23 december.

Fredag.

”Om jag hör White christmas i nästa affär jag går in i så sparkar jag sönder högtalarna.”

Trängseln var total. Hundratals människor banade sin väg fram genom femmanhusets långa gångar. Människor med händerna fulla med kassar gick in och ut i affärerna för att hitta de sista julklapparna till sina nära och kära. Från varje affär strömmade julmusik mot köparna, kanske för att skapa julstämning, men Martin visste att det var för att störa och höras mest. Elvis Presleys djupa röst blandades med Carolas ljust, lätt barnsliga röst från HM’s entré. 

Martin vill slå händerna för öronen och skrika för att överrösta det förbannade ljudet.

Han svängde in på Åhléns, och styrde stegen mot rulltrappan. Han hade eldat upp grythandskarna kvällen innan. Glömt dem på den varma plattan efter att ha stekt Mamma Scans köttbullar. Handskarna hade fattat eld och satt igång ett fruktansvärt väsen på brandlarmet.

  Hyllorna var oändliga, och övervåningen var fullpackad med människor. Martin suckade tungt, gav sig in i folkhavet och banade sig fram mellan Veromoda kassar och barnvagnar. Han hittade hyllan med köksredskap och slet åt sig första bästa par vantar, skit samma hur de såg ut, han skulle ju bara ta ut saker ur ugnen med den, inte ställa upp i Miss grythandske 2005. ”Tänk vad affärerna vinner på denna jävla högtid.ans föräldrar skulle vara borta hela julhelgen, på semester i Thailand. ” tänkte Martin argt. I år behövde han i alla fall inte köpa några julklappar, bara en till Niklas. Hans föräldrar skulle vara borta hela julhelgen, på semester i Thailand.

  ”- Det är ju inte som om det blivit en tradition med en flodvåg i mellandagarna” hade hans pappa sagt och flinat lite när Martin ifrågasatt om Khao Lack verkligen var det bästa resealternativet.

  ”- Nej, det är ingen fara, och Thailand är ju så vackert så här års. Allt bråte och sånt är ju borta vid det här laget” hade hans mamma fyllt i. Med bråte ”och sånt” hade hon menat de döda kropparna. Martin hade sett på dem med förakt i blicken. Så länge det inte drabbar oss eller någon närstående, då är det ingen fara, och händelsen är bara nått man läser om i tidningen. Det var hans föräldrars filosofi, och han tackade sin lyckliga stjärna att han inte ärvt sina föräldrars åsikter i vare sig det, invandrarpolitik eller homosexuella. De hade skrattat åt hans godtrogenhet att Röda korset skänkte alla hans pengar till katastrofen. Slösseri med kontanter, hade de kallat det

   Trots att han inte sa det till någon, knappt erkände det för sig själv, så skulle han bli väldigt ensam till jul.

 Kön var som väntat oändlig. Den slingrade sig genom halva affären, kryssade mellan hyllor med böcker och extraerbjudanden. Martin ställde sig sist i den oändliga kön och två kvinnor i 30 års ålder ställde sig bakom honom.

   - Jag förstår det inte, när min sambo ska köpa julklapp till mig blir det alltid något praktiskt, antingen redskap till köket, eller någon dammsugare som ska städa ”dubbelt så bra”. Karlar! Själv önskar han sig en prenumeration på Jakt och fiske, kan du tänka dig nått mer onödigt? Gubben har ju aldrig hållit i ett gevär, och än mindre kan han fiska, närmaste är ju havet, och där är det bara utsläpp. Martin sneglade bakåt. Brunetten bakom honom hade tre kassar i vardera handen, och varor inklämda under armen.

   - Ja, när ska män börja ta ansvar för hushållsgörat? Vi har allt väntat tillräckligt länge. Det var 3 år sedan Fredrik tog ledigt för vård av barn, han antar att så fort Isabelle blir sjuk så stannar jag hemma. fyllde den andra ilsket i.

   - Han tycker väl inte att ditt jobb är lika viktigt som hans.

   - Finns det överhuvudtaget någon man som inte köper praktiska saker till sin fru, som det är tänkt att hon ska använda?

Martin stirrade ner på sina grytvantar. ”Jävla feminist as. Ni har ju inte klagat på 2000 år, varför i helvete ska ni börja nu?” Han var på vippen att vända sig om och skrika till dem att han faktiskt skulle använda grytvantarna själv, så han kunde få ut fiskgratängen ur den förbannade ugnen utan att få brännskador av tredje graden, och att han inte hade någon flickvän att ge julklappar till, så de kunde stoppa upp sin fina filosofi nånstans, men hans tankar avbröts av expeditens ”nästa” och han tog ett steg framåt och slängde upp grytvantarna på disken.

