Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Anomalier Av LarsCarlberg :: Monday, October 16, 2006 :: Läst 480 ggr :: 2 kommentarer :: :: Genre: Rysare ”Man kunde söka efter deras heliga skrifter på nätet och finna dem, må vara fulla av stavfel och illa korrekturlästa.” ”Man kunde söka efter deras heliga skrifter på nätet och finna dem, må vara fulla av stavfel och illa korrekturlästa.” Vid den tiden hade Jonsson börjat samla på historier om Den Andra Sidan. Vad den nu var för något. Han intresserade sig mindre för de klassiska spökberättelserna och mer för de nya märkliga, vindlande drömmarna om öde, vidsträckta maskinlandskap som dök upp i hans omgivning. Kanske, tänkte han, skulle han en gång själv drömma om betongslätterna som sträckte sig ut i tomheten, bara han vann tillräckligt mycket kunskap om dem. I början av april det året fick han kontakt med Samuel Nedström-Atanabe, en ung man med en hudfärg som var så mörk att han var svår att se även i klart dagsljus, som ändå talade en pikant småländska eftersom han var uppväxt i Oskarshamn, medan hans föräldrar kom från Afrika (från Etiopien? Jonsson visste inte säkert. Fanns det ytterligare en struktur här? Etiopiska koptiska kristna, visioner av svarta gamla män med kritvitt hår, som i den eviga afrikanska natten väntar i dörrgluggarna på sina hyddor, väntar på nya tusenårsriken där lejonen skall sova tillsammans med lammen?) Samuel arbetade som nätverksansvarig på SMHI. Kanske hade han där upplevt ett samband, en emergent koppling mellan strömmarna av information i de digitala nätverken och i de kaotiska vädersystemen som mätstationerna kring Östersjön registrerade. Den unge Nedström-Atanabe tänkte i skimrande bilder av eftermiddagsljus, som han med mörk röst och skorrande småländska ”r” försökte överföra till Jonsson när de satt på en parkbänk och såg ut över det strömmande vattnet i kanalen.     ”Det finns, ” sade Nedström-Atanabe, ”en sägen om att Gud ibland ger sig till känna på internet. Jag vet inte om det stämmer. Kanske finns han på theburningbush.com, vad vet jag?”     Jonsson, som tillät sig att spela in samtalet på sin lilla MP3-spelare, sade ingenting. På den här tiden var han ännu en alltför oinvigd novis för att våga störa de han trodde var Upplysta. Senare kanske han skulle ha skrattat åt Nedström-Atanabes tankar om De Nya Israeliternas ökenvandring genom De Tysta Hallarna, en marsch bortom alla skalor och rimligheter, men inte nu, inte ännu. Inte denna tidiga vårdag.     ”För det är där problemet finns; ”sade den svarte småländske mystikern och nätverksmetereologen, ” i Skalan. Vi är människor, vi förstår de skalor vi är präglade med, de som varit värda för oss att kunna förstå evolutionärt sett. Vi förstår vissa tidsperspektiv. Några veckor. Ett år. Inga problem. Tio år. Lite sådär. En mansålder, då börjar vi tappa greppet. Vi kan inte riktigt famna ett liv i tanken. Hundra år, ett sekel. Då börjar det bli riktigt lurigt. Tusen år? Vi kan skriva det och vi kan säga det, men få av oss har egentligen någon instinktiv uppfattning om tidsrymden tusen år. Snackar vi geologisk tid så är det helt kört. Samma sak med avstånd. Det tar mig tio minuter att gå till jobbet härifrån. Ställer jag mig upp kan jag se stället härifrån. Inga problem. Afrika? Tja, det är både rätt stort och långt borta. Stjärnan Betelguse? I alla science fiction-filmer så åker folk mellan stjärnorna ungefär som vi hoppar in i ett flygplan och åker över till en annan världsdel. Det fungerar inte riktigt så. Det tar ljuset typ tio år att komma hit från Sirius. Ljuset.”     När Jonsson senare lyssnade igenom sina filer från intervjuerna med Nedström-Atanabe (men inte bara de intervjuerna, det fanns andra också – andra röster som talade om Hänryckningen och det stillsamma, undanglidande vanvettet) skulle han märka hur bakgrundsljuden harmonierade med ebben och floden i det berättade. Här, några lösryckta ord om en thailändsk sekt bestående av husmödrar som genom nätterna, efter att barnen somnat och medan strömmarna av människor tilltog på gatorna utanför, avlyssnade gamla radioapparaters trötta brus efter meddelanden. Inget nytt. Samtidigt, på Jonssons inspelning, hördes en man gå förbi någonstans i närheten och diskutera Världsnationen i ett mobilsamtal.     