 |
 |
|
|
|
|
| Mannen från skuggan. |
|
Av storyteller :: Monday, October 16, 2006 :: Läst 442 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Kärlek, Äventyr, Rysare, Drama
|
Nadine är en helt vanlig tonåring, tror hon. När hon var 12 år dog hennes mamma och från den dagen har hon aldrig varit densamma. Hon har ingen aning om vilket val hon blir tvungen att göra för att rädda dem hon älskar.
Kapitel 1.
Solens strålar sken in genom mitt fönster och väckte mig. Klockan var halv sju och jag reste mig ur sängen och tittade ut genom fönstret.
Utanför mitt fönster såg jag den stora ängen och några stenbyggnader som hörde till internatskolan som jag nu tillbringar mitt fjärde år på.
Min pappa orkade inte ha mig och min syster i huset sedan våran mamma blev mördad så då har det här blivit vårat så kallade hem istället. Varje natt så drömde jag samma dröm som jag nu gjort i snart fyra år, kvällen då jag såg min mamma dö. Jag var 12 år och jag satt i bilen medans mamma skulle springa in till sitt kontor och hämta något, och när hon kom ut så blev hon stoppad av en man.
Jag såg att hennes ögon blev sorgsnare och sorgsnare och så kollade hon på mig och bara föll ihop. Mannen försvann lika snabbt som han hade kommit. Dagen efter var också min födelsedag, så det var därför min mamma var tvungen att springa in till sitt kontor för att hämta mina presenter.
Jag satte på mig min grå, blå rutiga skoluniform och satte upp håret i en tofs och gick ner till matsalen för att äta frukost. Matsalen var fylld med ungdomar som var både äldre och yngre än mig. Jag satte mig vid ett tomt bord och började att äta.
Några av mina klasskamrater kom och satte sig vid mitt bord och började prata om hur bra deras sommar hade varit.
”Vad har du gjort Nadine” Frågade Theo mig.
Theo var en av mina närmaste kompisar, men vi var ändå inte så bra kompisar.
”Jag tillbringade min sommar i Paris med min syster” svarade jag.
”Åh, va lyxigt”
”Mm, verkligen” sa jag dyster. Det var ännu ett sommarlov som jag inte träffade min pappa alls. Min syster brydde sig inte så mycket. Hon hade fullt upp med de franska killarna. Hon heter Lindsay 15 och är ett och ett halvår yngre än mig. Vi har aldrig varit speciellt lika varandra. Hon har korpsvart rakt hår och jag har mitt blonda lockiga hår. Det ända vi hade gemensamt med vårat utseende var våra isblåa ögon som vi ärvt av våran mamma.
”Har ni hört den stora nyheten än då?” sa den ganska ytliga Lucy.
”Nej, vi ska tydligen få reda på det imorgon” sa Theo som svar på frågan.
”Synd. Jag är så nyfiken”
”Vad tror du att det är Nadine?”
”Jag vet inte, och för att vara ärlig så bryr jag mig inte bara det inte är någon som har dött.”
”Vad rolig du var då.” sa Lucy tjurigt.
Under dagens gång så skulle vi få information om hur det här skolåret skulle se ut. Jag fick reda på att våran vinter bal skulle vara samma kväll som min födelsedag.
När rektorn äntligen slutat pratat så säger min mentor att jag ska gå till rektorns kontor för att rektorn vill prata med mig. Jag som nyss hade hört honom pratat i två timmar. Vad har han mer att säga.
Rektorns rum hade ett ganska klassiskt utseende. Hans skrivbord var svart och fullt med papper på. På väggarna hängde det bilder på gamla rektorer och uppfinnare, men alla var säkert kopior tror jag.
Rektorn satt vid sitt skrivbord och skrev på lite papper. Bakom honom fanns det ett stort fönster som hade utsikt mott vattnet.
”Ah, Nadine. Var snäll och kom och sätt dig” sa han och pekade på en stol framför skrivbordet och jag satte mig ner.
”Du kanske har hört om nyheten som alla pratar om”
”Lite kanske”
”Ja, och nyheten är att vi kommer att få några nya elever och jag vill att du ska ta hand om en av dem och vissa skolan lite”
”Ja det kan jag väl” sa jag fast jag verkligen inte ville det. Det skulle bara någon dryg snorunge med rika föräldrar som tror att han/hon är så mycket bättre än alla andra.
”Bra, då säger vi så. Då kan du gå tillbaka till ditt rum”
Jag reste mig ur stolen och gick ut ur rummet. Varför var han tvungen att fråga mig? Jag är ju den minst sociala på hela skolan. Det är inte så att jag är mobbad, jag gillar bara att vara för mig själv. Alla andra är så snobbiga, till och med min syster. Hon är nog den snobbigaste av dem alla.
Dagen kom mott sitt slut, men innan jag skulle gå och lägga mig så var jag tvungen att leta reda på min syster.
Jag gick till hennes rum men ingen var där. Rummet var lika stökigt som alltid. Det hade inte hunnit blivit mörkt än så jag gick ut från skolan för att se om jag kunde hitta henne smygröka någonstans.
Jag gick runt på skolans område men såg henne inte någonstans. Solen började nu gå ner över havet. Nu var det bara ett ställe kvar som jag inte hade kollat på, och det var skolans kyrkogård. Där ligger alla gamla rektorer och andra viktiga människor. Kyrkogården ligger precis bredvid skolans äng och konstigt nog så kände jag mig alltid lugn när jag var där inne och det har jag gjort under hela min skolgång. Jag var mer hemmastad där än i det stora fängelset som också kallades skolan.
Jag gick in genom grinden och började kolla efter Lindsay. Till min besvikelse så var hon inte där heller. Mina ögon hade börjat att bli ganska tunga nu så jag får väl strunta i Lindsay och prata med henne imorgon.
Jag gick ut genom grinden, men innan jag visste ordet av de så låg jag på marken. Jag hade stöt ihop med en människa och ramlat omkull.
”Är du okej” hörde jag en röst säga. Jag tittade upp och såg en kille i 18 års åldern stå framför mig. Han hade brunt rusigt hår som täckte lite av hans brun/gröna ögon. Han hade på sig en marinblå t-shirt och ett par svarta jeans. För att vara ärlig så var han den snyggaste killen jag sett.
”Jag tror de”
”Du borde verkligen ta och se dig för i framtiden” sa han och räckte fram sin hand för att hjälpa mig upp.
”Jag? Det var ju du som gick på mig” sa jag och tog tag i hans hand.
”Det är okej, jag godtar din ursäkt.” sa han och log retligt och vände sig om och började att gå.
”Va? Godtar du min ursäkt?” sa jag och var väldigt irriterad.
”Går du på den här skolan föresten?” sa hans medans han gick.
”Ja, det gör jag.”
”Då ses vi imorgon då blondie.” sa han och försvann.
Jag har aldrig varit så irriterad i hela mitt liv. Vem tror han att han är? Mina tankar om att han var snygg hade nu försvunnit lika snabbt som han hade försvunnit.
Kapitel 2.
När jag vaknade så såg jag att jag inte var ensam i rummet. Vid mitt skrivbord så satt Lindsay och höll på att rita i mitt skolblock.
”God morgon” sa jag till henne.
”God morgon. Jag hörde att du letade efter mig igår. Var det något speciellt du ville?”
”Jag ville bara höra om du har pratat med pappa något.”
”Nej, inte sen vi kom hem från Paris. Var det allt?”
”Ja det var det. Eller jag ville också säga att jag ska guida runt en ny elev idag så jag kan inte hjälpa dig med dina läxor.”
”Jaha, så vi får nya klasskamrater. Hur är dem?”
”Jag vet inte, jag har inte träffat dem.”
”Aja, vi får väl reda på det idag då. Då går jag väl och käkar frukost. Kommer du eller?”
”Gå du före. Jag kommer sen”
”Okej, vi syns sen.”
Jag satte mig upp i sängen och gick fram till mitt block som Lindsay hade hållit på att kladdat i. På papperet såg jag en pentagram symbol med två ormar som slingrade sin runt den. Det var ovanligt bra för att vara av min syster.
Jag satte på mig min skoluniform och en blå kofta och begav mig mott matsalen. Jag satte mig ner vid Theo och några andra från min klass som heter Mandy, Cleo och Anna.
Dem satt och pratade om nyheten som alla skulle få reda på idag, men jag visste ju redan men orkade inte säga de. Dem hade olika idéer om att vi kanske skulle på en skolresa någonstans, eller att rektorn skulle avgå, eller att vi kanske inte skulle ha några läxor framöver. Dem hade en massa andra tankar som inte änns är värda att nämna.
