Utsedd till Veckans Novell - v 49 (2006)

Det stora dansgolvet öppnades långsamt upp av de hundratals människor som stod där. Det var människor i alla åldrar, allt ifrån små barn till pensionärer. Nadja hade länge funderat över om hon skulle gå på festen eller inte, men tillät sig själv att övertalas av kompisarna till slut.

Nadja var 18 år gammal och gick det andra året på gymnasiet. Hon bodde inne i stan, tillsammans med sina föräldrar och sin storebror. Nadja var född i en liten stad i norra Bosnien, men hade vid fyra års ålder tvingats fly till Sverige, tillsammans med sin familj, på grund av krig. Hon hade lämnat både vänner och släkt. De flesta hade lyckats fly utomlands, men stackars farmor och farfar var fortfarande kvar. Varje sommar brukade hon och resten av familjen åka ner till hemlandet och hälsa på släkten. “Det är viktig att komma ihåg vad som hänt”, brukade hennes far säga.

Nu stod Nadja mitt på dansgolvet med sitt mörkbruna, långa hår och sina bruna ögon och såg honom ta sig fram ur folkmassan. Nästan ett helt år hade passerat sen sist. Ett år fullt av både smärta och tårar. Det hade tagit slut för ett år sedan mellan Nadja och Dino, bara några dar innan hon fyllt 17 år. Nadja hade länge ljugit för sig själv och försökt intala sig att känslorna var borta, att där fanns inget kvar, men ingenting hade hjälpt. Slutligen hade hon slutat låtsas och erkänt för både sig själv och bästisen Emelie att känslorna fanns kvar och att de var starkare än någonsin. Hur glömmer man någon som man så länge hållit kär? I tio, långa månader hade de delat allt. Lycka, skratt och tårar. De var mer än pojk- och flickvän, de var bästisar. De visste allt om varandra och de kunde förstå varandra på ett sätt som ingen annan kunde. Det var den första kärleken för båda två, men trots all lycka och kärlek hade de haft två stora hinder emot sig. Avståndet och det faktum att Nadja inte vågade berätta för sin far om deras förhållande. “Inga killar innan du har en examen i bagaget“, brukade han säga. Hennes far tyckte det var viktig med utbildning, saknade man den saknade man nyckeln till framgång. Nadja hade aldrig brytt sig om att säga emot för skolan var ju viktigt, det tyckte även hon. Men varför skulle man inte kunna ha båda två?

Men nu när Dino stod där framför henne med det vackraste leendet som Gud någonsin skapat glömde Nadja allt. Hon glömde alla de nätter då hon lagt sig till sömns med ögonen fulla av tårar och med nallen som hon fått av honom i sin famn. Hon glömde hur mycket hon hade saknat och längtat. Nu fanns bara han och hon och det var så hon önskade att det alltid skulle vara. De två mot världen.

- Får man ingen kram ens?, frågade Dino och log lite smått så att hans vita tänder kunde ses.

- Självklart ska du få det, svarade Nadja samtidigt som hon sträckte sina armar mot honom och la de runt hans hals.

Hon kunde känna hans händer runt sin midja och bara för någon sekund kändes allt som förut. Hon önskade att han aldrig skulle släppa henne ur sin famn. Nadja hade funnit sin plats, den plats som hon kunde kunna kalla för sitt hem. Den platsen var i Dinos famn och det var där hon för alltid ville stanna.

- Ska vi gå och sätta oss någonstans där ljudnivån är lite lägre?, frågade han. Vi har mycket att prata om Nadja. Det är så mycket jag vill få sagt.

Dino höll kvar sin hand runt Nadjas midja enda tills de satte sig ner vid ett litet bord i ett hörn. De satt tysta båda två, men ibland för någon sekund bara, sa de några ord innan de övergick till tystnaden igen. Vad säger man till någon som redan vet allt?

- Hur har du haft det?, frågade Dino slutligen och bröt tystnaden. Är du lycklig med honom?