WorldNation. WorldNation.com. Från början hade det varit en av de vanliga communities som dök upp lite överallt på nätet. Jonsson hade först hört om den en kväll när han besökt Superchrash, en hårdrocksklubb där gothtyper samlades likt yrvakna kackerlackor för att lyssna på en utmärglad DJ som spelade Cradle of Filth medan Jonsson likt i en dröm gick runt och letade efter en flicka han känt för en tid sedan. Hon hade sytt egna klänningar av lackat skinn och hennes smala, bleka, armar hade en gång omfamnat honom när de varit på väg hem och sedan skiljts åt, och kanske hade hon lovat också något annat. Jonsson avskydde goth-estetiken men där i dunklet hade han också fått sin första hänvisning till Världsnationen, en webbaddress nedklottrad på en servett av en drogad ung man med det svarta sminket utkletat kring ögonen.     ”Om du letar efter De Andra så skall du börja här.” hade gothsyntaren sagt. ”Jag har inte en aning om vad det betyder, men det är fan så skumt.”     ”Hur svårt kan det vara att göra en sida där man utger sig för att vara en utomjording?” hade Jonsson tänkt när han kopplade upp sig och gick in på WorldNation. Men det fanns märkliga anomalier i nätverken av uppenbart falska profeter och photoshoppade bilder av avlägsna världar. Enkla, nästan tomma webbsidor där de flesta, kanske alla, orden och uttalandena var krypterade och förvrängda, men som ändå bevärdigades en häpnadsväckande mängd trafik och träffar. Och där, en natt när han var inne på sin femte kopp kaffe och regnet piskade mot rutorna i hans skabbiga lägenhet, nådde han slutligen fram till en av de djupaste länkarna. Långt bortom de vanliga ufokulterna och dårarna som knäföll i spannmålsfältens cirklar, långt förbi Unarius och The Extraterrestial Stonehenge Society. Han mindes alla berättelserna om de nya israeliterna och deras ökenvandring, denna kollektiva dröm som beskrivits i olika former sedan några år tillbaka.     Det var inte som på theburningbush.com, där en webbcamera tog bilder av en skimrande himlastad där spegelblanka änglavarelser ibland skymtade förbi. Nej, men här fanns en annan webbfeed, som i sakta mak tickade fram bilder från De Tysta Hallarna. Man kunde tydligt se, långt borta, landningsstället på ett av de gigantiska flygplanen, och högt upp kunde man ana takets grenverk av järnbalkar som badade i ett evigt eftermiddagsljus. Utan några kännetecken, inga hänvisningar till vilket land eller ens vilken världsdel som denna ström av bilder kom ifrån, bara en mätare som visade hur många som besökt sidan och en logg över vilka av Världsnationens invånare som återvände hit, gång på gång.     ”This is the new shining shit, we’ve tried to hack it and crack it but it’s fucking mythological!” stod det i en enkel font under realtidsfilmen. Från denna sida klickade sig Jonsson vidare till forum och bloggar där de hänryckta diskuterade De Andra. De Hänryckta skrev låtar och dikter om De Andra, några tillbad dem som gudar, andra verkade vara akademiker som forskade i företeelsen.     ”Jag har sett, ” skrev någon som även bifogade skärmbilder han tagit från webcamen, ”kameran röra sig. Några millimeter åt gången. Den är i rörelse. Trianguleringen förändras. Vi färdas. Vi rör oss över betongslätten. Vi är där, mitt i deras Vandring.”     Någon annan bifogade en lång och utförlig redogörelse över hur landningsstället som syntes i fjärran tillhörde ett amerikanskt jaktplan från andra världskriget, komplett ner till vilka bultar som använts i konstruktionen, vilka fabriker dessa plan byggdes på och till och med vilka svetsare och mekaniker som kunde ha varit inblandade när de sattes ihop. James Archer, Bolton, Ohio; Andrew Collington, Wilberstown, Nevada. Någon dementerade kärnfullt och med bitter glädje hans uppgifter, medan andra kallade honom öknamn eller hyllade honom.     I bruset och artefakterna som uppstod i den MPEG-kodade överföringen tyckte sig vissa kunna tyda meddelanden och röster, budskap från De Tysta Hallarnas värld, men inte långt efter att någon postat ett påstående så kom andra och vederlade allt som sagts. Paradigm dök upp för att sedan blekna och glömmas bort. Själv förstod inte Jonsson annat till en början än att man ville se det som bevisat att sändningen kom från en annan värld, en darrande och flämtande sista utsändning från en avlägset synfält vars ögon kanske för länge sedan slutits. Nedström-Atanabe hade sagt:     ”De av oss som vet, vet endast ett: Vi är inte ensamma.”     