Han fiskade fram plånboken ur bakfickan, fick fram bankkortet och la det framför sig.

   - Vill du ha dem inslagna?

Martin stelnade till. Vad fan var det med alla? Kunde inte en 23åring få fira sin jul ifred, utan att hela tiden bli påmind att han inte hade någon att fira den med? Han formulerade snabbt ett snäsigt svar, och höjde blicken från de rutiga grytvantarna. Kvinnan bakom disken var klädd i en röd tröja med Åhléns logga på höger bröstficka. Långt, rödbrunt hår svallade över axlarna och på huvudet hade hon en tomteluva. Hennes gröna ögon såg frågande ut och hon log, om än något mekaniskt, mot honom.

Martin behärskade sig och tvingade fram ett leende.

   - Nej tack, det blir bra så här.

   - 49.50 Tack. sa kvinnan och Martin räckte fram sitt kort.

Hon drog det, väntade ett ögonblick och sträckte fram ett av de två kvitton som präntades ut. Han satte sin signatur på det ena och lämnade tillbaka det. Deras fingrar snuddade vid varandra och det gick en stöt genom honom.

   - Tack så mycket. God jul.

   - Ja, god jul… Hans blick fastnade på namnskylten hon bar.

   - Fanny. lade han till.

Hon log åter mot honom, och vände sedan uppmärksamheten mot de två kvinnorna efter honom. När hon vred på huvudet sattes örhängen hon bar i gungning och ljuset från lysröret reflekterades i de blankpolerade metallstjärnorna. Avstängd från ljud vandrade han mot utgången. Han stötte till axlar och olika kassar men han märkte inte de ilskna blickarna som kastades efter honom.

Han var säker på att han inbillat sig, men det kändes skönt att tro att den sista blicken hon givit honom var mer än en trevlig ”säljarblick”. Frånvarande strök han bort den svarta luggen ur ögonen.

   Emelie hade lämnat honom. Han hade nu varit singel i 4 månader, 1 vecka och 5 dagar. Han hade haft fantasier om att gå ner för gången i hemkyrkan och bekräfta sin kärlek till henne inför församlingen och Gud. Även om Martin inte var så noga med det där med Gud, så var det ett stort kyrkbröllop, med en lycklig brud i snövit klänning och långt släp som han ville ha. Men lycklig, det hade Emelie aldrig varit. Det var i alla fall vad hon skrikit åt honom innan hon tog sin packade väska och slängde dörren i ansiktet på honom.

   Hans tankar återvände till expediten Fanny. Kanske var det normalt. Han hade inte fått ett ligg på nästan ett halvår, inte konstigt då om han tände på en het kassörska i tomteluva och leende som smälte polarisen, men han trodde att det var mer än så. Någonting hände när deras händer vidrörde varandra, i alla fall för hans del. Han steg ut i kylan som inte kunde svalka honom. Snön vräkte ner och trafiken var kaos. Så gott som alla spårvagnar var försenade och han fruktade att detsamma gällde för bussarna. Senaste gången det snöat så här mycket, var ju för tio år sen. Gubbarna som kallade sig experter på väderleken hade med viktig min förklarat att det var på grund av en kallfront från norr, och att det kommit mycket snö i västra Götalands regioner. Det var ju inte precis någon nyhet, och Martin hade fnyst åt inkompetenta överklassare som var tvungen att ha allting bekräftat, medan hans skattepengar betalades som lön till en man som ville synas i TV för att berätta att det snöade mycket i Göteborg. Martin hade stannat hemma från skolan då det hade snöat som mest. Han och hans bror Peter hade åkt pulka och snowraiser hela dagen i den närliggande backen, och på kvällen hade de ätit marsipanfigurer och pepparkakor. På den tiden älskade han snö, och att slippa skolan var ju inte heller fel.

   Han gick upp längs Fredsgatan mot kompassen och svängde in på Stadium. Även där spelades julmusik, men Martin störde sig inte på det. Med vördnad vandrade han mellan montrarna, studerade varje sportföremål och granskade med avundsjuka den nya snowboardbrädan som hängde på väggen. Efter att han hade studerat den i detalj gick han två meter åt höger, fram till sin älskling. En blåröd bräda, perfekt för hans längd och fina bindningar hängde på väggen och han smekte brädan med fingrarna. 5300 kronor var alldeles för mycket pengar för honom, men det skadade inte att drömma. Han passerade en stor spegel som täckte hela väggen mellan fotbollsskorna och skivstångarna. Kritiskt granskade han sig. Strök håret ur pannan, sträckte på sig, rullade bak axlarna, log prövande och grimaserade sedan åt sitt spegel-jag. Han måste börja träna, annars skulle de få muskler som knappt var synliga under tröjan försvinna helt.

