Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Om att inte längre minnas Wien Av LarsCarlberg :: Thursday, October 26, 2006 :: Läst 380 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Drama 1914 visste ingen ännu hur avgrundsdjupt mörkret skulle bli. Han förvånas över hur lite han minns av Wien, trots att det bara var några månader sedan han lämnade staden. Kullerstenen på gatorna, bakverken i konditoriernas fönster, de långa eftermiddagarnas bleka ljus. Mycket litet av detta kan han erinra sig, men ibland när han kniper ihop ögonen hårt och hukar i leran undan granatkrevaderna så vakendrömmer han om de öppna fälten på södersluttningarna utanför sin hemstad, om doften av torkande hö vid midsommar, om det avlägsna ljudet av alpkornas klockor i skymningen. Men det var länge sedan, på andra sidan den uppsluppna utmarschen ur Wien i ett soldränkt augusti medan kvinnor och barn stod längs gatorna och hurrade. En tid hade han i sin ränsel blomman han skänktes av en lång och ljus flicka som sträckte den till honom över en låg mur. Från Wiens trädgårdar i sensommaren, från dess grönska och blomsterprakt. Blomman torkade och ruttnade och blev till jord i botten av hans packning, i fukten och vätan vartefter veckorna gick. I leran går det inte längre att springa, vart steg han tar antingen sjunker i gyttjan eller halkar undan. Han föredrar till slut att göra som de andra, att gå balansgång över de döda kropparnas ryggar för att inte sjunka i dyn. Ner i graven, i deras diken, undan granaterna, undan fransmännens kulor, bland flugorna och stanken.     ”Adi, ” ropar Georg Putzmann någonstans ifrån, ”kom med oss in i byn!” Men den surmulne korpralen vid kröken i skyttegraven låtsas inte höra. ”Adi, din skit.” Georg rycker på axlarna.     Själv har han slutat bry sig om korpralen som kallas Adi. Han har även slutat skratta åt deras stående skämt om byn. Frontlinjen löper genom en liten stad som en gång låg här, en gång för ett årtusende sedan, eller är det kanske bara några veckor sedan. Den finns på deras kartor. Ett namn och några streck. Den finns inte längre i världen, bara några fyrkantiga husgrunder och högar av sten ibland de vattenfyllda kratrarna skvallrar om att här en gång levde människor. Riktiga människor, inte smutsiga vålnader som han själv, som korpralen Adi, som Georg Putzmann, krypskytten som väntar darrande i sitt hål timmar i sträck, dödsängeln som vakar över fransmännens minsta rörelse i skyttegravarna ett stenkast bort. Samma sorts dödsänglar håller vakt över honom själv på andra sidan, reagerar på nervretningarna som utlöses av minsta oförsiktighet vid skyttevärnens krön. Till julen har de ställt i ordning ett kapell i källaren under vad som en gång var ett hus bakom frontlinjen. En bit därifrån finns resterna efter byns kyrka där de grävt fram några mögliga tygstycken, en bombskadad Maria med Jesusbarnet och två ljusstakar som är märkligt hela efter ett halvår i krigets brännpunkt. Han får en extraranson med tobak och en pipa med kejsar Wilhelms bild på piphuvudet att röka den i. De hör engelsmännen, som nu ersatt den franska divisionen tvärsöver taggtråden och kratrarna, sjunga julsånger i den kalla julaftonsnatten. På juldagen går de ut i ingenmanslandet mellan skyttegravarna, i en kortvarig inofficiell vapenvila, för att hämta de döda på den frusna marken. De byter tobak mot engelsmännens plumpudding. I samspråk med en engelsman finner han att han måste tänka länge innan han förmår säga sitt eget namn. Han har snart glömt även engelsmannen, som skrattade högt där bland taggtråden och jordhögarna, ett ljud som kändes overkligt i kylan. Kanske har han till och med dödat honom i något av anfallen och motanfallen som slås ut av båda sidorna efter julen. Korpralen Adi, som tydligen fått en medalj efter att ha räddat livet på en annan officer någon gång i den till synes bottenlösa leran i en skyttegrav, vägrade styvnackat att vara med både på julmässan i källaren och på förbrödringen mellan soldaterna i ingenmanslandet. Georg Putzmann har sedan länge sjunkit undan i gyttjan i sitt krypskyttevärn, bara hans pickelhuva med den vassa spetsen på krönet borttagen syns fortfarande då och då när trumelden lyser upp världen. I juni blir förbandet förflyttat till Verdun och han vandrar långsamt djupare in i brännugnen, med ögonen vidöppna som ett barns.

Kommentarer Av Tre Rosor Thursday, November 02, 2006 kl 7:33 PM En enkel soldats krassa vardag. Jag upplevde det som brottstycken ur en längre text. Inte alls dåligt p.g.a. detta. Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här