Från och med den stunden kände hon att Gud fanns.
Det gick en osynlig bro mellan den klarblå himlen och gräset där hon låg. Den gick rakt in i henne. För första gången i livet talade varken förnuftet eller känslan.
Ingenting fanns. Sorg och lycka var borta, saknad och längtan likaså. Sofia visste inte vad det betydde att vara död. Sofia hade inga föreställningar, inga bilder. Mysteriet hade stängt en dörr och samtidigt öppnat ett fönster.
Under himlen fanns ett hjärta som tänkte på ett annat. Minnas hjärta hade slutat att slå. Minnas hjärta som äntligen funnit ro. Som på slutet lidit. Lidit med livet. Älskade Minna, tänkte Sofia, som aldrig trivts med livet förrän hon skulle dö. Fragment av det sista året rullade förbi i Sofias inre. Sista året Minna hade levt. Det var det första året som Sofia hade känt henne.
Sofia var tom. Hon tittade upp mellan grenarna. Trädet som Minna och hon hade trott varit dött bara för att det blomstrade senare än de andra träden. De hade ståtat i all sin prakt. Ljusgröna löv formade sig som en trygg famn över Sofia. Mellan löven sken solen fram. Grenarnas rörelse i vinden hördes. De talade till henne.
Sofia blickade upp mot den klarblå himlen. Händerna vilande på magen. Hon hade tagit med sig sin filt ut. Den rödrutiga som hon hade svept om Minna de kalla vårkvällarna. Hon hade dragit den efter sig likt ett barn drar sin snuttefilt efter sig. Hon hade kastade kudden framför sig. Den landade under trädet. Under skuggan där solen spred sitt ljus. Fylld med kärlek och ömhet. Tårarna rann nedför hennes kinder.
Vägen hem från kyrkan innebar en lättnad. Kläderna hade klibbat fast vid hennes kropp och kändes som en fångströja.
Kyrkklockan ringde. Minnas själ vaggades. Det var dags att bege sig hem.
Sofia lade rosen på kistan. Tårarna flöt sakta nedför hennes ena kind och landade på kistan. Ett sista farväl. Minnas lidande var över. Nu skulle hon vila bredvid sin far.
Endast fyra personer fanns i kyrkan. Prästen Arvid, sjuksköterskan Karin, vännen och vårdaren Sofia och huvudpersonen Minna. Hon som förenade dem i den här ceremonin. Tre själavårdare som året innan varit okända för Minna.
Ensam kom hon till jorden. Ensam lämnade hon jorden.
Det var hennes sista ord.
- Min dotter!
Hon somnade tryggt in. Minnas spröda händer vilade i Sofias. Näsduken blev genomvåt. Fylld av ömhet. Deras hjärtan som sjungit samma melodi. En osynlig tråd förband dem.
Det var en tidig sommarmorgon. Sofia rättade till kudden under Minnas huvud. Minna hade krupit ihop i fosterställning. Hela natten hade Minna pendlat mellan ångest och lugn. Rus och vakenhet. Sofia fanns där. Minnas grå ögon log mot Sofias.
- Inget gör ont längre, hade Minna sagt.
Sofia kramade om Minnas händer. Minna grät. Sofia tog sin näsduk och smekte hennes ansikte. Ett band av pärlor lade sig i hennes hand.
Hon vägde inte många kilo. Hennes redan tunna kropp var uppäten. Tunn som en fjäril. Kanske kunde hon flyga?
Minnas hade insisterat på att få gå ut i vårkylan. Insvept i den rödrutiga filten hade de suttit på bänken utanför huset. Vända bort från betonghuset de bodde i. Stjärnorna var vittnen denna kväll. Deras andedräkt förvandlades till moln som sakta seglade iväg. Lukten av jord spred sig sakta till liv inom dem.
Minna bröt tystnaden.
- I hela mitt liv undrade jag varför jag levde?
Sofia lade sin hand i Minnas, hon kände ingen annan tröst.
- Jag gjorde aldrig något med mitt liv, fortsatte Minna. Det borde stå ängslig på min gravsten.
Sofia nickade ömt. Hon visste att ängslan hade skuggat Minnas liv. Äntligen såg hon kärnan av sitt liv, inte ytan. Innerst inne visste de att livet alltid funnits hos Minna.
Lyste inte en stjärna starkare än de andra den här kvällen?
Det var tur att tjälen släppte tidigt i år. Annars hade gravsättningen av Minnas och Kristas far Alfred aldrig blivit av.