Jonsson hade velat skratta, eller kanske gråta. Alla dessa drömmar och spekulationer. Detta tak av stålbalkar och nitar spänt som en himmel över en annan rumtid. Han hade på WorldNation läst den slutgiltiga redogörelsen för att astrologi fungerade, inte bara ATT den fungerade utan också HUR: stjärnornas arv till oss, molekylstrukturernas och kvantpartiklarnas dans, gravitationsfälten som sträckte sina oändliga fingrar ut genom universum, nätet av magnetfält och skugglika anti-mesoners återverkan på världsalltets själar.     ”Där, ” stod det i redogörelsen om astrologins sanningsenlighet, ”såg den första tänkande apan upp mot himlen och förnimde, liksom, ’this is some hardcore shit!’ när han upptäckte stjärnhimlen medvetet. Den fanns där hela tiden, enorm, abnorm. Varenda natt. Utom när det var molnigt förstås. Klart våra hjärnor biologiskt sett är präglade av att ha den där röran av små ljus över oss hela tiden. Fatta. Snart kommer jag till ekvationerna och anti-mesonerna. Bevisbiten. Men meditera en stund först över vad den varelsen vars ättlingar vi är måste ha KÄNT när han första gången förnimde universum!”      Och Jonsson kände. Han deltog aldrig i forumdiskussionerna men sparade alla de mer förtätade yttrandena på sin trötta hårddisk, i en rörig mapp där han en dag lät ett modifierat virusprogram slumpa fram en sammanhängande berättelse av de spridda dokumenten. Han visste att det bara var ytterligare en iteration av det drömda, varken sannare eller falskare än någon av de andra, men ändå kunde han inte låta bli att läsa resultatet med viss andakt. Där fanns redogörelsen för hur lövtunna kroppar reste sig på darrande insektsben likt nyfödda rådjurskid, hur hela civilisationer uppstod och föll i betongytans själva struktur av sprickor och håligheter, hur varelser som inte hade några sinnesorgan upplevde materiens brus med någon centralt placerad receptor i sina okända nervsystem. Naivistiska sönderbrutna poem förklarade:     ”Den / som kallas / förste /     skall leda / ut ur dalarna     floderna skall sina / öknen härska     Men gudarna / kommer med last /     Deras CARGO skall frälsa”     Jonsson skrev i sin magisteruppsats i sociologi om det ofantliga utanförskapet hos oss mänskliga varelser som bebor detta dammkorn kallat jorden. Han skrev om vår skeva längtan efter bekräftelse, efter magi, om så vara dåligt korrekturläst och bemängd med avstavningsfel och faktamissar så djupa att Grand Canyon syntes som ett grunt dike i jämförelse.     ”Ingen söker fakta,” citerade han Foucault, ”alla söker sin egen personliga undergång och återfödelse i uppräkningen av oändliga obestämdheter.” Jonsson själv hade då sedan länge upphört att försöka skilja mellan vad som han tidigare hade sett som sant, eller ens trovärdigt, och ren idioti. Istället hängav han sig helhjärtat åt det vidsträckta struntet och navelskådandet hos tarotmästare och astrologer, samt åt Cargokultens krönikörer.     ”I en annan värld lever det varelser som inte är som oss. Det låter som en truism eller som en dålig science-fictionhistoria, men det är sanning. Vare sig man tror på att andra världar existerar eller inte.” Hans magisteruppsats föll handlöst mellan handledarnas och examinatörernas fingrar, bortom räddning ner i det icke godkändas djup. ”Jag skönjer ett yttersta Delta-T i skärningspunkten mellan deras världar och vår, där vår perception rubbar deras solar ur banorna, där vårt själva iakttagande kvantmystiskt knuffar dimensioner och planeter ur sina banor. Långt bortom vetandet, inne på trons ofalsifierbara territorium.” Han drev med De Hänryckta, hånade dem och utmanade dem, men den längtan han kände efter att tillhöra deras utvalda skara lyste hela tiden igenom. ”Det som utkristalliserar sig när man skär bort allt utanverk, när man tillämpar Occhams rakkniv och beskär allt det oväsentliga, är bilden av en flyghangar där dödsmaskinerna väntar i dvala på kriget, ensamma i eftermiddagssolens ljus. Någon slags gudomlig mekaniker vandrade en gång bland maskinerna och vårdade dem, smekte och putsade dem, läkte dem med helande händer när de skadats i kriget som pågick någonstans långt borta, för länge sedan. Nu väntar de, maskinerna, bundna till jorden och betongen. Och där: kanske läcker bränsle ut, kanske sipprar restprodukterna efter sedan länge oavslutade biologiska experiment ut och förtätar luften och jordmånen, skapar en grogrund, en fördelaktig livsmiljö. Årtusendena går, eller också är det bara minuterna och sekunderna som passerar.”     