Det var precis raka motsatsen till vad JM var. JM var folkets tidning. Det var tidningen som uppfyllde kraven hos mannen på gatan och kvinnan på frisörsalongen. De som i sin vardag utsattes för brott som polisen inte hade resurser att ta hand om.

Polisen hatade JM men poliser älskade den. Många av de allra bästa tipsen till JM kom från poliser på alla nivåer. Mycket tack vare att Svensson var pensionerad polischef.

Efter sina 30 år inom polisen hade han sett hundratals brottslingar gå fria. Att oskyldiga frikändes eller att fall där det var tveksamt om de hittat rätt gärningsman hade han inget att invända mot. Det som retade honom var när alla visste att den gripne var skyldig men då de ändå tvingades släppa honom eller henne. Ibland på grund av teknikaliteter, ibland var orsaken bristande bevis.

Han mindes vittnen som inte vågade berätta vad de visste av rädsla för att kriminella gäng skulle hämnas om de dömdes. Inom kåren suckade man när politikerna inte vågade ta tag i problemet och anpassa lagstiftningen till den verklighet som rådde nu.

- Det är ju sjukt att vi inte kan få jobba med brottsprovokation. Det är ju knappast så att man sätter dit oskyldiga människor om man går runt och låtsas vilja köpa knark eller stöldgods. Om du går fram till någon och frågar om du kan köpa lite heroin, hur stor är risken att någon som inte är knarklangare då säger ”javisst inga problem”? som en av hans kollegor uttryckt sig på en fikarast.

Folk var inte dumma i huvudet. Vanliga medborgare undrade precis samma sak. Det var ju inte så att en vanlig medborgare sprang runt på stan med en hockeybag fylld med stulna bilstereoapparater och därmed provocerades att begå brott om en civilklädd polis frågade om han fick köpa en ny Panasonic med RDS.

Och varför fick man inte skicka ut en civilklädd polis att spela berusad och ensam på stan för att sätta dit rånare och våldtäktsmän? Vad var risken? Det var ju inte vem som helst som skulle tänka ”oh, han är berusad, jag slår ner honom och tar hans plånbok och mobiltelefon”. Var fanns provokationen i det?

Han blev alltid rasande när han tänkte på det. Men sedan Judgement Magazine lanserats så hade han känt sig något lugnare.

Ett av de bästa reportagen i Judgement Magazine hade handlat om just våldtäktsmän. Under en månads tid hade tre av hans reportrar, unga, vackra tjejer vinglat omkring i högklackade skor i olika städer mellan krogarna på småtimmarna.

Hela tiden hade det funnits ett säkerhetsteam alldeles i närheten och tjejerna hade burit dold mikrofon och kamera. Han var särskilt nöjd med kamerorna som hade specialbeställts från Sydkorea och gömts i ett halsband. Bildkvaliteten hade varit utmärkt.

På en månad överfölls tjejerna mer eller mindre våldsamt 56 gånger. Några gånger av samma man vid flera tillfällen. De hade lyckats identifiera ett gäng som var ute varje helg och gjorde precis samma sak. Inga fullbordade våldtäkter utan bara sexuellt ofredande. Försök att tvinga tjejerna med sig in i bilar för att åka vidare till efterfester där de sedan skulle kräva eller tvinga sig till sexuellt umgänge.

JM:s säkerhetsteam hade sedan ingripit och i vissa fall hjälpt till att överlämna gärningsmän till polisen. Bara fem av de 56 fallen hade lett till åtal. JM hade själva valt bort ett tiotal som kändes lite för tveksamma, det var snarare tal om desperat raggande även om killarna var otrevliga var det knappast brottsligt.

Efter JM:s interna utredning så fick 20 personer stå till svars och invänta Folkets dom. Med namn, bild och vittnesmål hade de hängts ut i ett nummer av tidningen. Sedan hade läsarna fått gå in på hemsidan och fått välja – skyldig eller oskyldig. Alla 20 fälldes med klar majoritet, i de flesta fall med över 90% majoritet. Då brukade det handla om att kompisar till den anklagade som försökte rädda honom. I ett av fallen hade det faktiskt bara varit 55% för fällande dom. Det var ovanligt. 

Det spelade ingen roll att det svenska rättsväsendet valde att inte åtala de skyldiga. JM hade sett till att hänga ut dem och därmed kunde folk gå tryggare på gatan. Eller?

En vecka senare hade någon dessutom straffat en av våldtäktsmännen genom att misshandla honom. Det hade fått Svensson att tvivla en aning även om debatten i JM:s forum på hemsidan gav stöd för tidningen. Majoriteten tyckte att det var den rätta medicinen. Om inte samhället tog ansvar fick individen göra det. Det är trots allt individerna som tillsammans utgör samhället.

Mest klockrena var dock avslöjanden som gällde skojare och bedragare. Där hade JM effektivt satt stopp för ett par byggfirmor och andra affärsmän genom att grundligt berätta vilka de var och vad de gjorde. Dessa artiklar byggde på polisens material från nedlagda utredningar där bevis saknades men där alla visste att de var skyldiga. Eller fall där åklagare nöjt sig med dagsböter men där skojarna fortsatte sin verksamhet som om ingenting hänt.