Ett lätt snöfall hade svept in över kyrkogården under natten. Snön lyste som kristaller och knarrade under Minnas fötter. Minna fick själv lägga ner urnan i jord under tiden som prästen talade tyst. Sofia hade stått bredvid, hon höll i den rödrutiga filten som värmde Minna.
Gravsättningen av Alfred gick snabbt. Hans urna hade stått trettio år i Minnas bokhylla.
Det hade varit en fruktansvärd olycka. Minna hade bara varit trettio år och hennes syster trettiotvå. Det var den kvällen då deras föräldrar hade bjudit dem på restaurang och berättat för dem om sin skilsmässan. Krista hade blivit ursinnig. Inte skiljer sig vuxna människor. Minna hade inte sagt ett ord. Tyst hade hon satt sig ner. Det blev ingen middag. Alfred skulle skjutsa hem sina döttrar och sin förre detta fru. De hade bråkat i bilen. Skrikit åt varandra. Så kom tystnaden som tog föräldrarna till evigheten. Utmattad körde Alfred in i bergsväggen. Föräldrarna dog och kvar fanns döttrarna med varsin urna. Systrarna kom aldrig över sorgen. Minna och Krista hade tagit varsin urna och gått åt skilda håll. De hade förlorat sina föräldrar för alltid. Och Minna hade krampaktigt hållit kvar det enda hon kunde ha kvar av sina föräldrar. Sin fars urna, fylld med grå aska.
Sofia vårdade Minna från den dagen de träffades. Sofia lovade att Minnas skulle få dö hemma. Hade någon frågat henne några månader tidigare, då alla hon kände bodde i en urna, hade hon inte trott på att det skulle komma en ängel som var villig att ta hand om henne. Hon trodde inte ens på änglar. Nu vakade en ängeln över henne. Ängeln som hade landat utanför hennes dörr samma dag som hon fått beskedet om knölen.
Kanske fanns livet trots allt?
De var vänner för alltid. Minna låg i sin säng och tittade ut genom fönstret. Flirtade inte solen med henne?
Sofia hade hängt upp Minnas nya genomskinliga gardiner. Riktiga pensionärsgardiner kallade hon dem. De släppte in ljuset utan att avslöja det som dolde sig innanför. Det var en viktig egenskap förstod Sofia. Hon hade putsat fönstren mot Minnas vilja.
Minna hade berättat det viktiga om sitt liv. Allt från cancern till urnan i vardagsrummet. Hennes liv på en halvtimma.
- Går det bra om jag hänger upp gardinerna idag istället? Det var dagen efter att Sofia hade flyttat in hon kom för att byta Minnas gardiner. Minna var klädd i sin blommiga morgonrock. Hennes mörkblå tofflor vek sig under henne när hon gick. Håret var gammaldags inlindat i papiljotter med ett grått hårnät spänt över.
- Egentligen ville jag störa dig!
Minna hade sagt det och smekt Sofias kind.
Sofia kände skuld. Hur kunde hon avvisa en granne på det sättet. Bara slänga igen dörren framför henne. Allt hon hade frågat om var att hänga upp ett par gardiner. Hur lång tid kunde det egentligen ta?
Deras första möte hade skett dagen innan. När Sofia lyfte in de sista kartongerna mötte hon Minna. Minna insvept i sin blommiga morgonrock och de små slitna tofflorna på fötterna. Hennes ögon var sorgsna.
- Du kanske kan du hjälpa mig att sätta upp gardinerna!
Sofia hade fnyst och tyckt att det var en dum fråga till en nyinflyttat. Hon slog igen dörren mitt framför Minna. I hopp om att aldrig träffas sin granne igen.
Sofia hade sett fram emot att äntligen flytta hemifrån. Tjugofem år gammal hade hon väntat längre än de flesta på att få ett eget hem. Hon skulle bo i det grå betonghuset, med de sex våningarna. De långa korridorerna fyllda med lägenheter.
På sjukhuset hade läkaren satt sig ner och försökt förklara storleken på knölen. Läkaren hade format sina händer för att visa. Läkaren hade inte sagt det rakt ut, knölen var stor som en urna.
Anhöriga? Personalen på sjukhuset hade gett Minna ett råd. Att vara nära anhöriga och be dem om hjälp och stöd. De visste inte att Minna inte hade någon anhörig. Inte några vänner heller. Den enda hon kände var död. Själv var hon nästan död sedan trettio år tillbaka.
Alla människor har inte någon.