”Detta är eran rektor som pratar. Kan alla bege sig till aulan efter frukosten.” hörde vi en röst säga i högtalarna. Det gick nu snabbt för alla att äta och nästan sprang till aulan.
När alla var där så kom rektorn ut och ställde sig framför mikrofonen.
”Ja då är det väl dags för att berätta den stora nyheten. Vi har fått äran att få in några nya elever som dem flesta av er nog vet vilka dem är. Nu kan jag säga att medlemmarna i The Three Lights härmed är elever på Kenston Academy.”
Skriket blev så starkt att jag tror att jag nästan blev döv. Alla visste nog vilka dem var, utom jag. Jag hade aldrig hört talas om dem.
”Theo, vilka The Three Lights?” frågade jag henne.
”Va! Vet du inte vilka The Three Lights är?”
”Nej, borde jag det?”
”Ja, dem är nog de mest kända inom musikbranschen just nu.”
”Jaha, jag har iallfall inte hört talas om dem.”
”När kommer dem?” hörde jag någon av eleverna skrika till rektorn.
”Om jag har fått rätt tid så borde dem vara här om några minuter” var det ända rektorn hann säga innan alla försvann ur aulan och sprang mott parkeringsplatsen. Jag hamnade i efterslänten, och när jag kom ut genom dörren så var alla redan 100 meter från mig.
Den stora folkmassan gjorde det omöjligt för mig att änns se dem nya eleverna, så jag skulle inte försöka.
Alla stod och väntade förväntansfulla medans jag stod lutandes mott en lycktstolpe.
”Vad är det som händer här då?” hörde jag en röst säga bakom mig som jag kände igen. Jag vände mig om och såg den dryga killen från igår stå bakom mig.
”Har du inte hört? The Three Lights ska börja här” sa jag till honom och vände mig om igen.
”Jasså. Vad gör du då här borta?”
”För att vara ärlig så har jag aldrig hört talas om dem, men det har tydligen alla andra. Dem är tydligen världens mest berömda kändisar just nu”
”Jag skulle inte direkt kalla oss kändisar” sa han belåtet.
Jag hann inte reagera på att han var en av dem i The Three Lights innan alla elever hade sett honom och dem andra två som stod bakom honom. Eleverna sprang mott dem och bad om autografer och kramar.
”Vi syns sen då blondie” sa han retligt.
”Sluta kalla mig blondie” sa jag surt.
”Okej blondie” sa han och försvann med folkmassan, men tyvärr var det inte med alla elever.
”Och får man fråga hur du känner Revell?” hörde jag Lucy säga bakom mig. Jag vände mig om och såg hon och hennes lilla gäng stirra på mig.
”Vem är Revell?” sa jag.
”Han du nyss pratade med. Är du helt borta eller?”
”Jaha han. Jag känner honom inte, vi råkade bara stöta ihop igår. Han är en väldigt dryg person om du frågar mig.”
”Säg aldrig så om Revell när jag är i närheten.” sa hon argt. Hon tar det här verkligen på allvar. Vad är det som är så speciellt med Revell igentligen. Han är bara allmänt dryg tycker jag. Lucy och hennes lilla gäng började gå mott folkmassan som hade dragit iväg Revell.
Ensam kvar och glad över det så börjar jag att gå mott klassrummet där vi ska ha lektion.
Jag sätter mig på en bänk och börjar skriva lite i mitt block.
Efter ett tag så började fler elever komma och sedan kom läraren.
Vi gick in tyst och satte oss vid en bänk. Jag satte mig vid en fönster plats.
Framme vid tavlan stod våran lärare och dem tre nya eleverna, och en av dem var Revell.
”Ja, då har vi fått nya elever och jag hoppas att ni kommer att trivas här. Det här är alltså Darien, Revell och Chad. Ni kan gå och sätta er där det finns plats.”
Darien satte sig på en bänk bredvid Theo, Chad framför Mandy och Revell satte sig bakom mig och bredvid Lucy.
”Pst, Pst” hörde jag Revell säga bakom mig.
”Vad är de?” sa jag tyst.
”Tycker du inte att det är roligt att vi kom i samma klass?”
”Inte speciellt.”
”Vad kyligt av dig blondie.”
”Sluta kalla mig blondie, Jag heter Nadine!”
”Är det du som är Nadine Aleén?”
”Ja, vadå då?”
”Då är det du som ska vissa mig runt här på skolan. Vad roligt vi kommer att ha det.”
”Va? Du måste skoja med mig.” skrek jag ut utan att tänka mig för
”Har ni något att säga till hela klassen eller?” sa läraren surt.
”Nej, det är okej” sa jag snabbt. Toppen, redan första dagen har jag fått en lärare som inte gillar mig. Typiskt.
”Då kan vi väl mötas utanför entrén när vi har slutat då?” sa Revell när läraren hade börjat prata igen.
”Jag antar väl det” sa jag surt.
När skoldagen var slut så gick jag till huvudentrén för att vänta på Revell.
10 minuter hade gått och fortfarande ingen skymt av honom. Så typiskt. Varför gick jag med på det här?
”Tja blondie. Ska vi gå eller?” hörde jag honom säga några meter från mig.
”Ursäkta? Ska du inte säga något mer?” sa jag surt.
”Vad?”
”Jag har väntat här på dig i snart en kvart”
”Jaja, förlåt. Kan vi gå nu?” sa han och höll upp dörren för mig.
Vi gick runt där på skolan och jag visade honom vart vi kommer att ha våra lektioner. När vi var ute på ängen så hade några tjejer gymnastik träning vilket fick Revell att vända sig om och stirra lite.
Jag harklade mig för att få hans uppmärksamhet och det funkade.
”Varför ville du ha den här rundturen när du inte änns lyssnar?” frågade jag honom.
”För att jag var tvungen, och så kunde jag ju inte neka en eftermiddag med dig blondie.”
”Åh vad rörd jag blir.” sa jag sarkastiskt.
”Du är en underlig tjej, vet du de?”
”Ursäkta?”
”Andra tjejer skulle göra vad som helst för att vara här med mig nu istället för dig, men inte du. Jag gillar det. Du är inte som alla andra här.”
”Det är för att alla andra här är snobbiga prinsessor och prinsar som får allt dem vill.”
”Det är det där jag menar. Du försöker inte änns vara som alla andra.” sa han och log mot mig.
”Nej jag antar väl de.” sa jag och log tillbaka.
Vi fortsatte rundturen och nu lyssnade han verkligen. Efter en hel eftermiddag tillsammans så var det dags för middag.
Hans kompisar Chad och Darien satt vid ett bord inne i matsalen med en massa tjejer och jag såg att Revell var på väg ditt bort.
Jag försökte hitta ett ledigt bord där jag kunde sitta vid.
”Hey, blondie. Kommer du eller?” ropade Revell efter mig som var på väg att sätta sig vid bordet där Chad och Darien satt vid.
”Nej jag tror inte de.” sa jag och satte mig vid ett av dem lediga borden som jag såg och började äta min mat.
”Så du gillar inte dem tjejerna va?” sa Revell som satte sig framför mig med sin mat.
”Jo det gör jag väl, men dem gillar inte mig är jag ganska säker på”
”Varför tror du de?”
”För jag är inte som dem.”
”Är du säker på att det är allt?”
”Ursäkta? Vadå allt?”
”Jag menar bara att du kan vara väldigt aggressiv, iallfall mott mig. Det kanske inte skulle skada om du var lite mer som dem så kanske du slipper vara ensam hela tiden.”
”Vem fan tror du att du är? I eftermiddags så sa du att du gillade mig för att jag inte var som dem där ytliga snobbarna, och nu säger du att jag inte har några vänner för att jag inte är som dem. Du känner mig inte, så försök inte analysera mitt liv.” sa jag argt och gick ifrån bordet.
Skolan var nästan helt tom nu för alla höll väl på med sina läxor, men det var inget som jag orkade med nu. Jag gick igenom dem tomma korridorerna och tänkte på om Revell kanske hade rätt. Jag kanske skulle bli mer som dem.
Nej vad säger jag. Jag ska inte bli manipulerad av honom. Den jävla…..
Mina tankar slutade där när jag såg den nya bildläraren. Han satt vid i ett klassrum och höll på att rita. Han var så vacker. Han hade svart hår som natten och underbara händer. Pennan i hans hand såg ut som om den hörde hemma där.
