Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Det här är den jag är nu Av Oryx :: Sunday, October 15, 2006 :: Läst 360 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Kärlek, Drama Att vara tillsammans med någon, att vara ihop och vara lycklig och olycklig och alltid är det lika speciellt. Alltid är vi så speciella tillsammans. Eller kanske inte. Det här är den jag är nu: Jag är henne som ingen riktigt kan nå och som ingen riktigt känner fast de säkert tror att de gör det. De tror att de vet var de har mig, men de har ingen jävla aning. Inte om vem jag är. Inte om någonting egentligen. Jag är henne du ser men inte får röra och om du någonsin skulle röra mig skulle du ändå inte nå MIG. Inte den jag verkligen är. Du skulle bara skrapa på ytan och inte ha en aning om vem du just vidrört. Jag tittar på dig och du vet inte vad jag tänker och känner. Du tror att jag är harmlös, att du kan vända ryggen åt mig. Om du bara visste vad fel du har. Om du bara visste vad jag tänker som ingen har den minsta aning om. Om du bara visste vad jag tänker om dig medan jag pratar med dig, skrattar, försynt tittar ner i marken. Om du bara visste vilka grimaser jag har lust att göra bakom din rygg och om du bara visste hur löjlig du verkar i mina kritiska, granskande ögon. Du skulle inte vilja se mig i ögonen igen. Ja, jag är kall, men jag skulle inte vilja vara på något annat sätt. Man måste vara kall, ha ett hjärta av sten för att klara sig. Det är bara om man låter någon komma nära som det är chans för att verkligen bli sårad. Så jag håller er ifrån mig. Ni känner mig inte. Ni ser bara det yttre och tror i er enfald att det är det inre ni har fått uppenbarat för er. Men ni har inte en chans att se mer än jag låter er se, och det är mindre än ingenting. Jag är den ni tror att jag är, den ni vill att jag ska vara. Välj själva och jag ska ge er kvinnan, flickan, henne ni ser, om än inte vill ha. Tillsammans med andra, tillsammans med han, alla dessa ständigt skiftande han. Det är tillsammans med dem jag känner mig som mest ensam. Varför tror de att de känner mig så väl? Varför tror de att de kan analysera mig hur de vill? Vad ger dem den rätten över mig? Vad är det vi har tillsammans som gör oss så jävla speciella. Vi träffas ibland, äter ihop, skrattar ihop, sover tillsammans. Efter ett par månader brukar det ta slut och det visar sig att det vi hade inte var så speciellt när allt kommer omkring. De där orden du viskade. Vad betydde de egentligen? De måste ha en speciell, hemlig innebörd för dig, inte meningen att man ska tolka det bokstavligt. Eller ljög du bara? Eller bedrog du dig själv? Eller var du så desperat över att vara ensam att du sa vad du behövde för att få mig att stanna? När allt du behövde ha gjort var att be mig om det. Att visa mig samma respekt du förväntar dig tillbaka från mig. Men nu är det över och vi var inte alls särskilt speciella. Vi var ett par, men bara för en kortare tid. Och nu kommer vi inte att träffas mer, och vi kommer inte att prata med varandra och vi kommer inte att tänka på varandra och vi kommer inte att se tillbaka på vad vi hade. Varför skulle vi? Nu när vi sover ihop med andra. Andra som är sååå speciella. Andra som viskar saker i våra öron, smeker våra händer och ivrigt diskuterar viktiga saker som bara vi förstår. Ibland, medan vi fortfarande var vi, medan du fortfarande såg mig, kunde jag titta på dig ur ögonvrån och undra vad jag egentligen gjorde där och då tillsammans med just dig. Vad var meningen med att vi var tillsammans? Vad var meningen med det hela? Varför sitter just vi här, du och jag? Sen vände du dig mot mig, sa något och jag förträngde den där illvilliga lilla rösten. Den där som hela tiden vill fram och förstöra alla de där tillfällena när jag borde vara lycklig och leende. Men den lyckas alltid ta sig fram med sina sarkastiska kommentarer. Är det inte det ena så är det något annat. Är det inte hon som är dum i huvudet så är det han där borta. Det är på sätt och vis roande att försöka komma på vad den ska kommentera härnäst. Ingen går säker, speciellt inte jag själv. Han kommer snart att sluta hälsa på dig, såg han inte lite underligt på dig och viiiiisst att han kommer att ringa. Skulle inte räkna med det, va! Det underliga är att den oftast brukar få rätt i sina förutspåelser. Kanske