OM, det satt någon form av kråk eller skatfågel vid fågelbordet. Då hade det kommit, tänkte Lotta medan hon försiktigt kanade sig ner mot brevlådan på den såphala trädgårdsgången. I nästan gummi lösa, utslitna träskor var det ofta en bedrift att ta sig fram och tillbaka utan att trilla en enda gång. Pelle brukade bli lika arg på henne varenda gång han såg att hon tog dem.                                                                     ”Fattar du inte att jag vill ha en hel fru, inte någon med brutna ben eller ännu värre!” brukade han fräsa åt henne. För visst hade det hänt att hon drattat på ändan mer än en gång. Men han visste att det inte förändrade så mycket mer än att Lotta blev varm i hjärte trakten när han sa så.

Solen lyste henne i ögonen och träden var så där vackert vita som de brukade vara vid tio graders kyla om det nu inte var mer. Nog för att det var vackert, som ett riktigt vykort, men det kändes som om det räckte nu, tyckte hon. Den här vintern hade det verkligen varit kallt. Inte ofta termometern kröp under noll strecket här inte. Och inte ofta kröp den under tio minus heller för att vara ärlig. Nu hamnade fågelbordet inom synhåll och Lotta höll nästan andan. Jo, det var i alla fall minst tre stycken kajor som lyfte sina kraftiga vingar när hon närmade sig. Det ju egentligen småfåglarna maten var menad åt, men idag gjorde det inte så mycket. Kanske, kanske skulle nu hennes önskan slå in. Kanske, kanske skulle brevlådan innehålla det väntade kuvertet!

Nästan med överdrivet försiktiga rörelser öppnade Lotta locket till brevlådan och kastade ett ännu mer försiktigt öga ner i den. En hel del post! Hon greppade bunten med ena handen och började hastigt bläddra igenom. Det vanliga svepet reklamen, el-räkning, ett brev till Pelle, Frida tidningen till Maja. Men det där kuvertet med hennes namn på och tidningen logotyp i ena hörnet lyste med sin frånvaro.

    ”Jag skiter i allt ihop” sa Lotta högt för sig själv och hade lust att bara sjunka ner i snön och sitta där tills våren kom. Men, men det var likadant varje gång hon skickade in något till tidningarna. En tid av förväntan och förnekelse.  Kanske att de tycker om det hon skrivit! Och ju mer hon väntade kom tankarna att hon inte kunde skriva över huvud taget. Vad spelade det för roll att Pelle tyckte om det hon skrev eller att hon själv var nöjd med vissa av novellerna. Det var ju tyvärr inte det som räknades. Nej, just nu var det alla andra som räknades. Vad andra tyckte och tänkte om det hon skrev. Hon stod still och lät den bleka vintersolen värma hennes ansikte så gott det gick. Vad trött hon blev på sig själv! Men hon kunde helt enkelt inte hjälpa det.  Känslan när man öppnade kuvertet och läste: Ja tack, vi köper gärna din novell! Den känslan uppvägde då all förtvivlan och väntan. Sorgligt bara att det inte hände oftare. Vad det sådan man blev? Lotta ruskade lätt på huvudet och började halka tillbaka upp mot huset. Hon borde ju vara glad över att ha fått publicerat något över huvudtaget. Och det var hon, visst var hon det. Men man fick mersmak.  Och när man i det läget fick tillbaka novell efter novell, tävlingsbidrag efter tävlingsbidrag utan framgång. Ja, då var avgrunden klart öppen igen.

   ”Ja, ja” sa hon högt för sig själv när hon åter var innanför ytterdörren och sparkade av sig träskorna. Hon lade posten på hallbyrån iför att vänta på sina rätta adressater. Gick ut i köket och fyllde på kaffemuggen med det rykande nybryggda kaffet. Och med muggen i handen gick hon för att slå sig ner vid den väntande datorn.

   ”Tio minuter, i alla fall tio minuter.” mumlade hon, lade händerna på tangentbordet och försvann in i fantasin.

SLUT