Han gjorde mjuka handrörelser att jag nästan blev hypnotiserad av dem. Det såg så enkelt ut för honom.
”Jag som trodde det var läx timme nu” sa han och kollade upp på mig. Hans ögon var gröna och nästan vita i mitten.
”Ja det är det, men jag är klar” ljög jag.
”Du behöver inte ljuga för mig” sa han och log mott mig. Han såg så ung ut, runt 24-25 års ålder. Alldeles för ung för att vara en bildlärare. Jag kunde inte sluta titta på honom.
”Nadine, där är du. Jag har letat överallt efter dig” sa Revell som nyss kom innanför dörren till klassrummet.
”Varför? Det här är föresten våran nya bildlärare Mr…?” sa jag som blev ganska generad av att jag inte visste vad han hette.
”Ni kan kalla mig Lestath” sa han snabbt. ”Men nu är det nog bäst att ni går tillbaka till era rum, det börjar bli sent.”
”Ja, då tar vi väl och gör de. God natt” sa Revell och försvann ut genom dörren men stannade där för att vänta på mig.
”God natt. Vi syns väl imorgon då” sa jag och gick mott dörren.
”Ja, god natt Nadine” sa han och gav mig en underbar blick och försvann ut genom en annan dörr som fanns i klassrummet.
”Vad gjorde du där inne?” sa Revell när jag kom ut genom dörren.
”Varför bryr du dig? Ska inte du vara med dem som du tycker är värda att vara med?”
”Förlåt för det jag sa vid middagen, jag vet inte varför jag sa så. Jag tycker inte att du borde bli som dem. Du är bra som du är.”
”Om du säger det så. God natt Revell” sa jag och begav mig mott mitt rum.
Rummet såg som vanligt ut, men det var något som var annorlunda. På skrivbordet fanns det en present från min pappa.
Jag började slita upp papperet och såg att det var en brons/guldig ask, nästan som ett smyckeskrin fast mindre. Det hade ingraverade mönster som var otroligt vackra.
Jag öppnade den och i så låg det ett halsband med samma symbol som min syster hade ritat i mitt block tidigare under dagen, ett pentagram med två ormar som slingrade sig runt den.
Halsbandet var av guld och var väldigt vacker, men varför skulle min pappa skicka något sånt här till mig? Det är ju inte min födelsedag eller något sånt.
Men det brydde jag mig inte så mycket om igentligen. Jag blev bara glad över att han hade skickat något till mig.
Efter några timmars pluggande så gick jag och la mig.
Kap 3.
Rummet var svart som natten. Inte ett ljud hördes. Ingenting var framför eller bakom mig. Efter ett tag så började mina ögon vänja sig vid mörkret och jag kunde se lite. Det var ett rum utan några möbler, förutom en pall och någonting på pallen. Pallen kom närmre och närmre mig tills den var precis framför mig. På pallen så fanns det ett kort på mig, min syster och min mamma. Jag tog upp den och granskade den.
Konstigt. Jag hade inget minne av att någonsin tagit det här kortet. Vi hade alla tre på oss långa vackra klänningar, men bilden var svartvitt och såg väldigt gammal ut så jag kunde inte se vilka färger det var på dem.
Jag höll i kortet, men inte så länge till för kortet hade börjat brinna i mitten av kortet.
Elden hade börjat med min mamma och hade sedan kommit till resten av kortet, förutom delen med mig. Den var kvar. Jag granskade det som jag hade kvar av kortet.
”Nadine” hörde jag en viskning säga.
”Nadine”
Rösten verkade bekant, men jag kunde inte komma på från var.
”Nadine!” hörde jag sedan min syster skrika och jag vaknade.
Var det bara en dröm?
Vid sidan av min säng stod min syster och såg ner på mig.
”Mår du bra?” sa hon bekymrat.
”Ja, jag mår bra. Vad gör du här?”
”Du kom aldrig ner vid frukosten och våra lektioner börjar om tjugo minuter. Jag ville bara se att du inte var sjuk eller något.”
”Nej jag är inte sjuk. Jag försov mig bara”
”Okej då går jag väl då. Ses vi sen?”
”Jaja.” sa jag tyst.
Hon försvann ut genom dörren och jag började göra mig iordning. Halsbandet som pappa hade skickat mig låg på skrivbordet. Jag tvekade lite med att sätta på mig det för vi får inte ha något smycke på oss när vi hade på oss skoluniformen, men jag satte på mig det iallfall. Det var ganska långt så jag kunde gömma den under klänningen utan att någon skulle märka.
Jag tog mina skolväska och gick ut ur rummet.
Lektionen började precis när jag kom, och jag gick in i klassrummet och satte mig vid min plats.
Revell, Darien och Chad kom några minuter efter att vi hade börjat men det brydde sig inte våran lärare om. Revell satte sig på vid en tom bänk som var framför mig. Lektionen började, men inte jag. Jag stirrade bara ut i det tomma intet. Jag hörde inte ett ord av vad läraren sa. Mina tankar handlade bara om Lestath. Jag längtade tills jag skulle få träffa honom igen, vilket var idag. Vi hade bild som sista lektion och jag längtade så mycket.
Innan jag visste ordet av det så var lektionen slut. Klassen avlägsnade sig snabbt men jag dröjde mig kvar, och utan att jag hade märkt det så hade Revell gjort samma sak.
Han stod och kollade på mig med en självsäker blick. Jag försökte att ignorera honom men det gick inte. När jag skulle gå ut från rummet så ställde han sig ivägen.
”Ursäkta” sa jag och försökte ta mig förbi honom men det gick inte. ”Kan jag få komma ut eller?”
”Har du bråttom? Våran lektion börjar inte förrän om 45 minuter.”
”Nej jag vet, men jag har bråttom att komma bort från dig.” sa jag och knuffade honom ur vägen, vilket jag inte skulle ha gjort för precis utanför dörren stod Lucy och hennes gäng. Alla stod och kollade på mig med mördande blickar.
”Vad fan är ditt problem?” sa Lucy argt.
”Vad?” sa jag.
”Du är så jävla bortskämd. Du borde ta det som en komplimang att Revell änns pratar med någon som dig. Jävla nolla.”
Jag orkade inte med henne också så jag vände mig bara om och gick.
Skolgården var fullpackad med elever som solade och umgicks. Ensamt gick jag igenom grupperna med människor tills jag kom till kyrkogården.
Jag gick in genom grinden och gick mott ett stort träd som alla kallade det eviga trädet för det verkade alltid som om det var grönt. Jag satte mig under trädet och lät trädets skugga skydda mig från solen. Jag blundade och bara försökte att komma bort.
”Är det här verkligen ett bra ställe för en elev att vara på?” hörde jag en röst säga. Jag öppnade mina ögon och såg Lestath stå framför mig med ett skissblock i handen.
”Nej kanske inte, men det hindrar inte mig” sa jag.
Han tittade på mig med sina underbara ögon. Det kändes som om jag skulle smälta vilken sekund som helst.
”Gör det något om jag gör dig sällskap?” sa han och satte sig ner bredvid mig innan jag hann svara.
”Varför går du på den här skolan igentligen?” frågade han.
”Va? Varför frågar du något sånt?”
”Du verkar inte trivas alls och jag bara undrar varför du går här om du inte vill det”
”För att min pappa vill att jag och min syster ska få den bästa utbildningen vi kan få” sa jag fast det inte änns var i närheten av sanningen.
”Jag har ju sagt att du inte behöver ljuga för mig” sa han och kollade på mig.
”Hur vet du att jag ljuger?
”Dina ögon. Dem blev så sorgsna när jag nämnde skolan. Jag gissar på att det har något med ett dödsfall i familjen. Har jag rätt?”
”Ja, min mamma. Jag var 12 år”
”Jag är ledsen. Så du är inne på ditt fjärde år här alltså?”
”Ja det är jag.”
”Hur gammal är du?”
”Jag är 16 men fyller 17 år när vi har julbalen. Hur gammal är du igentligen?”
”Hehe, jag är 23 år.”
”23? Och vill redan bli en lärare? Varför?”
”För att göra något unikt, som en tavla, är något jag älskar och mitt mål är att få fler att bli intresserade av de så att konsten inte dör ut.”
Gud vad underbar han är. Han är så perfekt. Nästan för perfekt, om det änns finns något sånt.
”Jag måste tyvärr gå nu. Jag hoppas verkligen att du kommer att gilla min lektion idag” sa han och försvann.
