Huset stod där det alltid hade stått och skulle stå i åtminstone en minut till. Svagt förfallet men vittnande om en forntida stolthet väntade det på framtiden. Grusgången som alltför länge legat tyst vred sig. Den avskydde sekunder. Sekunder där gräset växte sig högre, trängde undan den, gömde den och glömde den. Knastret för vilket den var byggd hade tystnad. Kvävt av mjuka långa grässtrån. Dämpat av dimmig luft som gröpte ur det. Tystade. Glömde.
Men fortfarande var huset omedvetet om sin framtid. Den hade inte hunnit dit än. Inte kommit ifatt där glömska och strävan mot det som en gång var besatt tronen. Det skulle uppstå en krock om femtio sekunder. Tick.
 
Runt trädgården löpte ett numera lågt trästaket. Murket och söndertrasat sprang det fortfarande runt och runt det som var husets egendom. Men det knakade. Det var det första som förstod att slutet var nära. Tick. Dess svagaste länk var grinden. Motvilligt hängande på sned såg det upp till sitt gamla starka jag som hade stått främst i motståndet. Stark och gnisslande och trög avslöjade den alla som försökte passera. Inkräktare och rymmare hatade grinden. Det var den stolt över. Det höll den uppe, om än på sned, vid den sönderruttnade grindstolpen.

Trettiofem sekunder. Träden som förut blommat av frukt hängde tunga. Oförmögna att bära upp sina grenar tyngdes de ner av sin drömda glans. Omskötsel och ympning för förökning slog av deras kronor. Den eftersträvade prakten blev deras dödsdom. Vakterna sjönk ner i gyttjan. Ner till pöbeln som girigt grep och bet och komposterade deras kroppar. Fria från den överhängande skuggan tog jorden tillbaka vad den närt och de åsidosatta avskydda hämnades. Tick.

Husets landsbygd, det lilla lusthuset, var inte längre en idyllisk avspegling av sin storebror. Det var igendammat, igenrostat, igenbommat, igen. Som alltid. Oexisterande, obefintligt, oigenkännligt, ogillat. Urbaniseringen hade för länge sedan tagit ut sin rätt. Där hade framtiden sitt fäste. Den hånskrattade åt ruttenhetens försök. Åt dess eget strypgrepp om sin egen hals. Den efterlängtade slutgiltiga döden var inte långt borta. Framtiden behövde bara luta sig tillbaka och vänta i tjugo sekunder. En evighet. Men det skulle gå snabbt. Evigheter har en tendens att göra det. Husets var inget undantag.

Husets förfall var inget oväntat. Det hade varit så stolt och dess fall blev då så mycket större. Färgen hade för länge sedan lämnat dess väldiga kropp och taket hade för länge sedan flytt. Räddat sig från att störta genom att själv hoppa ner i avgrunden. Ingen mindes hur det hade sett ut. Inte ens huset. Buttert stirrade det ner på sin omgivning, fortfarande trots sitt svikande antal trogna respektingivande. Framtiden backade, det var inte dags. Huset gnällde och gnydde. Krälade undan och gömde sig. Tio sekunder. Det tittade bakåt. Då tiden var oändlig. Det skrek. Det ekade i dess domäner. Tystnade bredde ut sig. Allt hade gett upp. Huset grät. Fan.

Hon visste det. Hon hade länge vetat det. Hennes sista andetag var stilla. Hon hade inte förfallit. Hon låg stilla och vacker. Såg vilande ut. De flagnande blommiga tapeterna skulle bilda ett tunt lakan mot omvärlden. Skydda henne mot det hon fruktat mest. Insynsskyddad i en illusion om omtyckthet kunde hon dö med ett leende på läpparna. Hon tog med sig allt. Minnet om det vackra, det stolta och det respekterade. Illusionen upplöstes. Den hade inte längre någon att leva upp till. Tick. Vad spelade det för roll. Allt fanns ändå för att upplösas.
Ensam kunde det inte värja sig. Luften tjocknade. Huset rosslade. Det förbannade allt. Mest förbannade det sin egen förbannade förbannelse. Domen kom. Dömd. Så in i helvete förbannat dömd. Glömska drabbade huset. Tre. Det mindes inget. Det drömde inte. Det såg inte tillbaka. Det famlade. Två. Det drog alltig med sig. Det hängde i de sista trådarna av igenkännlighet. Det älskade och hatade sin lika förbannade omgivning. Det mörknade. Ett. Det tog sitt sista andetag. Det knakade en sista gång. Det förföll. Noll. Ingen skulle någonsin se det igen.