Nadja tappade ord. Hur hade hon kunnat glömma? Hon hade ju gått vidare, tillsammans med Simon. Det var inte bara Nadja längre, utan Nadja och Simon. I månader hade Nadja bara längtat efter Dino. Hon hade glömt att det fanns en annan värld runtomkring henne också, en verklighet. Kompisen Emelie hade lyckats få med henne till Stockholm och där hade hon träffat honom. Simon var lika gammal som Nadja, men svensk. Egentligen viste Nadja att detta aldrig skulle fungera, men hon gav det en chans ändå. Eller, ger man någon en ärlig chans om det är någon annan man tänker på hela tiden? Hon hade smekt Simons mörkblonda hår i månader, men allt hon behövde var Dinos närhet. Simon hade ögon blåa som havet och visst var det något speciellt med honom, utan tvivel. Nadja hade aldrig lyckats sätta fingret på vad, men hon drogs till hans hemlighetsfulla sida och redan sen första stund hade hon varit fast. Han var den enda som fått henne att sluta tänka på Dino. Visst, hade det tagit sin tid, men nu.. Nu var det ju bra mellan dem. Han älskade faktiskt henne och hon tyckte ju om honom också, eller?

- Ju då, det funkar, svarade hon till slut. Det funkar.

Hon sa det med en viss osäkerhet i rösten. Vem var det hon ljög för?

- Det gläder mig. Det enda jag vill är att du ska vara lycklig Nadja. Det vet du väl?

- Ibland undrar man ju, svarade hon lite sarkastiskt.

Det var ju han som var orsaken till all hennes smärta under det senaste året. Hade det inte varit för honom hade hon sluppit en väldigt massa tårar och många sömnlösa nätter också.

- Jag är verkligen ledsen för all smärta jag orsakat. Det har aldrig varit min mening. Då jag sårat dig har jag även gjort mig själv illa. Du ska inte tro att det har varit lätt mig heller Nadja. (Åh, vad hon älskade när han sa hennes namn) När det tog slut mellan oss började jag att prestera dåligt, både i skolan och på fotbollsplanen. Allt i livet tappade sin mening och jag började även dricka mer och mer. Många kvällar låg jag i min säng, stirrade i tacket och på de blåa tapeterna i mitt rum och tänkte. Jag mindes varje ord du sagt och hur bra vi hade haft det ihop. Mitt största misstag någonsin var att låta dig gå.

Nadja kunde känna små vibrationer i hela kroppen. Det gjorde ont att höra honom säga det här. Det var den här stunden som hon så länge hade längtat efter, men det gjorde ju så ont. Hon vände sig mot väggen för att dölja tårarna från sin kind. Men det här var Dino. Dino kände henne bättre än någon annan. Hon kunde inte dölja något från honom, han såg allt. Han torkade bort tårarna med sina fingrar och lät sedan sin hand glida ner mot hennes. Nu var det som förut. Nästa i alla fall.

- Kom lite närmare, viskade han.

- Jag vill. Det finns ingen som jag hellre skulle vilja. Men det är inte bara du och jag längre. Jag kan inte göra så här mot Simon. Det vore inte rätt.

- Är det rätt att fortsätta leva så här då, ljuga för sig själv? Nadja, du kan inte alltid tänka på alla andras lycka. Någon gång måste du tänka på dig själv också. Om han kan ge dig allt som jag gav, då ska du gå nu. Men om du fortfarande älskar mig det allra minsta, om du fortfarande lägger dig till sömns med ögon fulla av tårar, då Nadja, då ska du stanna.

Han sa det tyst, så man nästan inte hörde. Även han försökte dölja tårar i ögonen nu, men utan någon större framgång. Hon såg. Det var inte bara hon som hade saknat, utan även han. Han var här nu, han hade kommit 250 km bara för att träffa henne. Nadja lyssnade till sitt hjärtas röst. Rösten som sa till henne att besvara hans kyss och det var precis vad hon gjorde. Han höll hennes hand hårt och deras tungor möttes åter i en gemensam rörelse.