Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Helg igen Av Mette W :: Wednesday, April 19, 2006 :: Läst 795 ggr :: 3 kommentarer :: :: Genre: Drama I lägenheten under dig, över dig. Där är det så svårt att växa upp. Och vad är vuxen? Och vem visar vad vuxen är? Helg igen. Om han vore ett hav skulle han sjunka i sig själv - och det är väl egentligen det han håller på med? Kaj ligger dyngrak på golvet. Han har nog somnat av en stund. Ryggen värker och han får ta hjälp av teven för att kravla sig upp. Käthe och Babsan sitter i soffan och fnissar och nå´n har satt på Proud Mary på ashög volym. “Rolling, rolling, rolling on the river”, skränar Tony som står med en flaska i näven mitt på golvet. På mattan. Som är det enda Kaj har kvar efter sin mor. Vafan var det han hade tänkt på så precis innan han däckade? Jo fan, Kerstin. Alltid Kerstin. Kerstin med knullkjolen. Ljuv som en sommardag, hans enda kärlek för så längesedan. Hon var rå i mun och så hade hon den där stora kjolen som hon liksom bara lyfte lite på när hon satte sig på honom. Varför tänkte han på det nu? Näfan. Han öser på Proud Mary ännu högre. Sjunger med, grabbar tag i Käthe och sveper runt med henne som hon vore en docka. Lägenheten är dimmig av cigarettrök och en svag bris av kisslukt kommer hela tiden från soffan. Nå´n måste ha pissat på sig. Inte helt ovanligt men jävligt störigt. - Vi måste ha mer dricka nu, säger Babsan från soffan. Kaj gillar inte Babsan alls och för övrigt är det väl den subban som sitter och pissar ner allt. Om hon får i sig mer kommer hon att dra historien om hur soc. tog Kevin, sonen, ifrån henne. Men vafan tror hon? Tror hon att det är okej att sitta och pissa på sig för jämnan och sen ta hand om ett barn? Fan det är ju subban själv som behöver blöjorna! Asch, han får lägga ner. Hjärnan går i spinn. Inte hata så. Och om hon nu kan fixa en dunk är ju det hunkydory. - Funkar telefonen? säger hon. - Nä du får gå ner på livsen. Han vill inte ha hennes kladdiga fingrar på luren. Det tar bara nästan hela Suzy Q och Babsan är tillbaka med dunken. Hon har talang ändå får han medge. - Älskling, säger Tony och ger henne en kyss. - Ah, sluta tafsa din skitiga jävel, säger hon med en minen hos en kung som just vunnit ett fältslag. HON har fixat sprit. Fram med Fantan och så nya groggar. Klockan är bara tre på eftermiddagen och med en hel dunk kan den bli några timmar mer. - Har du några piller hemma? frågar Käthe. Som vanligt. Fan hon vill alltid bara ha piller. Han gillar inte alls det där pillertjafset. Han tycker hennes ansikte har börjat hänga så jävligt och det måste vara pillrena. Egentligen är hon ju söt. Var söt. Det finns nå´t så hjälplöst i hennes blick att Kaj nästan skulle kunna glömma Kerstin. Nästan. Men det gör han inte. För det kan han inte. Kerstin är i en helt annan värld nu. På 80-talet satt de på Zorba tillsammans och drack retsina och pratade. Bara de två och de hade så förbannat mycket att snacka om. Kvällarna gick liksom in i varandra. Men ändå satt de på var sin sida av oceanen. Han skulle bli alkoholist. Hon journalist. Nu ser han hennes namn i tidningen. Och det är allt hon har blivit. Ett namn. Men så minnena förståss. En dröm är det alltihop. Och så knullkjolen. - Kom igen nu Kaj! Babsan står och vinglar framför honom och nog är det hon som stinker piss. - Ah, gå in på toaletten ditt fyllo. Hon valsar in och stänger inte dörren efter sig och alla kan se hur hon sprutar trosorna fulla av hans Brut 33. Men vafan - sådär gör hon ju alltid. Nästa gång ska han gömma parfymen och sätta dit nå´t starkare. Syra eller nå´t. Kaj tänker mycket men vill inte. Han vill inte tänka på nå´t. Inte på Kerstin. Inte på sin mamma som dog för tre år sedan. Hon trodde hon kunde flyga. Hoppade påtänd ute på Lindängen från sjunde våningen. Han vill inte undra om hon tog livet av sig eller om det verkligen var så som läkaren sen sade - att hon var så väck att hon verkligen inte skulle kunnat ha genomfört nå´t så genomtänkt som att ta livet av sig. Med vilje. Mamman kommer flygande i hans drömmar och hon har alltid ett löjligt litet vitt förkläde på sig. Han fattar inte varför. Hon lagade väl aldrig mat? Och så kommer Kerstin i andra drömmar. Men hon kommer när han är vaken med. Till och med i Babsans ansikte kan han ibland se Kerstin. Ett drag, en min, en rynka. Och det i Babsans jävla nylle. Time för en ny grogg det här funkar inte. Hembränt nästan ända upp till