Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Excor, del 3 Av Fiyun :: Monday, October 23, 2006 :: Läst 399 ggr :: 3 kommentarer :: :: Genre: Blandat Saker börjar uppdagas och spiralen blir djupare. Är det galenskap, eller finns saker som inte hjärnan registrerar? Excor, del 3 Viljans klinga. Guinea kände stillhet när eldlågorna svävade omkring i rummet. Rummet blev ljusare. Dom dansade på rad igenom rummet. Upp och ner som en bergochdal bana. Guinea ställde sig upp och gjorde piruetter i rummet. Efter ett tag stannade hon tvärt och föll till golvet. Det blev en ljudlig duns. “Aje… Vad var det som hände?”, Sa Guinea. Hon tog sig på huvudet där hon hade slagit i. Guinea satte sig upp på knä och tittade åt nallen. Rummet hade blivit lika mörkt som det var när hon kom in. Nallen var tyst. Ljuslågorna hade återvänt till ljusstakarna. Guinea frågade igen ifall den inte hörde. Nallen vred på huvudet och sa: “Vakna! Vakna! Tack gudskelov att du lever.” Nallen hade ett förvridet ansiktsuttryck, och en kropp som hämtat från en skräckfilm. Guinea blev förvånad och hoppade tillbaka förskräckt. Rummet hade börjat gå sönder som ett ägg. Tavlorna var sönderrivna och fulla med stirrande ögon. Nallen hade ställt sig upp och gick långsamt mot Guinea med utsträckta händer. “Vakna! Vakna! Tack gudskelov att du lever.”, Sa Nallen igen. “Neej! Bo-bort med dig!”, Sa Guinea. Hon andades tungt. Guinea kände sig kallsvettig. Hon var inte säker vad som hade hänt, Guinea gnuggade ögonen och blinkade. Rummet var stilla, ljuset var starkt… Hon var tillbaka i sjuksängen. Täcket låg på golvet., folk stod runt omkring Guinea och tittade på. Hennes mamma stod på högra sidan och höll om henne. “Mamma?”, Sa Guinea. “Vad gör alla människor här? Och doktorn! Den där galningen tänkte…” Guinea orkade inte mer, hon brast ut i gråt. Mamma Louise fortsatte hålla om henne. “Såja, allt kommer att bli bra nu. Vi trodde att… Du höll på att, att….”, Sa Louise. “Du var på god väg att inträda i en andra komafas.”, Fyllde en man i. Han hade en vit rock, brunt kortklippt hår och glasögon som satt på nästippen. “Jag är chefsläkaren på det här sjukhuset, det var tur att undersköterskan uppmärksammade att det inte var ett systemfel. Det fanns en liten risk gällande i din sjukjournal att du aldrig skulle ha vaknat upp igen… Jag ansåg att den här utvägen var bäst.“ Chefsläkaren stannade upp för att hämta andan. “Jag glömde berätta mitt namn, Simon Erwin, chefsläkare. Det händer att man glömmer bort när för mycket händer samtdigt.” Han skrattade. “Claire, vi kommer att förflytta dig senare till en annan avdelning. Hör du vad jag säger?”, Sa chefsläkare Irwin. Guinea nickade svagt medan hon fortfarande höll fast i mamma. Hon såg ut att bara uppfatta vad chefsläkaren sa. Irwin vinkade och folk följde med honom ut. Kvar fanns bara den närmaste familjen. När Guinea hade lugnat ner sig började dom prata. Pappan fyllde i och lappade ihop vad Louise hade om brandkåren som kom, ambulenserna, sirener som tjöt. Det blev uppståndelse. Lärare och elever samlades utanför kemisalen. Sammanlagt var det bara ett fåtal som hade kommit till skada. Rökdykaren hade sagt att hettan var kraftig, att överhuvudtaget komma in var en bedrift isäg. Dom skadade fördes till sjukhus. Föräldrarna fick först höra det via telefon ifrån sjukhuset. Mamma Louise skyndade sig jobbet, medan pappan inte kunde komma tidigare. Den enda som var