Ekonomiskt hade JM blivit en ofattbar succé. Svensson hade faktiskt aldrig funderat över den aspekten när han startade projektet. Men han borde ha anat det eftersom kvällstidningar i alla år hade tjänat pengar på att publicera namn och bild på brottslingar innan de blivit dömda. De var trots allt ofta restriktiva med bild och namn även om det hade luckrats upp på senare år.

Även Expressen och Aftonbladet älskade JM. Nu kunde de också gotta sig i detaljer och bara hänvisa till JM. De sporrade varandra och läsarna köpte det. Inom loppet av ett år hade JM växt till att bli Sveriges största veckotidning och hemsidan var en av de mest besökta.

De stora mediekoncernerna ville mer än gärna köpa hans skapelse. Trots att han också hade stora kostnader. Stämningarna hade haglat tätt de senaste månaderna. I takt med att hetsen ökade så blev även JM:s reportrar ivrigare att hänga ut även tveksamma fall.

Redan från första numret hade de haft en sida med rättelser för att informera läsarna om de fall då det hade blivit faktafel i artiklarna. Svensson hade slagits för det utrymmet och var noga med att det skulle få en framskjuten placering. Han hade alltid irriterat sig på kvällspressens sätt att smyga in rättelser i en liten notis när den felaktiga uppgiften dagen innan hade dominerat löpet.

Men samtidigt tog det emot att erkänna fel eftersom det underminerade trovärdigheten för hela tidningen. Trots allt blev det en helsida där rättelser skulle redovisas tydligt. Problemet var att antalet rättelser hade ökat i takt med upplagan. Han var osäker på om det berodde på att de blivit slarvigare eller om förklaringen var att det ökande antalet ögonpar som granskade allt de skrev gjorde att fler fel upptäcktes.

Även på hemsidan hade rättelserna en framskjuten placering. En stor bild som man kunde klicka på för att få se rättelser. Även i de artiklar som innehöll fel hade rättelserna lagts in. Men en analys av statistiken talade sitt tydliga språk. Väldigt få människor läste rättelserna. Han hade själv begärt rapporten och läst den. Ungefär 28% av de som läst artikeln hade bemödat sig med att se vad som var fel i den vid ett senare tillfälle. Och då räknades inte de som läst innehållet i en annan tidning som återberättat felaktiga fakta.

Det var oftast bara bagateller som var fel. Men ibland blev det riktigt fel. Att tidningsartiklar innehåller fel är inget som förvånar, det visste han sedan sin tid på polisen att det ofta blev missförstånd när uppgifter lämnades per telefon eller slarvfel då rapporter med 50 sidor maskinskriven (eller i värsta fall handskriven) text skulle komprimeras till ett stycke på 500 tecken i en artikel.

- Det är lysande Svensson, du kan göra det som vi aldrig kan göra. Tryckfriheten är ett fantastiskt redskap. Varför har ingen kommit på det här tidigare? Fan vad skönt att du kan sätta dit alla de där skithögarna som vi tvingas släppa, sa en tidigare kollega till honom.

Den tryckta tidningen var på sitt sätt överflödig idag. Hemsidan växte hela tiden och där gick det snabbt. De fick in 100-tals tips. JM fick in vittnesmål till händelser på ett sätt som polisen aldrig skulle kunna få. Visst, det var skiftande kvalitet på dem. Att fylla i vad man sett och hört i ett formulär på en hemsida och klicka på SÄND var inte samma sak som att i ett förhörsrum tillsammans med en erfaren polis redogöra lugnt och metodiskt för vad man sett och faktiskt få frågor som tvingade vittnet att tänka till en extra gång och ifrågasätta om man verkligen mindes rätt. De försökte följa upp och intervjua nyckelvittnen. Men alla vittnesmål spelade roll för resultatet och på webben kunde de lägga ut ett mycket större antal vittnesmål, oredigerat. Det var som att publicera hela polisutredningen för allmänheten.

Då slapp man komprimeringen och alla kunde läsa allting och själv bilda sig en uppfattning. Problemet var bara att då lämpade man över reportrars och domstolars problem på allmänheten och resultatet blev att de drunknade i information och ändå nöjde sig med sammanfattningen och kanske även i viss mån vad andra tyckte.

Det fanns dessutom tecken på att JM även började påverka domstolarnas beslut. Det var ganska självklart. Hur skulle de våga fria någon som 99% av folket hade fällt? De hade ju trots allt tillgång till precis samma förundersökningsmaterial som domstolen. I vissa fall ännu mer.

Det var någonstans vid den här punkten som Svensson började inse att han hade skapat ett monster. Det var lite av Frankenstein över det hela. Han hade tagit hela rättsapparaten ett par hundra år bakåt i tiden och överlämnat ansvaret till att döma på lekmän och amatörer. JM hade blivit en skampåle där utpekade låstes fast att stå till svars för sina handlingar. Istället för att spotta och kasta sten på dem blev resultatet att de frystes ut av sina medmänniskor.