Min nästa lektion började om fem minuter så jag reste mig också upp och började gå.
Utanför klassrummet väntade min klass, och bland dem fanns Revell. Han var omringad av Lucy och hennes gäng som ställde honom en massa frågor.
Läraren kom och alla gick in i klassrummet. Resten av dagen gick ovanligt snabbt, men jag hade inte gjort någonting alls på lektionerna.
När det var dags för sista lektionen så var det den ända lektionen som jag gjorde något på.
Lestath sa att vi skulle måla något vi tyckte om, och dem flesta tjejerna skissade av Chad, Revell och Darien. Jag försökte rita trädet på kyrkogården, men det gick inte så bra. Lestath kom fram till min bänk och såg skissen.
”Det här är jätte bra gjort Nadine.”
”Nej, den blir inte alls som jag vill.” sa jag och la ner pennan på papperet.
”Jag kanske kan ge dig några tips efter lektionen, om du har tid.”
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville verkligen, men jag vet inte riktigt vad det var som hindrade mig från att säga det.
”Ja, jag har tid.” sa jag tillslut.
”Bra.” sa han och fortsatte till nästa bänk.
Lektionen kom till sitt slut och alla elever försvann, förutom jag. Jag satt vid min bänk och fortsatte att skissa på mitt träd.
”Då är det bara vi kvar då” sa Lestath och kom fram till mig. ”Jag kan vissa dig ett knep som jag lärde mig av min lärare”
Han tog tag i min hand som höll i pennan och så började han föra min hand så att vi båda hade samma rörelser. Trädet blev bättre och bättre för varje svep han gjorde med min hand. Tillslut var den klar och jag var extremt nöjd med den.
”Tack så mycket för din hjälp, men nu måste jag nog gå” sa jag och gick mott dörren.
”Nadine vänta” sa han och kom efter mig. ”Adjö” sa han och räckte fram sin hand.
”Adjö” sa jag och tog hans hand. Han gav mig en liten kyss på handen och drog långsamt bort sin hand och lämnade kvar en lapp i den.
Han gick ut ur rummet och jag gjorde samma sak. När jag var på mitt rum och öppnade jag lappen.
Kära Nadine.
Jag måste få träffa dig ikväll. Mött mig vid det eviga trädet efter att alla har gått och lagt sig. Jag lovar att du inte kommer att ångra dig.
Lestath.
Menade han verkligen det? Eller skojar han bara med mig? Jag ville träffa honom ikväll men vågade jag smyga mig ut? Det är väldigt stränga regler om sånt här.
Jag struntar i reglerna, jag måste träffa Lestath ikväll.
Lysena började bli färre och färre och ljuden tystare och tystare. Tillslut var det knäpptyst överallt. Jag tog min chans då. Jag smög ut ur mitt rum och sprang ut ur skolan.
Månen löss upp den mörka natten över vattnet. Det var otroligt vackert. Kyrkogården var tystare än vanligt. Lestath stod vid trädet och granskade mig från topp till tå medans jag gick mott honom. Han började också röra sig mott mig tills vi var en meter från varandra.
”Varför ville du träffa mig? Ville du något speciellt eller?”
Han svarade inte, han stod bara och stirrade på mig.
”Vad är det?”
”Inget. Jag tänker bara på hur vacker du är i nattens mörker. Du lyser upp natten som ett ljus från ovan.” sa han och kom närmre tills han var precis framför mig. Jag kollade honom i ögonen och han kollade tillbaks. Han slog långsamt armarna om mig. Han var så varm och underbar. Jag ville aldrig släppa honom.
Jag kollade upp på honom och försökte att kyssa honom men han stoppade mig.
”Inte än min kära. Möt mig här imorgon samma tid så ska jag vissa dig något som du aldrig kommer att glömma” sa han och försvann. Jag stod kvar och förstod inte riktigt vad som hade hänt. Jag hade nu blivit väldigt trött helt plötsligt så jag gick tillbaka till mitt rum tyst.
Kap 4.
Dagen gick så långsamt att jag skulle ha hunnit springa jorden runt på den tiden. Jag ville bara att det skulle bli kväll så att jag fick träffa Lestath.
”Stör jag?” sa Revell som kom fram till mig under middagen när jag satt ensam vid ett bord.
”Du stör alltid, men vad är det?”
”Jag undrar bara vad du har för planer för kvällen.”
”Jag ska inte göra någonting speciellt tror jag. Vaddå då?”
”Jo, för jag och några till ska ha en liten fest ikväll efter släckningen, och jag undrar om du kanske vill hänga på?”
”Nej tack, jag tror inte det”
”Varför? Skulle det vara så hemskt att ha roligt en kväll?”
”Jag kom faktiskt på nu att jag redan har planer. Jag ska träffa en person.”
”En person? Är det den bästa ursäkten du kan komma på?”
”Tro vad du vill, men jag kan inte okej?” sa jag och reste mig upp och gick.
Kvällen kom till sitt slut och alla gick och la sig, och det var tid för mig att gå ut. Jag satte på mig en svart klänning och halsbandet som jag hade fått av pappa, men jag satte den under klänningen. Jag skulle inte vilja tappa bort den.
Jag smög ut ur rummet och sprang till kyrkågården.
Lestath stod på samma ställe som igår. Han höll ut sin famn och jag gick in i den. Han strök sin hand genom mina lockar i mitt hår
”Det är dags för oss att gå.” sa han tillslut och drog bort sina armar från mig.
”Vart ska vi?”
”Litar du på mig?” sa han snabbt.
”Va?”
”Litar du på mig?” sa han och sträckte fram sin hand.
”Ja, jag litar på dig.” sa jag och tog tag i hans hand.
Vi började gå mott vattnet. Idag var inte månen där för att lysa upp mörkret, men Lestath var där istället för månen.
”Nadine!” Hörde jag någon skrika bakom oss. ”Gå bort från honom Nadine!”
Jag kollade på Lestath och sedan på personen som skrek. Det var Revell. Han kom springande mott oss och fortsatte att skrika att jag skulle gå bort från Lestath.
Varför säger han så för? Varför ska jag gå bort från Lestath?
Nu var Revell bara någon meter bakom oss.
”Låt henne vara Lestath. Hon är inte den du vill ha” sa han.
Nu släppte Lestath min hand och vände sig om och kollade på Revell, och jag gjorde samma sak.
”Är du säker på det?” sa Lestath och smålog.
Vad pratade dem om? Vad då jag inte är den Lestath vill ha? Jag började gå mott Revell utan att jag hade märkt det. Jag var så förvirrad. Allt i mitt huvud började snurra. När jag var precis framför Revell föll jag ihop i hans famn.
Jag kollade upp på honom, men han stirrade inte på mig. Han stirrade på något annat. Han stirrade på mitt halsband som hade kommit fram.
”Nej, det får inte vara du. Inte du.” sa han tyst och kollade på mig med stora, sorgsna ögon. Jag hade aldrig sett hans ögon så förut. Dem brukade alltid utstråla glädje, men inte nu.
”Där ser du. Hon är precis den jag vill ha” sa Lestath och började gå mott oss. ”Ge mig henne nu så blir du inte skadad”
”Nej, du får inte ta henne”
”Du kan inte stoppa mig” sa Lestath som nu var framför mig och Revell. Jag var fortfarande i Revells famn. Jag vet inte varför, men jag kunde inte röra mig. Revell la ner mig på marken och ställde sig upp.
”Jag kan stoppa dig för tillfället” sa Revell och höll upp ett guldkors med röda och vita diamanter. Lestath ryggade tillbaka.
”Det där ska du få sota för” sa Lestath och försvann in i nattens mörker.
Min kropp började äntligen få rörligheten tillbaka. Mina ben var mjuka så det var svårt för mig att hålla balansen, men Revell var där för att hjälpa mig till mitt rum.
”Vad handlade det där om?” sa jag när vi kommit in i mitt rum och Revell hade satt mig på sängen.
Han gick till fönstret och kollade ut genom det.
”Berätta vad det där var för något! Varför fick jag inte gå med Lestath? Säg något!” sa jag argt till Revell.
”Om du hade gått med Lestath så hade du aldrig kommit tillbaka.” sa han tyst.
”Va? Vad menar du? Vad vill ni båda mig? Vem är du igentligen?”
”Jag vet inte om du är bered för att höra det här, men jag måste nog berätta iallfall.” sa han och tog en lång paus.