tyst under hela samtalet var Joaquime. Han satt på en stol och tittade ut igenom fönstret. En timme efter att dom hade åkt hem tittade en sköterska in och rullade ut Guinea med saker som låg bredvid sjuksängen. Hon fick komma till en sal med andra patienter som tillfrisknande från olika åkommor. Bland patienterna fanns det ungdomar som var äldre än Guinea själv, några medelålderskvinnor och en gammal man som låg och hostade. Några sängar var tomma. Patienterna fick lunch vid tolvtiden. Det var oxpytt serverade med grönsaker och tillhörande juice. Chefsläkare Irwin kom in. Han satte sig på en stol bredvid Guinea. “Känner du dig bättre nu, Claire?”, sa Irwin. Guinea nickade mellan tuggorna. “Kalla mig ‘Guinea’, det gör alla andra.”, försökte Guinea säga med med munnen full av oxpytt. Irwin skrattade. “Ser ut som att du har blivit bättre fort när du orkar tala med full mun, Claire. Jag har gått igenom din journal ytterst noggrant, med vila skulle det se ut som att utskrivningen blir omkring två veckor om hälsan tillåter.” Guinea svalde maten. “Jag sa”Kalla mig inte så, utan ‘Guinea’ som alla andra”… Vad sa du? Två veckor!?” Guinea satte sig högre upp ovh stötte till matbordet framför. Juicen skvätte en del på matbordet. “Det är ju jättelång tid!” Chefsläkaren förde handen framför sig och mungiporna åkte upp. “Haha, det kommer att gå fort. Tiden nästan flyger iväg om du jämför med dom som får ligga här en månad eller två. Det finns mycket du kan roa dig med även från sängen.” Irwin ställde sig upp och ruskade i Guineas vänstra knä. “Vi ses undersökningem om två veckor, Claire.” Chefsläkaren gick genom salen när Guinea skrek i protest: “Kalla mig Guinea, sa jag ju!” “Ska försöka komma ihåg det till nästa gång, Claire.”, sa Irwin. Några patienter tittade upp för att se vad som ekade i salen och återgick sedan till att diskutera under maten. Guinea återgick till att äta färdigt efter att hon gjorde en grimas mot dörren som stängdes. ”Han var trevlig, men kunde åtminstone lyssna när jag sa något.”, muttrade Guinea. När Guinea var färdig, sköt hon bordet åt sidan och satte sig på sängkanten. Hon såg nu att någon hade bytt sjukhuskläder på henne, när visste hon inte. Den var ljust grön, förra var blå. Guinea tänkte göra något hon inte hade gjort på länge; gå på toaletten. Att gå var inte som det brukade vara, Guinea darrade i benen när hon tog ett steg på det kalla golvet. Hon var tvungen att sätta sig ner på knä, innan hon gjorde ett nytt försök. Det kändes som att minutvisaren gick lika fort som Guinea, i snigelfart fram till toaletten. Guinea upptäckte att det inte fanns någon toalett vid ingången i salen och fick gå ut. Korridoren var så gott som tom på när en städare som tömde sopkorgar i andra änden. “Toalett, en toa-lett… var finns du?”, sa Guinea mellan sammanbitna tänder. Guinea såg sig omkring i korridoren. Bara fåtöljer, höga krukväxter och och tidningsställ. “Snälla, kan det inte finnas..”, sa Guinea när hon såg något skymta bakom en palmväxt., en skylt. Hon fick chansa och anstränga sig för att hasa sig dit. Det var en pina även om det handlade om inte mer än femton-tjugo meter. På en liten skylt stod det ‘toalett’ på franska. Guinea hängde på dörrhandtaget för att inte förlora kampen. Hon vred om dörrhandtaget och stängde bakom sig. Handen fumlade runt i mörkret för att hitta lysknappen. Benen darrade ännu mer. Inte av ansträngning, utan “det