inte med en gång, nej sällan med en gång, men så plötsligt en dag står jag där och vad rösten varnat mig för har inträffat. Nu har jag vant mig vid det. Jag har börjat räkna med det, att det kommer att hända vad jag varnats för. Fast det gör fortfarande lika ont. Att bli dumpad, att bli förkastad och glömd. Att se in i ögonen på någon man varit tillsammans med så många dagar, så många nätter och plötsligt inse att man egentligen inte vet något alls om den förut så älskade människa man varit så lycklig och olycklig med. Det är skrämmande att man aldrig riktigt känner någon. För det gör man ju inte, inte deras verkliga jag. Inte kärnan de gömmer djupt inom sig och aldrig skulle visa för någon. För man kan ju känna någon utan att egentligen känna dem. Man kan känna dem, ja, men bara till en viss gräns. Man kan känna någon så pass väl att man kan säga hur de troligtvis kommer att reagera i en given situation, man kan känna till deras barndom, deras rädslor, sidor det är sällan att någon annan får se. Men hur mycket man än vet är det ju bara vad de har valt att avslöja. Hur mycket man än vet kan man vara säker på att det finns saker de döljer, saker ingen vet om men som verkligen skulle säga dig vem de var. Det är den sidan jag vill åt. Jag vill ha hela dem. Det är kanske därför det alltid går åt helvete. Jag vill ha så mycket, men ger så lite. Jag vill ha hela dem, men är det någon som kommer för nära fräser jag till och drar mig tillbaka. Närhet är något som aldrig kommer att bestå. I vissa stunder kan det finnas där, men aldrig hela tiden, aldrig i längden. Det har funnits många han utan dessa sidor också. Sådana han som troligtvis inte har dessa sidor. Sådana han som är så ytliga och tråkiga att de inte har något att dölja. Men de är bara ännu värre. Hur skulle jag kunna stanna hos en sån? Hur skulle jag ens kunna respektera honom? Tänk vilket trist liv. Att leva med någon som är exakt vad de utger sig för att vara. Som lämnar ut sig själva så lätt. Inte för att det är mycket att skryta med vad de lämnar ut för det är i princip ingenting. De är den värsta sorten. När jag upptäckt det är jag så gott som borta. Jag fladdrar vidare och är borta. Typen jag dras till är en helt annan. Det är den där tuffa killen, han som man inte kan lita på och aldrig vet var man har. Det är något hos honom som fascinerar mig. Det där mörka som bara måste finnas hos honom. Det där mörka som kanske inte bara finns inom honom utan också kan komma ut, på mer eller mindre otäcka sätt. Man kan aldrig riktigt vara säker på hur. Det kan vara han som efter några glas vin plötsligt blir som förbytt, kanske blir våldsam eller grälsjuk, det kan vara han som tar till knytnävarna i ett ovanligt häftigt gräl eller det kan vara han som ständigt kommer med dessa nedsättande kommentarer. Men också det kan vara tryggt på sätt och vis, när man väl kommit underfund med hur de reagerar. När man lärt sig vad det är som provocerar dem. Ibland är det skönt att få igång dem bara för att för en gångs skull få känna något. Att bli slagen gör ont, men man känner ju något i alla fall. Och tvärt emot vad alla tror så kan det vara så att det är jag som har kontrollen. Det är inte jag utan han som är så lättprovocerad, så förutsägbar, som måste ta till nävarna för att vinna. Det är jag som har kontrollen för jag vet exakt vad jag gör. Jag vet exakt vilka knappar jag ska trycka på. Jag ser på honom när det kommer att hända något. Han är den svaga, och jag är den starka, för jag lämnar honom ju inte. Jag stannar kvar. Det är jag nu. Det är den kvinna ni ser idag. SLUT

Kommentarer Av Fiyun Monday, October 16, 2006 kl 3:58 PM "Jag är henne som ingen riktigt kan nå och som ingen " Låter konstigt... "Hon" låter mycket bättre än "henne" här. "verkar i mina kritiska, granskande ögon." Antingen tar du bort "kritiska", eller ändrar formen till "kritiskt". "förutspåelser" Ordet du söker är "förutsägelser". ^_^ Mitt omdöme: Filosofiskt verkar den här mera lagd(borde finnas en sådan subkategori. (^_^:)) Mycket av det speglas i det verkliga livet då man anser att människan har en "mask" för varje tillfälle och umgängeskrets. Genom att tro att man vet allt, har mystiken skingrats och förstört det unika i ett förhållande. Mitt betyg: 2/5, Plus. Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här