”Allt jag sagt till dig har varit sanning, men jag har inte berättat allt för dig. Jag vet mer om dig än vad du vet. Din familj kommer från ett väldigt ovanligt släktskap. Dina förfäder förstår du Nadine, var Sienare som höll på med magi. Alla som har födds ur din släkt har varit män förutom tre, och det är du, din syster och din mor. När din mor var ung så ville inte någon från din släkt ha något med henne att göra, förutom hennes familj.
Dem behandlade henne som pesten. Men en dag så blev hon besökt av en man, en man som hon blev förälskad i. Då var hon 16 år. Mannen sa att han skulle älska henne tillbaka så mycket som hon älskade honom om hon lovade honom en sak, att 20 år efter att hon slutat älskat honom skulle han få döda henne. Hon gick med på det för hon älskade honom så mycket, men även fast mannen sa att han skulle älska henne så gjorde han inte det. Han hade lurat henne. Sedan träffade hon en annan man, din far, och blev förälskad i honom. Då visste hon att hon vad som väntade henne, men det brydde hon sig inte om då.
Ett halvår innan din mor dog så blev hon besökt av mannen igen och var villig att ge henne en ny chans för att leva. För att få leva så skulle hon ge dig till honom. Men det gick hon inte med på för hon älskade dig för mycket. Mannen blev rasande och sa att du skulle bli hans och hon kunde inte göra något åt det. Och nu har det börjat”
”Va? Vadå börjat? Vem var mannen? Vart finns han nu?” sa jag.
”Jag tror att du vet vem mannen är, om du söker djupt inom dig så ser du vem han är”
Jag förstod inte vad han menade, men jag försökte. Jag stängde mina ögon och gick tillbaka till natten då min mamma dog, men nu fokuserade jag mig på mannen. Han hade på sig en svart rock och såg ut som skuggan själv, men nu såg jag också hans ansikte.
”Lestath” sa jag tyst.
”Ja, Lestath mördade din mamma” sa Revell och satte sig ner bredvid mig på sängen.
”Hur vet du allt det här?”
”För mina förfäder spådde att en dag skulle ett barn föddas som antingen skulle vara mänsklighetens räddning, eller undergång. Det barnet skulle ha ett öde som ingen annan kunde förstå. Det har varit min familjs öde att hitta det barnet, och det har tyvärr varit deras undergång. Men nu har jag hittat dig”
”Du skojar va? Du kan inte mena allvar” sa jag och reste mig upp från sängen.
”Ser det ut som jag skojar?” sa han.
Jag kollade honom i ögonen och då förstod jag att han menade allvar. Men det kan inte vara sant. Jag är bara jag. Jag har redan tillräckligt med ansvar, och nu ska jag antingen ta död på allt levande eller rädda alla. Det är bara för mycket.
Jag kände att tårarna började rinna ner för min kind utan att jag hade märkt det.
”Men vad har det här med Lestath att göra?” sa jag.
”Jo du förstår, Lestath härskar i mörkret. Han är Mörkrets Härskare, och han vet att om han har dig vid sin sida så kan han regera över allt som finns i universumet. Ni två tillsammans betyder världens undergång.” sa Revell och reste sig från sängen och gick mott mig.
Jag kände paniken komma över mig. Jag kunde inte andas. Jag föll ner på golvet och Revell satte sig ner framför mig.
Han tvekade lite först, men omfamnade mig.
”Det är okej. Allt kommer att bli okej.”
Jag besvarade han omfamning och tryckte mig hårt mott hans bröst. Jag var glad över att ha Revell vid min sida nu, fast jag hade hatat honom innan men nu började jag få andra känslor för honom.
Jag somnade i hans famn mitt på golvet med ett leende.
Kap 4.
Fåglarna var väldigt högljudda den här morgonen. Jag öppnade ögonen fast jag igentigen inte ville. Jag ville aldrig öppna dem igen. På en stol i ett hörn satt Revell och kollade på mig.
”God morgon” sa han och gick fram till min säng.
”Är det?”
”Jag har hämtat frukost åt dig”
”Tack. Hur mycket är klockan igentligen?”
”Den är kvart i tio.”
”Va? Har jag försovit mig?” sa jag reste mig snabbt upp från sängen.
”Nej, du kan ta det lugnt. Har du glömt att det är lördag idag?”
Han reste sig upp och kramade om mig.
Jag älskade att vara nära honom, nästan mer än Lestath. Men jag saknade Lestaths oändliga värme. Jag saknar hans underbara ögon.
Jag började känna en lustig känsla i min mage. Jag kollade upp på Revell och han tittade ner på mig.
Våra läppar började närma sig varandra tills dem möttes. Det var en sån underbar känsla.
När vi var tvungna att sluta kollade Revell mig djupt in i ögonen och log.
”Jag älskar dig Nadine”
Jag blev helt stum. Men jag visste att jag kände likadant, även om jag inte hade märkt det innan. Jag hade varit för upptagen med att tänka på Lestath att jag hade förträngt mina känslor för Revell.
”Jag älskar dig med” sa jag kysste honom igen.
Nu började jag känna en annan känsla i min mage, men det var inte en bra känsla. Någon iakttog oss. Jag slog upp mina ögon och drog mig bort från Revell.
”Lestath” sa viskade jag.
”Vad är det med honom?” sa Revell och kollade konstigt på mig.
”Han är här. Han iakttar oss” sa jag och kollade runt i rummet.
”Ja min kära, så rätt du har” hörde jag Lestaths röst säga i rummet, men jag såg honom inte.
Jag blundade och försökte att tränga bort honom från mina tankar.
Längtan efter Lestaths värme var stor, men min vilja var större. Jag älskade Revell, inte Lestath.
När jag öppnade ögonen igen var jag inte längre i mitt rum, utan i det mörka rummet som jag drömde om. Jag kollade mig omkring och såg att Revell också var borta.
”Revell! Revell!” skrek jag ut i det tomma intet.
”Han kan inte höra dig min älskade” sa Lestath som dök upp framför mig. ”Ingen kan höra dig”
”Vart är vi?”
”Vi är inne i din dröm”
”Varför kan jag då inte vakna upp?”
”Har du tänkt på att du kanske inte vill vakna upp?”
Jag stirrade på honom med en arg blick, fast jag kunde ändå inte vara arg på honom. Jag vet inte varför, det kändes bara så.
”Ta mig tillbaka” sa jag argt.
”Varför skulle jag göra det? Jag har dig precis där jag vill ha dig” sa han och började komma närmre.
”Jag varnar dig Lestath”
”Åh vad jag älskar när du säger mitt namn. Det är som musik i mina öron”
Han tog tag i mig och tvingade mina läppar mott hans. Gud vad han är underbar. Jag har saknat hans värme så mycket.
Nej vad gör jag. Jag puttade bort Lestath och gav honom en örfil.
”Du kan inte skada mig. Din berörning gör bara så att jag älskar dig mer” sa han och log.
”Jag älskar Revell”
Jag märkte att Lestath inte gillade att höra det. Hans ansikte gick från ett leende till en sur min.
”Är du säker på det? Är du säker på att du känner han? Har han berättat allt för dig om hans familjs öde?” sa han och hade nu fått tillbaks sitt leende.
”Vad menar du?”
”Vi kan väl ta och fråga honom” sa han, och plötsligt var vi tillbaka på mitt rum och där stod Revell och väntade.
”Berätta för henne Revell. Berätta för henne vad du blev hitskickad att göra.”
Revell kollade på Lestath med hat i blicken.
”Inte? Men då berättar väl jag då. Du förstår Nadine, Revell blev hitskickad för att hitta barnet som skulle vara mänsklighetens räddning eller undergång. Men det är inte allt är jag rädd. Efter att han hade hittat barnet så skulle han döda det. Så Revell var alltså hitskickad för att döda dig” sa Lestath med ett stort leende på läpparna.
”Är det sant?” var det ända jag kunde få fram när jag såg på Revell.
”Jag är rädd för det. Men jag kunde inte göra det. Jag älskar dig Nadine”
Jag började backa bort från Revell, och hade tyvärr glömt bort att Lestath var bakom mig så jag backade in i honom.
Han tog tag i mig och gjorde något med mig som gjorde mig väldigt sömnig.
”Nu är det dags för oss att ge oss av. Farväl Revell, du har misslyckats”
Det sista jag hörde innan jag somnade var Revells desperata rop efter mig.
Kap 5.
Huvudet värkte, kroppen värkte och jag kunde inte komma ihåg vad som hade hänt. Mina ögon öppnades upp och jag såg att jag inte var i mitt rum på skolan längre.