andra”. Guinea lyfte på toalettsitsen och lyckades nätt och jämnt att dra ner trosorna innan hon satte sig. Guinea drog ett lättnandets suck. Det flödade rikt i toaletten. “Och sen tillbaka igen“, Muttrade hon. Guinea torkade sig och reste sig upp. Det gick långsamt. Benen stretade emot. Guinea fick kämpa för att ta sig till handfatet. När hon kom dit vägrade benen fortsätta. Benen låste sig i steget och Guinea for. Det blev svart omkring henne. “Åhh, vad hände egentligen?”, Sa Guinea och tog sig på huvudet. Det var mörkt omkring henne. Hon såg ingenting en kort stund innan ljus sköljde in över mörkret. Guinea var tillbaka i rummet med tavlor och ljusstakar igen. “ Jag blev orolig när du skrek till så där. Du försvann så plötsligt förra gången, Guinea.”, Sa nallen. Det lilla mjukisdjuret satt på sin plats framför altaret. Guinea ryggade tillbaka när hon hörde rösten. Hennes kropp protesterade inte den här gången. “Men, hur… du blev och rummet? Vad är det som händer mig egentligen?!”, Sa Guinea. “Jag inte vad du pratar om”, Sa nallen med en lugn röst. “Det måste ha varit en fördröjd chock efter din koma.” Det blev tyst. Lågorna brann i ljusstakarna. Tavlorna var på sina platser. Inget var förstört. Lådan stod där Guinea hade lämnat den förut. Det som var annorlunda i rummet var tavlan med Prom-någonting titanen som lyste med en silverskimrande ram. “Knappast troligt när ditt ansikte såg ut så där!”, Sa Guinea. “.. Beskriv vad som hände, mitt ansikte inkluderat. Jag såg bara du som stirrade på mig med ett förtvivlat ansiktsuttryck.”, Sa nallen. “…. Visste du inte själv hur du såg ut?”, Sa Guinea. “Svara på min fråga först, så besvarar jag din sedan.. Ann?”, Sa nallen bestämt. Guinea suckade. “Jag dansade med lågorna i rummet när jag ramlade, frågade dig vad som hände... Du hade fått en mun med vassa tänder och ena kinden hade, hur ska jag säga det.. ruttnat bort? Ögonen hade bytts ut mot klor som stack ut ur hålorna.” “Och mer?”, Frågade nallen. Hmm… din kropp var mer söndersliten, det såg nästan ut som att du hade revben som stack ut.”, Sa Guinea. Hon mådde illa. “Du gick emot mig och sa något. Rummet sprack och tavlorna hade en massa ögon.” Det blev tyst igen. “Mmm, om det stämmer det du säger är sant… Kan det vara tid för att fortsätta träningen.”, sa nallen. “Vadå att det är sant! Jag såg ju själv vad som hände.”, Protesterade Guinea. En annan tavla två ramar ifrån titanen lystes upp. “Vet du vem det här är, Ann?”, Sa nallen. “Jag vet inte, men han ser bekant ut.”, Sa Guinea. På duken låg en riddare utan hjälm med svallande hår, på marken invid en sten. På ena höften satt ett svärd och från den andra ryckte riddaren en trunpet. PÅ långt håll fanns det en grupp människor som tågade emot honom. “Du har nog hört talas om honom, i alla fall hans vapen som har överlevt länge nog till nutiden… ‘Durendal’.”, Sa nallen. “Roland från dikten?”, Undrade Guinea. “Duktigt, Ann. Roland var en hjälte enligt fransk medeltida dikt som blev förrådd tillsammans med soin trupp av saracenerna, den tidens namn på araber, då han hade anförtrots av Karl den store att beskydda ett återtåg. Roland blev som du ser på tavlan, dödligt sårad innan han kallade på förstärkning.” Nallen stannade upp medan Guinea funderade. Visst hade hon hört om Roland under historielektioner med lärare Fache, men han hade pratat på med sin sömniga röst så det blev svårt att höra han ju längre lektionen