Människor som friats i domstol med dömts av folket kunde bli nekade att komma in på restauranger. Och vem skulle vilja ha en pojkvän som hängts ut som potentiell våldtäktsman? Vem ville anställa någon som offentligt hade utpekats som rånare? Vilken framtid hade dessa friade men fällda brottslingar?

Under sin tid som polis hade han träffat på vissa element som verkligen hade förverkat sin rätt att vistas ute i samhället. Människor som begick grova våldsbrott och som aldrig någonsin ångrade sig. Det fanns personer som förmodligen behövde låsas in på livstid eller som i alla fall inte skulle vistas ute i det vanliga samhället.

Det fanns stunder då han och kollegor ansåg att dessa element hade förverkat sin rätt att leva. Det var då som talet om dödsstraff dök upp. Samtidigt skulle även det vara ett steg tillbaks i utvecklingen, ansåg han själv.

JM hade självklart också utsatts för hot. Det hade kastats sten mot deras rutor. Vid ett tillfälle hade en bomb placerats utanför redaktionens dörr. Men eftersom de hade förutsett detta och hade en rigorös kamerabevakning så hade samtliga gärningsmännen ertappats och hängts ut och till och med dömts till fängelse. Ja, stenkastaren fick förstås inte fängelse men däremot för alltid utskämd i folkets ögon.

Det som ingen av dessa desperata stackare hade förstått var att en redaktion gick alltid att bygga upp igen. Egentligen borde de ha förstått eftersom de själva råkat ut för JM:s granskning och dömts av folket. Det enda som kunde sänka JM var om tidningen förlorade sin trovärdighet. Precis som de brottslingar som dagligen hängdes ut hade gjort. Det var bara tidningens läsare som kunde döma Judgement Magazine till döden.

När han väl insåg det så tog planen form snabbt. Han hade en gammal pensionerad kollega han litade på som han rådfrågade. Tillsammans förfalskade de 100-tals sidor med polisprotokoll som likt Watergate-skandalens källa sedan överlämnades anonymt i ett parkeringsgarage till en av JM:s intet ont anande reportrar. Svensson höll masken när skandalen om den sexköpande kungafamiljen nystades upp. Polisen nekade självklart när de konfronterades med uppgifterna om hur prostituerade hade transporterats i limousiner till slottet med poliseskort men när JM efterlyste vittnesmål på webben dök de upp i strid ström och Svensson började nästan undra om deras påhittade historia faktiskt var sann även om han själv hade fabricerat merparten av inläggen. Den innehöll ju så många fel. Men han visste också att det fanns gott om galna människor där ute som i jakt på uppmärksamhet mer än gärna hittade på egna vittnesmål. Det var han van vid från sin tid vid polisen där ett stort antal timmar ägnades åt meningslösa förhör där syftet mer var att tillfredsställa en psykiskt störd individs behov av uppmärksamhet än att föra utredningen framåt.

JM slog upp nyheten stort i den tryckta tidningen och på sin hemsida.

”SEXSKANDAL

I KUNGAHUSET”

Dagen därpå avslöjades bluffen i samtliga dagstidningar. JM hade publicerat falska uppgifter och mängder av fabricerade vittnesmål.

Svensson försvarade sedan sin tidning såsom alla förväntade sig och sa att det här var en isolerad händelse. Samtidigt såg han till att hans egna interna utredningar och statistik som visade på brister i webbvittnesmål och felaktiga fakta läckte ut till andra tidningar. Resultatet blev att JM-skandalen rullade vidare.

Stämningarna haglade mot tidningen. Kungen uppskattade inte att bli utpekad som regelbunden köpare av prostituerade när det inte fanns någon sanning i det. Men det som verkligen fick folket att vända sig mot dem var att JM denna gång hade attackerat folkkära och oantastliga personer. De som hade ett större förtroendekapital än tidningen var betydligt mycket svårare att fälla. På JM:s hemsida hade redan 90% av läsarna ansett dem skyldiga efter att materialet publicerats.

Men nu tvivlade folk. Två av kvällstidningarna plockade fram det väntade greppet att basunera ut på sina löpsedlar:

”Det är Du som dömer:

Judgement Magazine

skyldig eller oskyldig?”

När resultatet visade på 80% för skyldig tog Svensson beslutet att återbetala alla prenumerationer och begära hela JM i konkurs med hänvisning till alla skadestånd som troligen väntade. I sin hand höll han det sista numret av tidningen där han redovisade alla felaktigheter och även redogjorde för varför det var fel med en folkdomstol av det slag som JM hade utvecklats till. Det var ett riktigt bra nummer som kändes felfritt. Kanske det bästa på väldigt länge. En värdig final helt enkelt.

Svensson släckte lampan och låste dörren för sista gången. Han hade fått folkets dom. Det var ett brutalt uppvaknande för hela redaktionen vars medarbetare dock snabbt hade fått nya jobb på kvällstidningarna när det blev klart att JM skulle läggas ned. Inombords kände han en märklig blandning av sorg och – faktiskt – lättnad. Detta var slutet för Judgement Magazine, men frågan var om det var slutet för nutidens stupstock. Han tvivlade.

SLUT