Jag var i ett rum med mörkblå tappeter med svarta mönster. Sängen som jag låg i hade rött silkesöverdrag på och mörkbruna trä pelare.
Rummet var fullt med vackra tavlor och rummet var möblerat med en soffa, en fåtölj, ett soffbord, en garderob och en säng.
Jag reste mig ur sängen och såg att jag hade en vacker svart sidenklänning på mig.
Jag ställde mig framför en spegel och kollade hur jag såg ut. Jag hade också på mig halsbandet som jag fått av min pappa. Då kom jag ihåg allt. Allt som har hänt. Hur Lestath hade mördat min mamma, hur Revell hade kommit till skolan för att mörda mig och mitt öde.
”Jag ser att du äntligen har vaknat”
Jag hoppade till och vände mig om och såg Lestath som kom in genom dörren. Han kollade på mig från topp till tå och såg nöjd ut. Han hade på sig en mörkgrå kostym som passade honom jätte bra.
”Jag välkomnar dig till mitt underbara slott min kära. Jag hoppas att du gillar det, för du kommer att vara här ett bra tag” sa han och gick mott mig.
Jag kunde inte röra mig även fast jag ville. Jag kunde bara stå där och se honom komma närmre och nämre tills han var precis framför mig. Han tog upp mitt halsband i sin hand.
”Det passar bra på dig”
Jag kollade bara på honom utan att säga ett ord.
”Det passade nästan lika bra på din mor som det gör på dig” sa han.
Nu kunde jag äntligen röra på mig, så jag slog snabbt bort hans hand från halsbandet och försökte springa mott dörren.
”Ska du gå redan?” sa Lestath som på något sätt kommit framför dörren.
”Vad vill du mig?” sa jag tyst.
”Jag vill älska dig, jag vill ta hand om dig i all framtid. Du kan få allt du vill ha. Vi kommer ju att härska universumet tillsammans.”
”Jag vill bara hem. Jag vill träffa Revell och min syster.”
”Så du menar att du ger upp chansen att få vad du vill bara för att träffa den där ynkliga människan Revell?”
Jag svarade inte på den frågan, utan bara vände mig om och gick mott fönstret som jag hade i rummet. Utanför var det en svart mörk skog som nog aldrig blir ljus, och ett svart hav nog som aldrig blir upplyst av solen eller månen och en stor trädgård med flera vackra hästar.
”Jag älskar dig Nadine, och jag vet att du kommer att älska mig inom sin tid” sa han och kom fram till mig.
”Jag hatar dig” sa jag argt och stirrade ner i marken.
”Hat och kärlek är inte så olikt varandra. Hat kan alltid förvandlas till kärlek”
Han lyfte upp min haka och gav mig en kyss.
”Jag måste tyvärr gå nu, men jag kommer tillbaks” sa han och lämnade rummet.
Förtvivlan växte inom mig, och det fanns inget jag kunde göra. Jag var fast.
Dagen gick långsamt förbi, och när det äntligen blev natt så gick jag fridsamt och la mig i den mörka sängen.
I mina drömmar fanns bara Revell och jag. Jag älskade honom och han älskade mig.
Jag såg honom i min dröm och jag sprang till honom och omfamnade honom.
”Jag älskar dig” sa jag och kysste honom.
”Åh Nadine” sa en röst som inte var Revells.
Jag slog upp ögonen och framför mig fanns Lestath liggandes bredvid mig. Han lutade sig fram och kysste mig igen, men jag puttade bort honom och satte mig upp på sängen.
”Varför leker du med mina sinnen?” sa jag surt.
”Kom och lägg dig ner igen” sa han och undvek frågan. Han satte sig upp bakom mig och började kyssa mig i nacken och smekte mitt hår.
”Snälla sluta” sa jag tyst. Han la sig ner igen och drog med mig.
Han la sig ovanpå mig så att jag knappt kunde röra mig. Han kysste mig, och det ändå jag kunde tänka på var att kyssa Revell. Jag saknar honom så mycket att det gör ont. Varför ska jag vara så svag för? Varför kan jag inte få Lestath att sluta?
Utan att jag hade märkt det så hade Lestath dragit ner min klänning, så nu blottade jag min nakna hud för honom.
”Du är så vacker” viskade han i mitt öra. Hans händer och kyssar var nu överallt på min kropp och jag kunde inte göra något åt det. Jag var så hjälplös. Jag försökte komma ur hans grepp men han var för stark.
Jag började känna något pirra i min mage, precis på det stället halsbandet låg på.
Ett starkt ljussken från halsbandet lös upp hela rummet som fick Lestath att ramla av sängen och bli bländad.
Det starka ljusskenet kom från mitt halsband. Vad är det här för halsband?
Jag kände mig starkare nu. Halsbandets ljussken hade på något sätt förvandlats till en underbar vitt klänning med gulddetaljer på mig. Jag började gå mott Lestath som ryggade tillbaka av ljuset.
”För mig hem” sa jag argt.
”Aldrig. Du är min” sa han och reste sig upp.
”Jag kommer aldrig att bli din” sa jag och började koncentrera mig på att komma hem. Jag koncentrerade mig på Revell och min syster. Ljusskenet blev starkare och starkare och tillslut såg man bara ett vitt ljus, och sedan blev allting svart.
Jag hade tydligen stängt mina ögon av det starka ljuset. Jag öppnade försiktigt mina ögon, och till min lycka så såg jag Revell.
Han låg i min säng och sov. Jag sprang fram till sängen och hoppade ner på honom och han vaknade direkt. Det såg först ut som om han hade blivit arg, men det var bara för att han trodde att det var någon av hans kompisar, men när han såg att det var jag så lyste ett leende upp på hans läppar.
”Nadine?” sa han tyst och hoppades på att det inte var en dröm.
”Ja Revell. Jag är hemma igen” sa jag med ett leende.
V kysste varandra länge, och sedan låg vi bara och tittade på varandra och log.
”Jag har saknat dig” sa han mjukt.
”Jag har saknat dig med. Hur länge har jag varit borta?”
”3 veckor, tre dagar, 7 timmar och 5 minuter”
”Va? Tre veckor? Hur kan det vara så? Jag har ju bara varit borta i en dag ungefär”
”Tiden där och här är inte likadan. Där känns dagarna som en evighet”
”Ja det gör dem verkligen. Men nu är jag iallfall hemma igen med dig” sa jag och kysste honom.
Jag visste tyvärr att Lestath inte skulle ge upp, men för tillfället så var jag för lycklig för att tänka på det.
Kap 6.
Veckorna gick och jag var lyckligare än någonsin. Snön hade börjat falla och skolan var vackrare än någonsin. Jag började pratat med fler och fler som blev mina vänner. Jag hade också börjat prata mer med Theo, och nu var vi verkligen bästa vänner.
Lindsey var fortfarande sur på mig för att jag hade försvunnit, för hon trodde att jag hade åkt hem för att vila upp mig (för det hade jag sagt till alla) och lämnat kvar henne här. Ju närmre min födelsedag och vinterbalen kom, desto nervösare blev jag. Jag visste att något hemskt skulle hända då, något med Lestath, men jag visste inte vad.
När det var 6 dagar kvar till min födelsedag så jag hittade ett brev på mitt skivbord när jag kom in i mitt rum.
Jag öppnade det och läste innehållet.
Min älskade Nadine.
Du ska veta att det du gjorde mig förargad när du försvann, men jag har förlåtit dig för det.
Du kommer snart att bli min iallfall. Det är vårat öde. Du kommer också att få en överraskning på din födelsedag, men redan idag så ska du få ett smakprov.
Lestath.
Tårarna började bränna bakom mina ögonlock. Det får inte vara sant. Varför kan han inte förstå att jag aldrig kommer att bli hans. Revell är den enda för mig. Mina tankar gjorde ont i mitt huvud. Jag måste ha luft.
Jag gick ut ur mitt rum och ut på ängen där det fanns en stor folkmassa och poliser.
Jag gick närmre, och när jag kom fram till alla såg jag det alla såg.
Lucy, den snobbiga tjejen som avskydde mig, hängde död i det eviga trädet. Hon hade en snara runt halsen som hängde från en av grenarna på trädet. Hon hade på sig en vit klänning som jag aldrig hade sett henne ha förut.
Jag kunde knappt andas. Var det här Lestaths verk? Det måste det vara. Ingen annan är så grym, och alla vet att Lucy inte skulle ta självmord.