gick. “Vad har det mig att göra och hur du blev ett monster, egentligen?”, Sa Guinea. “Ganska enkelt faktiskt, jag besvarar din förra fråga om varför jag inte såg något av det du beskrev och hur sakerna hänger ihop.”, Sa nallen. “Saker är inte alltid vad dom ser ut att vara, genom en komplott blev Riddare Roland förråd. I ditt fall är det någon, eller rättare sagt något som vill ha bort dig.Den senaste tiden har saker utan rationell förklaring hänt. Inte bara dig, Ann. Nej... det här gäller också Frankrike, för tillfället.” Guinea sattes sig bredvid nallen. “Du skojar. Det är bara för knäppt.” “Det är allvar, hur tror du man överlever ett inferno som på din skola utan att skadas, Ann?” “Jag hade väl tur.” “Du hörde själv vad knäppdoktorn sa, du låg utan något som helst skydd. Ingen tur kan rubba en sådan eld om man är människa utan att brännas.” “Det finns ingen annan förklaring…” “Jo en; Det paranormala alternativet.” “Spöken, menar du? Dom finns inte. Det är bara påhittat för att skrämmas.”, sa Guinea. Hon blev mer och mer skeptisk till vad hennes mjukisdjur sa. Guinea undrade hur hon hade kommit hit igen. Hon var på toaletten för ett kort tag sedan. Dörren stod på glänt. Det kunde vara lika bra att gå ut igen innan nallen blev knäpp igen.. Guinea reste sig upp och gick mot dörren. “Varför går du redan? Ann? Svara.”, Sa nallen. Guinea tryckte på dörren. Dörren gled upp med ett gnissel. Synen var inte vad hon väntade sig. Där det skulle vara en lång korridor med bänkar och växter, fanns ingenting. Bara mörker så långt man kunde se. Blå ljus gled förbi som en orm. Det var rusningstrafik bland ljusen. Gångjärnen lossnade nästan när dörren for igen. “Va-va vad det för något?!”, Sa Guinea. Hon var blek och hjärtat bultade. “Det där? Bara något påhittat, saker som är till för att skrämmas? Nej, det där du såg utanför dörren är vad som existerar.. något som dom flesta brukar förneka. Vad som inte passar in i sinnenas mönster, finns inte för den individen. Även om individen förnekar existensen, försvinner den aldrig. Förträngning gör saker smärtsamma. Värre ju mer kraft du lägger bakom den. Ann, du har förmågan att se saker även om du inte förstår mycket av det än. Jag vill att du ska öva på den saken. Din passion…”, Sa nallen. “Vad menar du? Elden som dansade i luften förut? Jag går inte och förnekar saker. Blå flygande hjärnor kör motorväg utanför dörren!”, Sa Guinea. “Ja, elden är en del av mycket i universum. Värme, rädsla… död, hopp och tro, men i ditt fall en återspegling av dig själv. “Hjärnorna” som du uttryckte det, är en del av grundstenarna i universum. Att kunna se och acceptera det man verkligen vill, men förnekar det i andra fall. Att tro vare sig det är en osynlig gestalt eller ej är en del av människan. Religion behövs inte för att kunna tro, bara förmåga att se och acceptera.”, Sa nallen. Guinea var förvirrad över det nallen hade sagt. Visst var det konstigt att eld kunde flyga omloppsbana omkring en, men att tro utan en gud var helt enkelt vrickat om man inte räknade med flygande hjärnor, tyckte Guinea. Saker började bli mer komplicerade för varje minut som gick. Sköterskor började nog undra var hon hade tagit vägen. Det fanns ingen annan väg ut när en intergalaktisk motorväg gick utanför dörren. “Jag förstår inte, vad menar du med “min passion”… förmåga? Det enda jag vet är att saker har blivit knäppare och knäppare sen jag kom till sjukhuset! Hur