Jag står i mitt rum för sista gången. Jag ser mig omkring i det så gott som tomma rummet. Det finns en liten låda kvar däri ligger det som är mig kärt. Jag tittar i lådan och ser en tygbit.

Tygbiten kommer från en kjol som min kompis hade gjort i åttan eller nian. Det väcker många minnen till liv, sådana som jag hade nästan hade glömt.

      Jag fortsätter att titta i lådan. Där ser jag två bilder, en stor och en mindre. En av bilderna är ett kort den andra kan man säga att den också är som ett kort fast ändå inte.

        På det stora kortet ser jag min kille. När jag ser på det kortet kommer jag att tänka på alla bra och dåliga stunder vi har haft. Tänker tillbaka på första gången jag träffade honom. Jag hade tagit med mig min syster Emelie för jag ville inte gå ensam. Jag kommer ihåg det som om det var igår. Jag tittar på bilden igen. Ett nytt minne ploppar upp. Det var när han gjorde slut och jag var jätteledsen.

       Jag lägger ner kortet försiktigt men tar upp det igen och lägger ner det i en bok istället. Efter det tar jag upp den mindre bilden. 

       Jag ser på det och känner hur det bränner bakom ögonlocken, tårarna är nära. Minnen kommer på en gång, jag känner hur de bubblar fram.

       Det första minnet är när jag fick reda på det, och när jag berättade det för min kille. Han blev jätteglad och berättade det för sin mamma.

       Det här minnet är ett fint minne, medan det andra som dök upp var ledsamt. Jag kommer ihåg det som om det hade hänt för bara någon timme sedan.

       Min syster fyllde år och min kille hade kommit för att gratta henne. Samma kväll ringde jag till hans mamma för att berätta en fruktansvärd nyhet. Jag vågade inte ringa direkt till min kille för hans mamma hade sagt att det kanske skulle vara bättre att ringa till henne först. Efter en stund kom de och vi pratade om mitt beslut. Han tog det väldigt hårt och han gjorde slut med mig. Två veckor senare blev vi ihop igen. Han hade accepterat mitt beslut och stöttade mig.

       Dagen kom och jag skulle göra det. Min mamma och min storasyster följde med, för jag ville inte vara ensam. Det tog hela dagen och jag ville egentligen stanna kvar på sjukhuset, men min mamma tyckte inte att det behövdes. När allt var över och jag var hemma ringde jag min kille och han kom dagen efter. Nu en eller två månader efteråt ångrar jag mig jättemycket.

Jag kom tillbaka till verkligheten och kände hur tårarna rann nerför mina kinder. Jag lade kortet, eller om man ska säga bilden, över det andra kortet och stängde igen boken. En tår landade på omslaget. Jag torkade inte bort den.

       Jag hade varit på praktik i Smedby Gård, en hästgård. Jag skulle skritta av en av hästarna som hade ridits när hästen blev rädd för en lastbil som åkte förbi. Hästen blev rädd och jag föll av och blev nästan medvetslös. När ambulansen kom var jag inte vid medvetande för jag kommer inte ihåg något av det som hände. Det jag kommer ihåg sen är när jag vaknade upp på sjukhuset, efter en veckas medvetslöshet, är att jag hade jätteont och undrade var pappa var.

        Jag lade i ID-bandet i lådan, lade i boken med korten och plockade upp hela lådan och såg mig en sista gång runt i rummet, torkade tårarna som fortfarande rann nerför mina kinder och drog med fingerspetsarna på tapeten och viskade hej då.