Rektorn beordrade oss att gå tillbaka till våra rum, men inte jag. Han bad mig följa med honom till hans kontor.
Jag satte mig ner på en stol och han framför mig.
”Jag har ett meddelande till dig och din syster från din far” sa han.
”Vadå för meddelande?”
”Han sa att han kommer att flytta till Japan i ett år, men sedan kommer han tillbaka. Han sa också att när du och din syster har lov så får ni åka hem till erat hus om ni vill, men ingen kommer att vara där. Jag är ledsen Nadine.” sa han med medlidande i rösten. Han hatade verkligen att ge mig dåliga nyheter, vilket han gör ganska ofta när det kommer till min pappa.
”Det är okej”
”Jag ger alla elever från och med imorgon ledigt för att åka hem fram till vinterbalen på grund av den är tragiska olyckan med Lucy, men om du och din syster vill stanna kvar så kan vi fixa det”
”Nej det går bra. Det är nog dags att vi åker hem” sa jag och reste mig upp ur stolen.
”Vet Lindsey vad som har hänt med Lucy?” frågade jag.
”Ja, hon vet. Men hon vet inte något om din far. Det tycker jag att du ska berätta.”
”Tack” sa jag och gick ut ur rummet.
Jag började gå mott min systers rum med långsamma steg. Dem gamla tavlorna på landskap och människor hänger längst väggarna. Undra vad dem som målade dem tänkte på.
När jag kom fram till hennes dörr så stannade jag där. Jag öppnade den långsamt och såg Lindsey ligga på sin säng och skrev något i sitt block.
”Vad är det?” sa hon surt med släppte inte blicken från blocket.
”Börja packa, vi ska åka hem imorgon.”
”Va? Varför?”
”Rektorn ska ge alla elever ledigt fram tills skolbalen.”
”Jaha. Kommer pappa att vara hemma?”
”Nej, han är i Japan.”
”Okej”
Jag blev chockad av att hon inte hade mer att säga, men jag orkade inte med henne nu. Jag gick ut ur rummet och började gå mott mitt istället.
Mitt rum såg mörkare ut än vanligt. Så dystert, men det var ändå samma rum som vanligt.
Jag la mig i sängen och började tänka på Lestath.
Hur kunde han göra det? Hur kunde han mörda Lucy? Hon hade ju inte gjort honom något. Var det presenten som han skrev om? Att han mördade henne för min skull?
Är det mitt fel att hon är död?
”Nadine?” sa Revell som precis kom innanför dörren. Han gick mott min säng och satte sig på den.
”Hur är det med dig?” sa han och började stryka sin hand i mitt hår.
”Det är mitt fel. Det är mitt fel att Lucy är död.” sa jag tyst.
”Va? Varför säger du så?”
”Han sa de. Det var hans present. Hans present till mig”
”Lestath?”
”Ja, Lestath”
”Vad han än säger till dig är en lögn. Du måste komma ihåg det”
Jag satte mig upp i sängen och kollade på honom.
”Följ med mig hem imorgon” sa jag till honom. ”Jag klara inte av det här utan dig. Inte nu.”
”Klart jag följer med dig om du vill. Jag lovar att jag kommer att skydda dig och stå vid din sida, vad som än händer.”
Jag lutade mig fram och kysste honom och han kysste mig tillbaka.
Vi satt i bilen, tysta och trötta. Lindsey målade i sitt block och brydde sig inte om något annat.
Jag höll hårt i Revells hand och kollade ut genom fönstret. Vi åkte förbi en massa vackra hus på väg till vårat. Träden var täckta med den tjocka snön. Dammarna var frusna till is och man såg några barn åka på den. Jag började se vårat hus över kullen. Chauffören stannade vid det stora vita huset av tegelstenar.
”Är det här erat hus?” sa Revell imponerat.
”Ja, det är det.” sa jag och började gå mott dörren.
Lindsey nästan sprang in i huset med mig och Revell bakom sig. Hon öppnade dörren till huset och tog av sig skorna och jackan och sprang upp för trapporna.
”Jag stod kvar i hallen och kollade runt. Den grå/silvriga tapeten var likadan som förut. Tavlan på mig och min syster var fortfarande det första man såg när man kom in. Jag var 9 år på det kortet och Lindsey 8. Hon satt vid ett piano och jag höll i en fiol. Jag älskade den bilden på oss, för jag saknade den tiden mellan oss.
”Föresten Nadine, så har jag bjudit hem lite kompisar från skolan om det gör något.” sa Lindsey som stod i trappan.
”Ja det gör något. Det här skulle vara dagar som vi skulle vila upp oss på. Jag orkar inte ha dina kompisar här hemma och förstöra allt.” sa jag argt.
”Va orättvis du är. Du fick ju ha med Revell hem, varför kan inte jag få ta hem lite kompisar då? Jag struntar faktiskt i vad du säger, dem kommer att komma oavsett du vill eller inte.” sa hon och sprang in på sitt rum.
Det här kommer att vara en lång vecka. Jag gick in i köket och Revell följde efter mig.
”Förlåt för det där” sa jag till honom.
”Det gör inget.” sa han och log.
Innan jag hann säga mer så ringde det på dörren.
”Jag tar det” skrek Lindsey som kom nerspringande från sitt rum.
In genom dörren hörde jag en massa röster. Jag gick ut genom dörren och blev mött av en massa människor som jag knappt kände igen. Det måste ha varit fler än 50 personer som hade kommit genom dörren.
”Lindsey kan jag få prata med dig.” sa jag argt. Hon kom mott mig men kollade på sina kompisar.
”Är det här lite kompisar? Lite?” Det kändes som om jag skulle sprängas.
”Det kom lite fler än vad jag trodde, men det gör inget bara dem har roligt.” sa hon och försvann innan jag hann säga något annan.
Jag gick upp på mitt rum och såg den gamla mörkgröna tapeten lysa upp rummet. Min säng såg precis ut om den gjorde när jag lämnade den. Det bruna skrivbordet var fullt med kort från min barndom. Jag la mig ner i sängen och kröp under täcket.
”Så det var hitt så hamnade” sa Revell och kom in genom dörren.
”Ja, det var det väl. Vill du göra mig sällskap?” sa jag och gjorde tecken åt honom att komma och lägga sig. Han kröp ner bredvid mig och höll om mig. Han började stryka sin hand på min rygg och jag började att rysa av hans beröring.
”Jag älskar dig” sa jag och kollade upp på honom.
”Jag älskar dig med” sa han och kysste mig på pannan
”Jag är så glad att jag träffade dig”
”Jag också.”
”Varför var du tvungen att döda mig?”
Orden bara kom ut ur min mun utan att jag hade tänkt på det. Jag kände att Revell spände sig. Jag satte mig och kollade på honom. Jag vet inte riktigt om jag ville veta eller ej, men det kändes som om jag var tvungen att veta.
”Varför var du tvungen att döda just mig? Varför inte bara döda Lestath?”
”Vill du verkligen veta?” sa han osäkert. Jag nickade åt honom och han såg väldigt obekväm ut.
”Okej då, mina förfäder har länge försökt att döda Lestath men dem har inte lyckats, men så förstådd dem att det ända sättet att döda honom var att …” han tvekade en stund hon kollade mig djupt i ögonen.
”Det ända sättet att döda Lestath är att döda dig. Om du dör, dör han.”
Jag satt tyst på sängen. Förtvivlan började växa inom mig och jag började få svårt att andas. Revell satte sig snabbt upp och omfamnade mig.
Jag började att lugna ner mig när jag kände Revells värme.
”Jag lovar dig att jag ska komma på ett annat sätt att döda honom. Jag kommer inte att låta något hända dig. Jag kommer alltid att vara hos dig”
”Det vet jag, och jag kommer alltid att vara hos dig” sa jag och kysste honom på kinden.
Kap 7.
Dagarna försvann snabbt förbi, för snabbt. Nu var det dags att åka tillbaka till skolan för att göra sig iordning till Balen. Revell hade åkt för tre dagar sen till sin familj, och jag saknade honom jätte mycket. Men jag skulle ju snart få se honom.
Jag packade ner dem sista sakerna i mitt rum innan vi skulle åka. Lindsey kom in genom dörren och satte sig på sängen och kollade på mig.
”Vad är det?” sa jag snäsigt.
”Grattis på födelsedagen” sa hon och höll fram en present. Jag hade helt glömt bort att det var min födelsedag. Jag tog emot presenten och öppnade den.
Det var en liten låda, och i den låg ett par pärlörhängen.
