eller känslor. Elden har varit människans första prestation som varelse. Utan elden som kunde behålla värmen med skötsel, skulle dom inte ha överlevt. Elden användes till matlagning, värme i bon och för att hålla farliga djur borta. Andra saker som har tillkommit med tiden har i direktanslutning varit beroende av denna naturens under. Titanen som du ser på tavlan hade tagit elden från de grekiska gudarna för att ge till den svaga människan. Prometheus blev en symbol för viljan att göra motstånd mot vad som till synes är övermäktigt. En modets förkämpe som finns bevarat i kultur.”, Sa nallen.
Det gick en stund medan Guinea var förstummad över denna historia.
“Men jag förstår inte varför jag skulle sätta mig ner och lyssna på en historielektion.”, Sa Guinea.
“Det är det första steget; att lära sig innan man förstår. Gå runt i rummet och runt ljusstakarna är du snäll, Ann?”
Guinea gjorde som nallen sa och satte honom på golvet framför altaret.
Hon gick runt ljusen och tittade sig omkring. Guinea visste inte vad hon skulle förvänta sig av den här förevisningen. Hon gick runt ljusstakarna ett par gånger. Och en extra gång för att vara säker. Guinea satte sig igen på golvet framför nallen.
“Vad var det där bra för?”, Undrade Guinea.
“Såg du inget? Kanske något ovanligt...”
Guinea tvekade innan hon svarade:
“Njae, det enda jag såg var att ljuset i rummet fladdrade omkring.”
“Inget annat, kanske själva lågorna?”, Sa nallen. Han lät fundersam.
Guinea skakade på huvudet.
“Jag föreslår att du går runt ett varv till och tittar noggrant på lågorna den här gången, för min skull, snälla?”
Guinea gick långsamt runt varje ljusstake. Det såg konstigt ut. Ljuslågorna böjde sig mot Guinea. Det var nästan som om dom (ljuslågorna) försökte nå henne. Hon satte sig framför nallen igen.
“Det kändes konstigt…”, sa Guinea.
“Vad var det som hände? Berätta exakt vad du såg.”, sa nallen.
“Det var nästan som om ljuslågorna tittade… iakttog mig.”
“Mhm, och mer?”, Sa nallen.
“Dom lutade sig också. Som små Pisa-torn.”
“Bra… Du börjar förstå. Försök nå och ta ner ett stearinljus.”
Guinea ställde sig upp och försökte nå med utsträckt hand, men hon nådde inte.
Guinea såg sig om i rummet efter en stol. Rummet var tomt om man inte räknade med ljusstakarna och… leksakslådan! Hon plockade ur leksakerna och vände på lådan.
Nu kunde Guinea nå upp till stearinljuset efter att ha ställt sig på lådan. Hon grep tag och vred den ur piken som höll fast ljuset.
“Fick du tag i ljuset? Bra, försök nu att föra handen över lågan på vilka sätt du vill.”, Sa nallen.
Guinea såg skeptiskt på nallen. Men hon gjorde som den gamle kamraten sa.
Handen for runt stearinljuset. Lågan följde efter. Guinea tog högra pekfingret och skrev i luften. Lågan följde efter ögonblickligen. Hon försökte därefter att snabbt höja och sänka handen. Lågan blev avlång och kort därefter så låg den nästan dränkte sig själv i stearinet.
Guineas ansikte vred sig i förundran.
“Var det intressant?”, Undrade nallen.
Guinea nickade instämmande.
“Bra.. Försök nu att tänka att du är ljuslågan.”
Guinea höjde på läppen. Vara ljuset? Det lät konstigt. Fast ändå inte lika konstigt som dagen hade varit hittills.
Hon såg på ljuslågan hon hade i händerna. Guinea stirrade på ljuset, men inget hände. Hon försökte igen. Det kändes som om natten hade kommit då Guinea kände något stack till.
“Ajj!”
Det var stearin som hade runnit över och klättrat ner längs staken.
“Det här går inte.”, Stönade Guinea.
“Du kanske gör det på fel sätt. Fokuserade du på ljuset?”, Sa nallen.
“Jaa, jag tittade på ljuset.”, Svarade Guinea.
”Hmm, det kanske behövs en annan infallsvinkel. Försök igen, fast med att tänka på vad du associerar med lågan.”
“Assi-vadå?”, Sa Guinea.
“Symbol för eld.”, Svarade nallen. “Se på lågan och tänk på vad du anser är eld.”
Det kändes konstigare och konstigare. Att stirra på ett ljus utan att veta vad som ska hända och tänka på något som har med eld att göra.
“…Eld?”, Tänkte Guinea.
Det påminde henne om något hon hade sett förut, för längesedan. En knasig blå gubbe som sprang omkring och undvek fällor. Guinea kom inte ihåg vad han hette, men hon kom ihåg banan som var täckt med lava och massa eldpelare. I slutet fick man möta en röd gubbe med hår som brann som en fackla...
Guinea såg på ljuslågan igen och slöt ögonen, frammanade en bild med den röde gubben.
Det kändes som värme, nästan som om rummet med alla tavlor var bombarderat med nyanser av gult, orange och rött. En mysig känsla genomsvepte henne. Nästan som att vara tillbaka i mammas mage. Guinea öppnade ögonen.
“Vad i?”, Sa Guinea.
Lågan som brukade sitta på stearinljuset var borta. Samma sak med dom andra stearinljusen uppe på ljusstakarna.
“Se dig omkring och säg om du märker någon annan skillnad.”, sa nallen.
Guinea vände sig om. Synen var overklig. Ljuslågorna dansade i luften. Flera av dom hade omloppsbana runt Guinea.
Joaquime’s Super Blogg.
Veckan har varit ganska kul, ett prov blev uppskjutet och jag kunde göra “det där” ifred. ^_^
Jag fattar inte varför hela familjen är tvungen att hälsa på storsyrran varje dag… >_< Samma sak varje gång, mamma som hänger på henne och gråter. *_* Storsyrran bara ligger där och sover. Hon behöver nog en del om det ska föreställa skönhetssömn för hennes del. O^_^o Pappa bara står där en bit från sängen och håller ena handen på mig. >_< Dom fattar noll!
Vidare verkar det som att dom (päronen) sköt upp helgsaken till en obestämd tid framöver på grund av storsyrran. :P Väldigt taskigt då jag hade tänkt hälsa på en kompis som bodde där. :/
Ännu dummare är att hon skällde på mig den där dan, när det var hon som var långsam.. syster snigel och fick igen. LoL |
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|