Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Den dan hon försvann Av karinkar :: Sunday, November 05, 2006 :: Läst 337 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Drama Hon log när hon tänkte på att polisen skulle vara mycket intresserad av hennes försvinnande.Och Olle skulle få våndas så som hon hade våndats i flera år.. Det var torsdag och det var den dan hon försvann. Alltsammans lämnade hon till honom; lägenheten, som visserligen bara var en hyresrätt men som han skulle få kontraktet på, DUX-sängarna som de lånat pengar till, böckerna och sitt älskade marsvin. Inget ville Gunilla ta med som hade anknytning till honom. Hon hade lite kläder, hygienartiklar och sin dagbok i ryggsäcken. Det var en strålande majmorgon och Olle var i skolan där han jobbade som lärare. Var det fyra år han hade jobbat där nu? Hon mindes inte och det var heller inte viktigt. Inte längre. Utan att bry sig om telefonens ilskna signaler skyndade hon ut ur lägenheten. Klockan var redan halv nio och hon fick sno sig om hon skulle hinna med 9.20-tåget. - Tänk, skulle de säga; att Gunilla bara försvann så där! Och du har fortfarande inte hört nånting Olle? Hon hoppades att han skulle våndas. Undra över om hon var död och om det var hans fel. Tro att hon hade tagit livet av sig för att slippa honom. Ovissheten skulle plåga honom så som han hade plågat henne genom åren. En gnagande ovisshet var den bästa hämnd hon kunnat komma på. Visst kunde hon sökt upp något kvinnohus och försökt få hjälp. Men hon hade en känsla av att han skulle hitta henne och övertala henne att komma tillbaka igen som hon gjort så många gånger förr. På något sätt hade han alltid lyckats besegra henne, fått henne att göra som han sa. Den här gången hade hon planerat bättre. Under vintern hade hon lyckats lägga undan småsummor utan att Olle märkt något. Hon hade inhandlat en tågbiljett till Malmö som fortfarande gällde. Så hade hon ljugit och sagt att hon varit tvungen att lägga pengar på festarrangemang och avskedspresent till föreståndaren. Det hade han inte kollat upp för hon visste att han tyckte det var pinsamt att fråga andra om pengar. Annars hade det mesta under det senaste året gått ut på att undvika att göra och säga saker som retade upp honom. Inte för det hjälpte mycket för han kunde få ett raseriutbrott över minsta småsak. Ibland gick det faktiskt flera veckor utan att något hände, men innerst inne visste hon att den här mannen var förenad med livsfara. En gång hade hon hamnat på sjukhus efter att grannarna slagit larm. Hon log när hon tänkte på att polisen skulle vara mycket intresserad av hennes försvinnande. Nervöst såg hon sig omkring på stationen. Hon ville inte riskera att möta någon bekant som senare skulle erinra sig mötet. Det kunde omintetgöra hela hennes plan. Väl på tåget pustade hon ut när hon hittat sin vagn och sitt säte och hon började studera sin omgivning. Plötsligt ringde det på hennes mobiltelefon. Den hade hon alltid varit tvungen att ha påslagen så att Olle kunde nå henne när han ville. Den hade hon inte haft en tanke på. Nu drabbades hon nästan av panik när det återigen uppfordrande ringde i hennes ficka. Hennes kinder färgades sakta rosa och hon började svettas, men hon var fast besluten att inte svara. Hon visste att det var Olle för några goda vänner hade hon inte längre kvar; endast arbetskamrater, några gamla mostrar och flyktiga bekanta och de hade inte fått hennes mobilnummer. Ursäkta, men är det inte din telefon som ringer?! Ett par blekblå ögon i ett plufsigt mansansikte stirrade irriterat på henne. Mannen satt i raden framför Gunilla och hade vänt sig om. Han såg ut som om han inte tänkte låta sig avspisas. Hon var tvungen att snabbt hitta på något. Hastigt reste hon sig och letade sig fram till toaletten med telefonen ihärdigt ringande i fickan. Väl därinne tog hon darrande upp den och stirrade villrådigt på den svarta blanka ytan full med förhatliga små knappar. Med ett ryck fick hon så ner toalettfönstret tillräckligt långt för att kunna kasta ut den. Hon såg hur den landade utanför i ett dammoln av tistlar och grus. Sakta men säkert återgick Gunillas puls till det normala medan hon sjönk ner på toalettstolen. Förpliktelser och skuldkänslor gentemot Olle skulle hon inte kunna skaka av sig så lätt men nu hade hon klippt av navelsträngen. Det fanns ingen väg tillbaka. I flera år hade hon hatat. Hatat och hoppats; att han skulle köra ihjäl sig på väg till jobbet, att han plötsligt skulle drabbas av någon livshotande sjukdom eller att han skulle träffa någon annan. Och varför hade han inte helt enkelt tröttnat på henne? Vem ville ha en lydig nickedocka som inte såg någon glädje i nå´nting längre. Fast hon hade förstås alltid haft perioder när hon varit mindre medgörlig. Kanske var det sista utmaningen för Olle; att bryta ner henne fullständigt, att ha total kontroll… När inget hände honom, han var frisk som en nötkärna och verkade inte ha några planer på att lämna henne, började hon själv planera för hans död. Otaliga var de sätt på vilka hon hade mördat honom i sina tankar. Hon hade utfört det perfekta brottet. Det fanns hundratals tillvägagångssätt. Det gav