toppen och så en liten skvätt Fanta. Nå´n smak i munnen har han inte precis längre. Fantan är mer för att det liksom ska så vara. Han tömmer glaset och börjar tycka synd om Kiss-babsan för att han hatar henne så. Drar ut henne från toan där hon bara suttit helt lamt på toasitsen och fan gjort vad. Att det skulle röra sig nå´t i huvudet på henne är to much to ask. Han dansar runt med henne, skrålar "I heard it through the grapewine". Babsan ser glad ut och stinker kväljande av Brut 33. Men skit i det tänker Kaj och kysser hennes villiga blöta mun. Klockan ett vaknar han dagen efter. Armen om Babsan och fy fan vilken huvudvärk. När han efter nå´n timme gjort sig av med Babsan och tvättat huvudet i kallt vatten sticker han ner till garaget. Han måste låna stålar av Hans, enda utvägen. Fan! Han har inte en sketen chans, 500 spänn till hyra och mat är allt han har. Hans ligger på rullbrädan under en gammal Ford. - Jaja, jag tänkte väl det, muttras det där nere ifrån. Hur mycket behöver du den här gången? - Ja, alltså... bara.. ja några tusen... - Några tusen?! upprepar Hans och skjuter ut på den där jävla brädan som en gök ur ett schweiziskt ur. Du är ju för fan redan skyldig mig 14 000! Tror du jag är nå´n jävla riksbank? Okej att jag lovade din morsa att ta hand om dig men nu börjar du gå över gränsen gosse. Du får komma och jobba här. Okej? Hjälpa till? Jag lånar dig stålarna om du hjälper mig med en lackering i morgon. Okej? - Okej! Självklart... Med stålarna brännande i fickan sticker han till AGs på Värnhem. Köper makaroner och ett stort pack kotletter. Cigg i tobaksaffären och så fan ... Systemet. Han går förbi... nä... han går in. Ah va fan. Ett helrör bara. Bara för dagen. Så han slipper den sketna huvudvärken. Går in. Köper. En natt drömde han att mamman kom flygande igen. Hon hade det där förbannade förklädet på sig. Jävla löjlig liten vit fransk tyglapp. Men den här gången fann han sig: - Varför har du alltid det där förklädet på dig mor? Då landade mamman och ställde sig på toppen av hans enda krukväxt, en High Chaparall-kaktus, så såg hon på honom och sade lugnt: - Det är för att dölja det som finns under. Hemma. Öppnar flaskan. Sätter på svararen som blinkar som en röd varningstriangel på en burk rohypnol. Fan, Babsan har redan ringt tre gånger. Lördagskväll. Hon kräver nöje. Kräver fylla. Hon vill ha party. Med honom förståss. Men va fan.. nä.. nu ska han fan sköta sig. Han ska hjälpa Hans. Hans är ju för fan den ende i hela jävla världen som verkligen finns för honom. Stänger av svararen. Lägger till och med av luren. Sätter på teven. Sätter sig i soffan som stinker av piss och är genomborrad av cigglöd som ett jävla bombplan över Saigon -67 . Han har somnat. När han vaknar av att det bankar på dörren är det redan mörkt ute. Han öppnar och in slingrar sig Babsan och en man han aldrig sett förr. - Ja, det här är Janne, sluddrar hon, vi träffades där vid bänkarna utanför Caroli. Så lyser hennes ögon upp och han fattar att hon redan scannat av och sett helröret. - Vafan?! Sitter du här med en hel sköning och har lagt av luren? Vafan är det med dig? Mannen, Janne, har redan satt sig mitt på kissfläcken i soffan och håller på att rada upp sitt medhavda i vita plastflaskor. T-sprit? Hembränt? Ser fanimej ut som nå´t man har till grillen. Babsan tar för sig ur en av plastflaskorna. Hon har redan hittat ett glas från igår under bordet, vid mattfransarna. Mattan som är det enda Kaj har efter sin mor. Äh va fan, tänker han. Går fram till stereon och halar ut en Kal P Dal ur samlingen och så "Jaoooo vet de e bara rock n roll men jag kan liii det!". På med volymen och Janne berättar att han har autograferna från alla i Pedalens Pågar efter deras spelning i Åkarp 2001. Han hade va´tt där. - Ah fan, säger Kaj och spelar intresserad fast han känner sig helt ointresserad och död inombords. Vafan e det för skunk hon har dragit hit? - Har du aldrig sett Kal själv då? undrar Babsan lismande och Kaj vet vart det hela är på väg. Kiss-madamen är ju från Arlöv. Och nu sitter hon och maler och den där mannen, Janne, idioten, han ser tamejfan imponerad ut. Kaj blir plötsligt så jäkla irriterad. Han vet inte varför. Det bara kliar i hela han. Fånen får väl bli impad av hennes jävla dyngsnack. Men.. sitta där och bli impad av Madam Kiss. Fy fan. Och vilka jävla tatueringar han har överallt. Fan - han får myror i kroppen. Han reser sig upp. Tänder en cig fast den andra