    Han köpte ett paket med strumpor och en svart t-shirt, gick ut ur affären som en av de sista och styrde stegen mot Nils Eriksson terminalen för att ta bussen till Nöddinge. Efter en blick på den stora tavlan med bussavgångar såg han att han skulle behöva vänta i 1½ timme på nästa buss på grund av förseningar. Han suckade och gick och satte sig utanför utgång 26. Han hade väntat i en kvart när en kvinna kom springande. Hennes klackar klapprade mot golvet och med andan i halsen rusade hon mot utgången bredvid Martins, den mot Lilla Varholmen. Dörrarna gled igen och den gröna lampan släktes framför näsa på henne. Hon andades ut med en tung suck och dunkade knytnäven mot den stängda dörren, som om hon hoppades på att den åter skulle glida upp. Martin sneglade på henne ur ögonvrån och när hon vände sig om kändes det som om han svalt ett glas med isbitar. Hon hade tagit av sig tomteluvan och en lång beige kappa täckte den röda tröjan, men det var ingen tvekan om att det var hon, Fanny. Men nyvaknat intresse studerade han henne. Hennes uppgivenhet och besvikelse var total.

    Martin tänkte fort. Han gissade vad hennes nästa drag skulle bli, så han reste sig och gick bort till tavlan med avgångar. Precis som han förutsett kom hon snart fram till tavlan också. Av hennes suck att döma skulle hennes buss ta väldigt lång tid på sig. Han sneglade på henne igen.

   - För jävligt snöoväder va? sa han och log snett.

Hon såg förvånat på honom.

   - Ja. svarade hon, med ett stråk av misstänksamhet i rösten av att bli tilltalad av en främling.

Martin log tillkämpat och vände åter bort blicken. Tystnaden var stor och kvävande, letade sig in och virade in sina offer i en tjock ogenomtränglig matta.

Hon sneglade diskret på honom från sidan. Martin såg hennes blick med låtsades vara fullt upptagen med att studera bussarnas avgångstider.

   - Köpt mer julklappar? frågade hon mjukt och gjorde en vag gest mot Stadium kassen i hans högerhand. Martins mage vände sig av glädje. Hon kom ihåg honom! Bland de säkert 1000 människor hon experditerat under dagen så kom hon ihåg honom. Han försökte dölja leendet.

   - Nä, inte riktigt. Om det inte räknas at köpa till sig själv. Jag kan slå in dem och lägga dem under granen jag inte har. God jul Mig, önskar mig.

Fanny log.

   - Är du också fast i här?

Martin nickade bekräftande.

Fanny suckade och drog med ena handen genom håret. Plötsligt började hon skratta. När hon såg Martins frågande blick skyndade hon sig att förklara.

   - Jag kommer inte vara hemma på ett bra tag, så Kim blir tvungen att städa själv. Förklarade hon glatt.

   - Hon är min rumskompis. Lade hon till när hon såg Martins ansiktsuttryck.

Tystnaden sänkte sig åter.

   - Du. sa Martin tveksamt. Han vägde på höger foten, körde ner handen i byxfickan för att snabbt dra upp den och skjuta undan luggen.

   - Öh… jo, jag tänkte… Har du lust att ta en kaffe? Jag menar, min buss går om 1 timme, och det skulle vara trevligt att han nån att prata med, så jag tänkte… meningen dog ut. Han försökte behålla ett neutralt ansiktsuttryck medan han hoppades att hon inte såg pulsen som dunkade i halsen.

Hennes uttryck av misstänksamhet hade återvänt.

   - Bara här på centralen. lade han till, medveten om att han började låta desperat.

Martin såg hur hon funderade. Övervägde flyktvägar om så skulle bli nödvändigt. Han såg den diskreta blicken hon kastade runt omkring dem. Hur många människor fanns det, och hur många skulle ingripa.

Martin drog ett djupt, ljudlöst andetag.

   - Jag går bort till caféet där borta. Han pekade med hela armen. – Och om du sen kommer och sätter dig vid samma bord, så väntar en kaffekopp och kanelbulle på dig. Du kan gå när du vill, ta kaffet med dig, om du så känner, men vill du ha sällskap, så finns jag där.

Martin vände sig om och började gå, hoppet sjönk för varje steg som hans grova kängor tog bort från henne.

   - Du. Rösten fick honom att vända sig om. Hon stod kvar på samma plats, under tavlan, med sina gröna ögon vända mot honom.

Hon tvekade, log sedan försiktigt och tog satts.

   - Jag gillar Wienerbröd.

Martin började le. Han gjorde tummen upp för att visa att han hade hört och vände sig sedan om och fortsatte sin väg ner, kryssande mellan stressade människor ner mot caféet. Nu behövde han bara vänta.