Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Klätterträdet Av oskarkul :: Sunday, April 16, 2006 :: Läst 379 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Drama Gammal man återvänder till barndomens hemtrakter. Eken ser mycket mindre ut än du minns den. Du ler vid tanken på att du bara vågade klättra upp på den nedersta grenen och kommer ihåg hur du imponerades av de andra barnen som klättrade några grenar högre. Senaste gången du klättrade här var du tio år och det här var inte vilket träd som helst utan klätterträdet med stort K. Du kan inte motstå att pröva hur högt du kan komma nu, nästan sextio år senare. Det är verkligen lättklättrat, första grenen är som att klättra upp på en stol och ditt huvud försvinner i lövverket, andra grenen är lite besvärligare, den sitter på andra sidan och du måste huka dig under några grenar för att komma runt, tredje, fjärde, snart sitter du på en gren högt upp i trädet och dinglar med benen, andfådd och lite trött i lår och vader. Hade du klättrat så här högt då hade allt kanske sett annorlunda ut, du hade vågat ta för dig mer, knuffa dig fram i tillvaron, förvissad om att du i alla fall var bäst på att klättra högt. För hela livet är ju som en klättring. Du hade kanske kunnat bli direktör eller kommunalråd om du inte hade nöjt dig med den nedersta grenen. Nu hör du röster, några som går förbi på vägen nedanför. Du försöker se dem mellan löven, de är ett par med barnvagn, inga du känner igen. Hur skulle du kunna känna igen någon här? Dina kamrater är väl spridda för vinden och föräldrarna döda eller inlagda på ålderdomshem. Vad var det för förhoppning du närde? Ditt barndomshem stod faktiskt kvar, även om det var nedgånget och ommålat från gult till rött, och du såg att någon rörde sig bakom gardinerna och du visste inte om det gjorde dig glad eller besviken. Du hade gått framåt och tillbaka längs gatan fem gånger när du kom på idén att gå till klätterträdet, det var ju där ni brukade träffas. Du hör någon gå förbi med släpande steg och kan skymta en äldre herre, eller… han är nog inte mer än sextio, knappt född när ni flyttade härifrån. Men nu börjar du tycka att du sitter obekvämt, ryggen stelnar till och det är svårt att ändra ställning för då får man ett helt gäng med kvistar i ögonen och du tänker att du kanske var klok som liten, man sitter faktiskt bekvämare på den nedersta grenen, men samtidigt är du glad att du klättrat hit upp nu så att du inser det och slipper bli bitter. När du ser ner ser du en liten pojke som sitter på den nedersta grenen och storögt tittar upp mot dig och du känner igen dig själv i honom så du klättrar ner dit – det är alltid mycket besvärligare än att klättra upp och du känner plötsligt höjdskräcken när du tittar rakt ned, men du övervinner den, för du har inget att förlora – och du sätter dig bredvid honom och säger att det är mycket bekvämare här nere och då plockar han fram ett äpple och ger dig och sen så tar han upp ett åt sig själv och sen sitter ni och tuggar och du tänker att inga äpplen är så goda som pallade äpplen, och helst ska det vara från ett surkart till gubbe som kommer och hötter med näven, och pojken säger att äpplena är från Ågrens trädgård och du minns gubben Ågren som kom ut med hagelbössan vid en av era räder mot hans trädgård, men Ågren var ju gammal redan då, kanske kan arga människor bli väldigt gamla. Han frågar dig om du kan berätta något från förr och du svarar att världen var mycket mindre då och att hälften av husen inte ens var byggda och att du gick i skolan – inte i den nya tegelskolan från sjuttitalet utan i den gamla gula av trä – och att ni hade en elak lärarinna som brukade slå dig på fingrarna med en linjal när du kom för sent eller var smutsig och han säger att hans fröken är snäll och du säger att världen kanske har blivit bättre, men mjölkbonden finns inte längre kvar, dit ni brukade gå och dricka spenvarm mjölk och hoppa i höet, och skogen som ni brukade bygga kojor i är nedhuggen och alla dina kompisar har flyttat härifrån. Han säger att ni väl är kompisar och då säger du att det är klart att ni är. Sen hoppar han ner från grenen och säger att han ska hem och äta, men ni kan väl ses sen, och du svarar att det kan ni. Samtidigt kommer två personer gående mot dig, en man och en kvinna, och du tycker dig känna igen åtminstone henne, och hon säger till dig: Sitter du här i trädet nu igen! Och sen tar de dig under armarna och leder iväg dig, och du tänker att du nog bara ska hem och äta middag, sen ska du återvända till trädet och träffa din nya kompis. SLUT

Kommentarer Av trinen Thursday, May 04, 2006 kl 2:42 PM Annorlunda och trevlig. Doch är det inte riktigt min typ av genre så det blir inte mer än en trea Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här