tar jag mig ut härifrån?!”, Sa Guinea. “Ta det lugnt, hetsa inte upp dig. Att bli desperat gör inte…” “Gör är inte desperat! Jag vill bara att allt ska bli normalt igen utan doktorer som vill skära upp en, gosedjur som talar.” Guinea tog nallen och ruskade om den. “Du låter desperat, tycker jag…” “Nä-he!? Hon ruskade om nallen ett par extra gånger. “Lugna ner dig innan du gör något som du kommer att ångra. Ann? Du har redan hoppat i kaninhålet. Det finns ingen återvändo.Acceptera vad som är ditt. Lär dig använda den. Din passion.. elden. Jag lovar att du kommer att gilla den om du tillåter mig hjälpa dig. För andras skull.. och för din egen.” Guinea stannade upp. “Kaninhål? Vad menar du nu?! Vadå för “andras skull”?” “Tycker du inte att det är konstigt det att så många nya komapatienter hade kommit till det här sjukhuset? Denna provins brukar ha lågt antal bland dessa patientgrupper. Visst ett halvt dussin nya låter inte farligt, men om det ökar? Du är den enda som har vaknat vad jag har hört. Ann, din vän hade också trätt in i en koma kort efter att hon kom hit.”, sa nallen. “Lisette? Men jag trodde att hon bara…” “Vill du att fler ska råka ut för samma sak? Kanske värre, död? Du kan hjälpa till att förebygga om jag får hjälpa dig. Du har ögon, men ingen som leder dig. Det kan bli svårt, men vad gör det om färre får lida? Låt mig hjälpa dig.” Guinea satte ner nallen på sin plats framför altaret. “Bra, Ann. Klokt gjort. Du kan försöka gå igenom dörren igen. Vi börjar imorgon.” “Men… hur kom jag hit? Om jag inte vet hur man kommer hit, hur ska jag då kunna hitta tillbaka?”, Sa Guinea. “Du behöver inte bry dig om det nu, du kommer när du kommer, vägen vet du redan om. Jag borde veta, gamle Angus litar på dig.”, sa nallen. Det klickade till i Guineas huvud. Nu kom det tillbaka, hon hade gett nallen det namnet för längesedan… Angus. “Men hur ska jag kunna det Angus? Hitta vägen om jag inte vet?”, Sa Guinea. Nallen var tyst. Angus sa ingenting. Det enda som lät var ljusen som sprakade på sina ljusstakar. Guinea beslöt sig för att öppna dörren igen. Försiktigt öppnade hon dörren. Inga blå flygande saker så långt ögat såg. Inget mörker, bara en suddig bild på en person som gapade. “Hör du mig? Vakna!”, Sa en kvinnoröst. Guinea kände att någon ruskade på henne. Hon vaknade till. Guinea insåg att hon var tillbaka på toaletten, på golvet. “Vad gör du? Det är inget fel på mig.”, Sa Guinea. Kvinnan släppte Guinea. Hon hade en vit uniform. En sjuksköterska troligen. “Ett larm gick från den här toaletten. Jag ropade flera gånger attt du skulle öppna. Jag öppnade dörren med en nyckel och fann dig på golvet medvetslös.”, Sa sjuksköterskan. “Det var inget fel på mig… Jag bara somnade.”, Sa Guinea. Guinea kom inte på något annat att säga, hon visste hur andra skulle reagera om hon började berätta om rummet med tavlor och ljus. Troligen skulle den där läkaren bara ge henne mer tid att spendera på sjukhuset. “Somnade? Jag höll på att ge första hjälpen! Nu följer du med innan något mer händer.” Något mer? Det kan inte bli konstigare än så här, tänkte Guinea. Sjuksköterskan förde Guinea till den salen hon pekade ut. Värken i benne hade kommit tillbaka. Kvinnan märkte att Guinea gick långsamt. Väl framme fick Guinea gå direkt till sjuksängen. Några av patienterna i salen såg på i förundran var den här saken hade varit någonstans. Klockan på väggen visade att det hade