henne en viss tillfredsställelse att tänka så; Olle var död men ingen misstänkte nå´nsin henne. När hon begrep att hon var alldeles för räddhågad för att ens skaffa sig ett vapen ändrades planerna till att gälla henne själv. Bara det att hon inte skulle dö på riktigt utan bara försvinna i tomma intet… Passet hade fått ligga kvar i byrålådan. Hon kunde inte riskera att ta det med sig eftersom Olle skulle ha förstått att hon var på resande fot. Hon fick hålla sig till de länder där det inte krävdes pass. Alltid skulle man kunna få något tillfälligt arbete trodde hon, men utan papper och referenser skulle det naturligtvis bli svårare, det insåg hon. Hon skulle köpa sig en sovsäck och sova ute nu under sommaren. Till hösten skulle det bli tufft. Men varför bekymra sig så mycket för framtiden. Att hennes tankar och planer var naiva hade ännu inte slagit henne. Hon började så sakta njuta av den nyvunna friheten. Hallå! Är det nå´n där?! Gunilla hoppade till när hon hörde konduktörens röst. Snabbt sköt hon upp den smala toalettdörren och stod där i dörröppningen och fumlade med plånboken innan hon hittade biljetten. Hon tyckte att konduktören iakttog henne misstänksamt innan han till hennes stora lättnad klippte biljetten och fortsatte bortåt i gången. Hon visste att hon överreagerade på minsta småsak. Konduktören kunde ju inte rimligtvis vara i maskopi med hennes Olle. Och biljetten var inhandlad till kontant betalning. Vad var hon så rädd för? Olle hade knappt hunnit börja sakna henne än. Hon gned försiktigt över revbenen på vänster sida. En välriktad spark några dagar tidigare hade fått Gunilla att överväga att uppsöka läkare. Men hon visste att det inte var så mycket att göra med revben även om de var brutna. Det var inte första gången han hade sparkat där. Hon klev av på centralen i Malmö och letade upp ett litet fik där hon satte sig i ett hörn så att hon hade utsikt över lokalen. Det hade blivit en vana att alltid ha ryggen fri! Gunilla unnade sig en kopp kaffe och en ostfralla. Hon hade äntligen slappnat av lite och lyssnade till ett samtal mellan två lite äldre kvinnor vid bordet bredvid: Men du måste ju ändå inse att allt kanske inte löser sig för att man flyttar isär?! Jag menar inte att du ska stanna i ett äktenskap som är dött, självklart menar jag inte det! Men du pratar jämt om att Arne inte respekterar dig, inte lyssnar på dig och bara tänker på sig själv. Det är det jag undrar med dig Margit; respekterar du dig själv? Du måste ju ändå ta med dig dig själv när du tar ditt pick och pack och går. Men det går inte att springa ifrån sig själv! Kvinnan som hette Margit såg stött ut : Vad du alltid är beskäftig och tror att du kan och vet allt Gun! Du har minsann inte lyckats så bra själv alla gånger. Ilsket tog kvinnan en klunk av kaffet. Gunilla blev märkvärdigt upprörd över ordväxlingen men efter en stund lugnade hon ner sig och tänkte; jag har sprungit alla andras vägar hela livet. Det börjar bli dags att hitta en egen. Hon insåg med ens att hon inte kunde åka utomlands och fortsätta sitt liv som om ingenting hade hänt. Det var väldigt naivt. Inte heller hade hon lust att sova utomhus i regn och rusk i en storstad som Malmö. Vad var det hon hade sagt, kvinnan vid bordet bredvid? Du måste ju ändå ta med dig själv. Och så hade hon pratat om självrespekt. Men hur skulle man kunna känna självrespekt när man var rädd hela tiden? Kanske var det det Olle kände också? Rädsla. En stackars, ynklig man som inte vågade låta en annan människa tycka och tänka fritt. Som var tvungen att kuva och undertrycka. Som spelade ett spel där i skolsalen och bland kollegorna; den trevlige Olle som var så social och påläst i alla ämnen. Vem kunde ana att han var ett monster när han satte den sidan till, en som misshandlade men såg till att slå Gunilla på de ställen som inte skulle synas nästa dag. För första gången började Gunilla smida planer som var konstruktiva. Planerna handlade inte så mycket om hämnd som om att återupprätta sin självrespekt. När hon gick förbi de båda kvinnorna log Gunilla emot dem. De såg förvånade ut men log försiktigt tillbaka. - Ha en trevlig dag, sa Gunilla och skyndade förbi dem utan att vänta på svar. Nu stod hon i en stor vestibul med kallt, marmorliknande golv och en stor reception. Hon frös fast temperaturen var behagligt varm .Hon kände sig skräckslagen och tänkte bara på de konsekvenser hennes beslut skulle kunna få. Är det min egen dödsdom jag skriver under nu, undrade hon. Olle var en mycket hämndlysten människa. Men när hennes nummer ropats upp gick hon med bestämda steg fram till kvinnan som stod vid den blankpolerade disken och sa med hög och klar och röst: - Jag heter Gunilla Bergman och jag vill göra en polisanmälan!

Kommentarer Av Rudqvist Tuesday, November 07, 2006 kl 6:06 PM Full pott! Det inte bara en välskriven och spännande novell utan förhoppningsvis också ett stöd för alla de kvinnor där ute som lever i liknande situationer. Många vill nu att jag skall skriva om saker som går att göra bättre men sorry, utöver sånt som är personlig smak finns det inget att säga. Mycket bra jobbat! Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här