”Tack” sa jag och kollade på örhängena. Lindsey ställde sig upp ur sängen och kramade om mig.
”Förlåt för att jag är som jag är” sa hon och lämnade rummet.
Jag log för mig själv och satte på mig örhängena och satte på mig halsbandet som jag hade fått av pappa. Sedan var det dags att bege sig till skolan då.
När vi kom fram så var klockan sex och balen skulle börja nio, alltså om tre timmar. Jag gick upp på mitt rum och hängde min klänning vid fönstret. Klänningen var av mörk brunt siden men små svarta mönster på klänningens släpp. Jag gick ner till ett av tjejernas samlingsrum där alla skulle vara för att bli fixade för kvällen.
När alla var klara med sminkningen och håret så gick jag upp på mitt rum igen för att sätta på mig klänningen. När jag kom in i rummet så stod Revell mitt i rummet och höll i en ros.
”Grattis på födelsedagen” sa han och gav den till mig och kysste mig.
”Tack, men du måste nog gå nu. Det börjar om en halvtimma”
”Ja, jag vet men jag var tvungen att säga grattis till dig”
”Va gullig du är, men nu måste du verkligen börja göra dig redo”
”Ja de måste jag nog. Men vi syns snart” sa han och gav mig en sista kyss innan han gick.
Jag satte på mig klänningen och kollade på mig i spegeln. Halsbandet som jag fått av pappa hängde ner från min hals och glänste.
Nu var klockan fem i nio så jag började gå mott balsalen. När jag kom ditt så var nästan alla där.
”Jag vill välkomna er alla till den 60 vinterbalen på Kenston Academy. Jag hoppas att ni får en underbar kväll” sa rektorn snabbt innan musiken började att höras.
”Det hoppas jag med” hörde jag en röst säga i mitt huvud.
”Lestath” viskade jag för mig själv.
”Hej du. Vad vacker du är.” sa Revell som kom fram till mig.
”Han kommer att komma Revell. Jag vet det. Han kommer att göra något hemskt” sa jag med gråten i halsen.
Revell omfamnade mig och höll mig tätt intill honom.
”Jag kommer inte låta honom ta dig. Hör du det? Han kommer inte att få röra dig.”
Vi började att gunga till musiken långsamt, fast det var en snabb låt så alla omkring oss hoppade omkring.
Vi var på dansgolvet i en timma innan musiken stannade.
”Nu ska våra egna elever ta en låt från deras nya skiva, så kan The Three Lights vara snälla att komma upp hitt” sa rektorn.
Revell släppte taget om mig och gick upp på scenen med sina kompisar.
Musiken började och Revells röst började sjunga på en melodi som han hade jobbat på när han satt med mig under det eviga trädet.
”Den här är för dig” hade han sagt då.
Jag log och kunde inte släppa blicken från honom. En kall vind svepte förbi mig, nästan som en varning från den öppna balkongen. Jag drogs till den balkongen och hamnade vid slutet av den. Utsikten därifrån var underbar. Månen lös upp vattnet, precis som den gången jag skulle träffa Lestath första gången vid det eviga trädet.
Jag kollade ner på den mörka kyrkogården och det eviga trädet. Jag började tänka på Lucy. Lucy skulle ha älskat det här. Hon älskade allt som hade med finkläder att göra.
”Ja, hon hade verkligen en stor livsvilja” sa Lestath i mitt huvud.
”Sluta” sa jag till honom fast jag var inte säker på att han hörde.
”Sluta med vadå?” svarade han.
”Sluta leka med mina sinnen och vissa dig själv”
”Men det är ju inget roligt med det”
”Vissa dig” skrek jag.
”Om du verkligen vill träffa mig så behöver du bara blunda så ser du vart jag är. Jag är närmare än du tror.”
Jag gjorde som han sa och stängde mina ögon. Framför mig såg jag honom dansa med en ung tjej med en rosa vacker klänning. Han är här, i balsalen.
Jag sprang in i balsalen igen och kollade mig omkring. Vart är han?
Jag stannade upp i mitten av dansgolvet och såg honom. Han och tjejen dansade långsamt till Revells låt. Jag började gå mott dem.
När jag stod tio meter från dem så såg jag vem tjejen var.
Nej, det är inte sant. Lindsey?
Nu sprang jag till dem och drog Lindsey bort från Lestath.
”Vad gör du?” skrek hon åt mig. ”Släpp mig”
Jag kollade bak mott Lestath som bara hade ett flin på ansiktet.
Jag drog med Lindsey ut ur skolan och ut på ängen innan hon drog sig ur mitt grepp.
”Vad fan tror du att du gör?” sa hon argt.
”Du får inte träffa Lestath igen. Han är farlig”
”Vad vet du om det? Du känner inte honom, men det gör jag. Jag älskar honom och han älskar mig”
Jag vet inte varför, men att höra henne säga att han älskade skärade i mitt hjärta av avundsjukhet.
”Du har ju precis träffat honom”
”Ja, jag vet men det var kärlek vid första ögonkastet. Jag älskar honom.”
”Och jag älskar dig Lindsey”
Lestath dök upp tio meter bakom Lindsey, och hon började gå mott honom.
”Nej Lindsey! Gå inte till honom!” sa jag och tog tag i hennes hand.
”Kom till mig Lindsey. Jag älskar dig. Vi ska vara tillsammans i all evighet”
”Nej lyssna inte på honom!” Linsey försökte komma ur mitt grepp men det gick inte.
”Nadine!” ropade Revell som precis kom ut ur skolan.
”Nej, Revell! Stanna där du är!” skrek jag till honom.
”Ja Revell, stanna där du är.” härmade Lestath mig.
”Vad vill du henne Lestath? Hon är inte den du behöver. Det är mig du behöver.”
”Är du säker på det?” sa han med ett retfullt flin.
”Vad menar du med det?”
”Har du inte tänkt på att kanske det inte spelar någon roll om vem av er jag får, bara det är ert blod?”
”Nej så är det inte. Jag vet att det är mig du behöver.”
”Ja, det är sant. Det går inte att lura dig” sa Lestath med samma retfulla flin.
Jag såg Revell närma sig tyst Lestath med en guldkniv i handen. Handtaget var dekorerat med svarta och röda diamanter, precis som det korset han hade haft förut för att reta upp Lestath med. Han höjde kniven och var precis på väg att köra in den i Lestath, men Lestath vände sig om och tog ett stryptag runt Revells hals.
”Revell!” skrek jag och släppte taget om min syster. Hon föll ihop på marken bredvid mig.
”Jag har ett förslag till dig Nadine. Om du kommer med mig nu så dödar jag inte Revell”
”Va? Det är inte rättvist”
”Vem har sagt något om rättvist?”
Några tårar började rinna nerför min kind.
”Gör det inte Nadine!” skrek Revell med smärta i rösten. Då visste jag vad jag var tvungen att göra.
Jag började gå mott dem med långsamma steg. Jag kunde bara tänka på att jag aldrig mer skulle få se någon av de jag älskade, men dem skulle ändå leva. Dem skulle vara lyckliga.
När jag stod framför Lestath som fortfarande höll ett stryptag om Revell och kollade på mig med en överlägsen blick.
”Släpp honom nu”
Lestath gjorde som jag sa och Revell föll till marken.
”Gör det inte” viskade Revell på marken. Jag böjde mig ner och kramade om honom och tog upp kniven som han hade haft. ”Jag kommer alltid att vara hos dig. Förlåt. Jag älskar dig” sa jag och reste mig upp med kniven i handen.
”Du kan inte döda mig med den där Nadine. Jag är odödlig” sa Lestath och skrattade.
Jag kollade på honom med hat i blicken. Jag visste vad jag var tvungen att göra.
”Du kanske inte kan dö av den, men det kan jag”
Jag fällde en tår innan jag stack kniven i mig. Smärtan var så stark att jag var tvungen att skrika. Halsbandet började lysa igen, men du riktade den bara in sig på Lestath. Det borrade igenom honom och han skrek av smärta och försvann med vinden.
Jag la mig ner och log. Revell kröp fram till mig och la mig i hans knä.
”Vad har du gjort? Vi skulle ju ha hittat ett annat sätt”
”Det fanns inget annat sätt. Han är borta nu. Det är över”
Smärtan började nu gå över till en kallhet. Min kropp började domna bort och jag visste att det var slutet. Men jag var lyckligare än jag någonsin varit.
Det sista jag hörde var Revells snyftningar och ugglornas hoande.
Mamma, här kommer jag. |
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|