Examinatörerna på sociologikursen gav Jonsson erkännandet att han syntes ha en verklig inlevelseförmåga och även en viss faktakännedom om biologiska, evolutionära processer. Men de lät honom inte komma undan med att han skrev mindre om människorna som skapat myten om De Nya Israeliternas Vandring än om Israeliterna själva, dessa okända varelser som blivit medvetna och av en slump utsänt signaler som De Hänryckta kunnat fånga och bevara. Istället ägnade Jonsson många sidor åt att låta sina egna vaga slutsatser om webbsidornas vittnesbörd komma till uttryck.     ”Vad är liv, vad är medvetande, vad är tanke, tro och hopp?” skrev han djupsinnigt och kvasifilosofiskt, för att sedan genast knyta an till De Tysta Hallarna. ”Jag vill tro att tanken kan uppstå var som helst, kanske i deras kvarglömda, förslutna lagerlokaler, där näring sakta dalar ner som dammkorn dansande i ljuset. Ner till civilisationerna som blomstrar i den kisel- och kalkrika cementen, rudimentär fotosyntes som lever upp när solljuset vandrar mellan fönstren och lyser upp vissa delar, kastar andra i skugga. Kvalster, mikrober. Insekter med sinnesorgan och griporgan avancerade nog att både greppa och förändra omgivningen. En logaritmisk utvecklingskurva, framsteg som triggar andra framsteg, exponentiellt, endosymbiotiskt. Kamp för tillvaron, men än mer och långt viktigare: språk, kommunikation och kultur.     ”Ser vi här en annan civilisation i vardande?” frågade sig De Hänryckta. ”Är det här vi får kontakt, först i drömmarna och visionerna, sedan mer handgripligt? Är de medvetna om oss? Försöker de kommunicera med oss, eller är det bara en slump att vi ser en skärva av deras värld?” Inga av frågorna skulle någonsin få några definitiva svar.         Långt efter det att Jonsson gått vidare, efter att han sett sina högskolepoäng vissna bort och dö för att istället söka sig till tillfälliga McJobs och andra, mer världsliga drömmar, fortsatte debatterna på de deras forum, och även om de flesta utom de mest hängivna droppade av så fanns det fortfarande folk som med trötta ögon sökte i bilderna av de Tysta Hallarna efter ledtrådar. Kanske sökte de också andra saker; tröst, vägledning eller glömska. När Jonsson sent omsider skaffade sig nya loginuppgifter och en håglös tisdagkväll återvände till deras webbsidor fann han att saker hade hänt. Om och om igen spelades den yttersta filmsnutten, de slutgiltiga skälvande ögonblicken. Först förstod han inte av de suddiga bilderna vad som skedde, men sedan, efter att ha sett dem om igen och tagit del av de nya punkterna i sidans FAQ så insåg han. Innan webbfeeden sinade, innan kameran slocknade och bildströmmen dog ut, så lyfte flygplanen. Maskinerna kom till liv, fördruckna på flygbränslet och drömmen om bombräder och dogfights över landskap långt borta. Portar utanför kamerans synfält öppnades och vinden kom in i De Tysta Hallarna där flyglarmen och motorernas dånande röster nu fick betongslätten att darra.     ”Som om bergen och skogarna här i vår värld plötsligt skulle få liv och lyfta mot himlen.” tänkte Jonsson. ”Som om haven – och det har ju faktiskt hänt – utan förvarning skulle kasta sig över fasta land och sluka det.” Och resultatet kan inte ha blivit mindre katastrofalt för civilisationerna som levde i betongen, för dem vars hela värld var det oändliga golvplanet där nu stormar rasade och gudarna rullade över deras kontinenter med tunga blyhjul.     ”Kanske,” skrev någon, ”kanske klarade sig någon av deras vidsträckta samhällen. Kanske fanns det utrymmen i hörnen dit civilisationen hunnit sprida sig, dit förödelsen inte nådde. Vi vet inte. Kanske vi aldrig får veta.”     ”Och ärligt talat,” muttrade Jonsson för sig själv och satte på TV:n istället, ”så bryr jag mig inte heller.” Slut.

Kommentarer Av Mette W Saturday, October 21, 2006 kl 3:10 PM Jag tycker du har utvecklats mycket i ditt skrivande! Science fiction/rysare är inte vad jag normalt läser men jag kunde inte sluta läsa denna. Jag gillar din enorma speed. Jag gillar hur du skriver saker sådär i parentes... om de thailändska kvinnorna som håller på med sina radioapparater (den var superbra!) och dina ordvrängningar. Helt otroligt bra. Du får in så mycket spännande saker bara helt apropå liksom. Ja, denna novellen var mycket bra! Av torha73 Saturday, November 04, 2006 kl 8:17 PM Coolt flyt i språket! Detaljrikt och påhittigt, säkert och bra formulerat. Kul att läsa. Lite "Liftarens guide till galaxen"-stil på alltihop, snarare än rysare. Själva "storyn" har jag svårare att hänga med i, typ "Vad handlar det här om egentligen?". Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här