Flämtande med andan i halsen fumlade hon med den stora nyckelknippan, och undrade till sitt förtret varför i hela världen hälften av nycklarna var tvungna att se likadana ut. Handsvetten gjorde att nyckelknippan gled ur hennes våta händer, och föll ned på stengolvet med en duns. Hon kastade en blick över axeln, de hade inte kommit än, men hon visste att de inte var långt borta. Återigen började hon på arbetet med att hitta rätt nyckel, och just när hon hörde klampande steg bakom sig hittade hon rätt nyckel och slängde upp dörren som med ett väldigt brak flög in i väggen. Utan att bry sig om att stänga dörren rusade hon genom den och fortsatte in i en lång korridor, och hon hörde hur stegen kom närmare och närmare. Hon skyndade på stegen, och vek av till höger och kom ut i en stor sal. Lättad såg hon att där befann sig en massa människor, något som definitivt skulle underlätta för henne när hon skulle försöka gömma sig för dem bakom henne. Hon visste att det hade varit nära, visste att de hade varit en hårsmån ifrån att få tag på henne, och lättnaden hon kände var obeskrivlig. Med en hård knuff öppnade hon en tung dörr hon precis upptäckt, och genast piskade vinden henne i ansiktet. Det verkade blåsa upp till storm, och människorna ute på däck hukade i vinden och försökte förgäves skyla sig för regnet. Det var en bitande kyla som skar genom märg och ben, och huttrande slöt hon tröjan tätare om sig.

Hon började gå medan hon höll ena handen på relingen, och efter en stund var hon framme vid fören på båten. Hon såg ner på det svarta vattnet, tog ett djupt andetag och undrade om allt det här verkligen var värt det. Skulle hon orka? Skulle hon klara av att kämpa mycket längre? Egentligen vore det enklare att bara hoppa ner i det iskalla, mörka vattnet och låta vågornas obarmhärtiga köld omsluta henne, men hon hade aldrig varit en som gav upp. Hon hade alltid kämpat, oftast i underläge, och hur mycket hon än behövde offra var hon alltid villig att ge det ett försök. Det var helt enkelt sådan hon var av naturen, och utan att verka alltför självgod tänkte hon i sitt stilla sinne att det sannerligen hade gynnat henne hittills i hennes omtumlande liv.

Hon ruskade på huvudet, samtidigt som hon släppte relingen och upptäckte att ett medelålders par betraktade henne som om hon vore tokig. Hon gav dem en föraktfull blick och gck fram till en bänk för att sätta sig. Skratta ni, tänkte hon förargat, ni som aldrig stött på en motgång i hela ert liv. Men jag skulle inte byta mitt liv mot ert för alla pengar i världen, tänkte hon skadeglatt och tände en cigarett.

"Har du eld?" hördes plötsligt en röst till vänster om henne. Hon vände på huvudet och upptäckte en mörkhårig yngling, som med frågande blick just satte en cigarett i mungipan.

"J-ja, ja visst," stammade hon och blev plötsligt irriterad på sig själv för att ynglingens skönhet fick henne att helt tappa fattningen. "Här"

Hon placerade en tändare i hans utsträckta hand.

"Tack", sade han med ett leende och slog sig helt oförskämt ned på bänken bredvid henne. Hon flämtade högt, men med tanke på att ynglingen inte reagerade hade han antagligen inte hört något, och det var väl bäst så, tänkte hon.

"Vad för dig hit?", frågade han, "det är inte många unga damer som reser själva nuförtiden."

"Det har inte du med att göra", fräste hon ilsket och undrade i sitt stilla sinne hur han hade mage att kalla henne "ung dam" som en annan mansgris, men mjuknade när hon såg hans sårade ansiktsuttryck. "Jag... jag är på semester".

Han nickade och tog ett djupt halsbloss.

"Jag också. Eller tja, ärlig talat är jag alltid på resande fot". Han log ett snett leende.

Hon släckte cigaretten och såg på honom med frågande min.

"Vad menar du med det?"

"Bara att jag inte har något arbete, i alla fall inget fast, jag jobbar lite här och lite där. Stannar aldrig på samma ställe i mer än en vecka, om ens det. Rastlösheten för mig vidare", svarade han med ett leende.

"Jag förstår", sade hon och lutade sig tillbaka på bänken. "Jag är likadan själv."

Hon fick en gillande blick tillbaka av ynglingen och log förnöjt inombords. Kanske var han precis vad hon sökte?

"Så vart ska du ta vägen när båten når sin slutstation?" frågade han och till hennes förvåning såg han uppriktigt intresserad ut, något som gladde henne väldigt mycket.

"Jag vet inte. Antagligen stannar jag i stan tills jag hittar någon annanstans att ta vägen. Det spelar inte så stor roll. Jag vill bara bort.", sade hon och förvånades över hur ärlig hon var, trots att hon aldrig hade träffat ynglingen förut.

"Jag förstår. Jag är likadan själv", sade han och blinkade mot henne. Kom nu, vi är strax framme.

Återigen flämtade hon till när han tog hennes hand i sin, men denna gången verkade han ha hört henne. Men det enda han gjorde var att le ett varmt leende och fösa henne framför sig.

Resten av människorna på däck började röra sig mot dörren in till båten, och hon kastade en blick över axeln för att se staden med dess glittrande ljus. Hon log för sig själv, äntligen, hon älskade storstadslivet och var överlycklig för att få komma dit igen. Hon skyndade på stegen och tog en fastare grepp om ynglingens hand.

"Vad heter du egentligen?" frågade hon plötsligt och han vände sig mot henne.

"Vad sa du?" svarade han förvirrat och såg sig vilt omkring.

Hon svarade inte, utan försökte istället följa hans blick för att se vad det var han letade efter, men han fortsatte stirra och hon antog att han inte funnit vad han sökte efter.

"Jo, jag frågade...", hann hon säga innan han tog ett hårt grepp om hennes arm och började släpa henne efter sig.

"Fort!" viskade han och började småspringa medan hon kämpade för att hinna ikapp. Hon lyckades vrida huvudet så mycket tillbaka där hon sprang att hon upptäckte två män i fina italienska kostymer som gick lite fortare och lite mer bestämt än alla andra, det verkade som om de inte vågade springa av rädsla för att någon skulle reagera på vad som höll på att hända i rummet.

När folket började strömma mot dem för att ta sig mot utgången blev det betydligt lättare för dem att gömma sig, vem det nu var de gömde sig för. De tryckte sig mot en vit marmorpelare, ochhon kunde känna kylan mot sin rygg. Adrenalinet pumpade i hennes ådror och hon höll på att sprängas av nervositet. Nerverna var spända till bristningsgränsen och hon trodde sig nästan kunna höra sitt eget hjärta banka när de hukande smög sig fram bland folkmassan. De klev av så fort som möjligt för att inte riskera att bli upptäckta, och så fort de kom i land tog han ett hårt grepp om hennes arm och började småspringa bort från farttyget, ut till den riktiga världen.