börjat bli eftermiddag. Middagen serverades på samma sätt som lunchen. Måltiden bestod av pannkakor med sylt, en morot och blodapelsinjuice. Guinea fördrev resten av dagen med att läsa tidningar och räkna dammkorn som virvlade omkring i solskenet. På kvällen kom en sköterska som instruktererade om hur hennes träningsschema såg ut innan chefsläkaren skulle se över hur det gick. Benövningar och stretching med armarna för att komma igång. Sköterskan hade hört av den som hittade Guinea medvetslös på toaletten. Det var konstigt att hon hann gå så långt utan att falla ihop som en säck potatis. Guineas myshörna: När jag trodde att saker inte kunde bli knäppare, fortsätter det bara. Den där Irvin…. Mitt namn är inte så svårt att komma ihåg. Att han bara använder det där namnet utan lyssna på vad jag säger… Jag kom äntligen på vad nallen hette! “Angus”, var hans namn. Angus berättade om Roland, en fransk hjälte och en massa konstiga saker om att det som hände mig inte var ovanligt. Och vad är det för träning han talar om?

Kommentarer Av torha73 Tuesday, November 14, 2006 kl 9:23 PM OK, nu har jag läst alla tre delar. Överlag tycker jag att det är ganska spännande läsning, det verkar vara en genomtänkt idé och du lyckas hålla jämn fart i berättandet. Det känns som att du har fokuserat på några centrala scener, och så fogat ihop dem med lite "transportsträckor". Inget problem i så fall, men jag tyckte det märktes. Ger lite ojämnt intryck. Kul med lite referensen till Prometeus (och nåt mer, Alice i underlandet tror jag det var), det bidrar till stämningen och gedigen känsla. Bra avsnitt när Guinea vaknar och rummet spricker"som ett ägg" osv. Bra bild! Effektfull länk till hennes "vakna liv". Dålig mening när nallen nämner "det paranormala alternativet". Alldeles för sakligt och torrt, fantasilöst, förstör stämningen, mystiken rämnar. Det liksom skriver läsaren på näsan. Hela berättelsen hittills skildrar ju hur insikten om det paranormala växer fram lite i taget. Kan du låta "det paranormala alternativet" dyka upp på ett mer finessfullt sätt? Av någon anledning gillar jag meningen: "Du har ögon, men ingen som leder dig". Den passar bra i sammanhanget. Som jag skrev tidigare tänker jag att det här kan bli en himla bra berättelse/bok för barn/ungdom. Bra idéer, konkret utan långrandiga utsvävningar (a la Fem-böckernas måltidsredogörelser), spännande lite-i-taget-presentation, bra flyt. Men jag tror att texten rent formellt/grammatiskt skulle må bra av en rejäl översyn av det slag som jag har sett att du har bjussat andra på. Dyker det upp fler avsnitt kommer jag läsa dem, jag är lite nyfiken på vad du gör av det här upplägget. Lycka till! Av Fiyun Wednesday, November 15, 2006 kl 9:41 AM Det är kul att det finns folk här som kan analysera på djupet. ^-^ Ganska svårt att avgöra ibland när man kan utelämna vissa saker för läsaren att pussla ihop. (Vilket leder till en del överförtydlingar.) Mycket finns planerat för det som ska hända, men att samverka vissa bitar kan bli komplicerat. ^^'(Nästa huvudperson, när det ska inträffa och hur det verkar trovärdigt) Av Giitu Thursday, February 08, 2007 kl 3:56 PM "Det kan inte bli konstigare än så här, tänkte Guinea" Brorsan verkar mysko... Jag är lite utrråkad av paranormala saker...vet inte varför...har väl förätit mig... Lite nyfiken ändå på fortsättningen. "Det där..?" Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här