har han inte ens släckt. Och nu kommer tankarna igen. Nu kommer tåget. Ajajajaj. Vem fan är han själv då? Han är 42 år och bor i en jävla svinstia. Han umgås med folk som pissar på sig och ja, fan förra veckan sket Tony på sig i hallen. Åh, fan vad han blir less. Så tänker han på Hans. Jävlar. Han måste bli av med idioten och Kiss-maran. - Dra åt helvetee!! Han har skrikit så högt att Babsan bara glor. Avbruten i sin jävla Arlövs-dynga. - Vem FAN vill höra om ditt jävla Arlöv?? Vem fan tror du att du e?? Dra åt helvete. Ensam igen. Låste om dem när de alldeles tysta lommade ut. Lade till och med på kedjan. Lägger sig. Egentligen är han rädd för Babsan. I Babsans utmosade svullna anletsdrag ser han ingen annan än sig själv. Han är Babsan. Och hon är han. I all evighet. Eller tills han dör åtminstone, eller hon. Ur hennes blöta skrikiga svampdjur till mun kommer HANS ord. Och hon skriker ut hans ångest när han så ofta kastar ut henne. Han vill skydda henne från att bli sedd av hans ögon för han vill inte se sig själv. Han förstår det inte riktigt bara. När hjärnan spinner på i 150 och den måste stängas av med gift är det för att den här stora hemligheten är så fruktansvärt hemlig att han absolut inte kan få reda på den. För att överleva. Hennes kissande och sen sprutande med parfymen är precis som den giftiga hemligheten. Den går att dölja, till en viss gräns. Men hela tiden stinker sanningen med en jävla frätande odör och det enda som gäller då är att kasta ut henne. Kasta ut sig själv. Han försover sig. Som i dvala går han till systemet och kommer på att det är söndag. Går in på livsen och köper två sexpack. Såsar i soffan. Pallar inget. Hittar en av idiotens plastflaskor som det är en del kvar av. På kvällen kommer Babsan igen. Och han tål bara inte henne. - Vafan är det här för rännande? Vafan vill du kvinna?? - Erhm... hon försöker le men munnen faller. Faller platt ner i ingenmansland ner mot hängpattarna som hela Arlöv kramat näringen ur redan på 70-talet. - Jag ville bara hälsa på, säger hon och vågar liksom inte titta på honom, hon skelar och sneglar och hon ser så dum ut, som en jävla sjöhäst som ska göra en framstöt att han börjar asgarva. - Men kom in för fan. - Är det säkert? nu ser hon på honom.. Jag menar.. är det okej? Det har tänds ett helt jävla lägenhetskomplex av hopp därinne, uppe, i det tomma huvudet. Han hade nog haft ett delirium. Förra veckan. Han hade kunnat passera systemet, men inte av fri vilja utan för att han fanimej inte hade ett öre. I sängen på kvällen. Så klibbigt. Så förbannat varmt. Och så satt Kerstin plötsligt där på sängen med ett glas retsina i sin hand. - Det gör väl inget att jag dricker? hade hon frågat. - Nä, nä, ingen fara, hade han sagt snällt som en förstaklickare på första skoldagen. - Du sade aldrig att du älskade mig. Det var det Kaj. Allt handlade till slut om det. - Jamen hur FAN ska jag kunna älska nå´n utanför det här fängelset?? Den här kroppen? Hur fan tror du att jag mår i det här källarhålet? Men hon var borta. I soffan med Babsan. Hon har haft sprit med sig. Såklart. Han är fortfarande arg, men på sig själv. För att han svek Hans igen. Nu blir det inga fler gånger. Nu är det kört. - Botten opp! säger han och hon skrattar. Hon letar bland skivorna och sätter till slut på nå´t riktigt smör med Rod Stewart. Nå´n låt som Kerstin gillat. Han minns Kerstin i rummet. Hur hon dansat. Han tar en snabb hutt för nu kommer det att bli olidligt. Ska han sitta här och glo på Kiss-Madamen hela kvällen och lyssna på musik han helst bara vill gråta till? Nu gäller det att bli full. Han har inte hjärta att skälla på henne eller att kasta ut henne igen. Hon är så skör. Hon har börjat att röra sig så skört, långsamt som om hon egentligen sov och hennes fötter står inte stadigt på marken. Hon går liksom och skevar på dem så som hans mor gjorde mot slutet när flaskan höll på att dricka upp henne och knarket sen lärde henne att flyga. Han vill ju för fan bara vara snäll mot henne! Han vill ju bara vara snäll! Han är snäll!! Men där är liksom så förbannat mycket bråte i vägen att det kommer att krävas ett helt jävla flyttlag för att nå fram till det där bakom. Det som ju egentligen är han och nu spinner de förbannade tankarna igen. - Botten opp! säger han igen men hon hör honom inte för hon står i sin egen lilla sköra värld och dansar med små mussteg och nynnar tyst, tyst. På mattan. Ja, det enda minnet av superkvinnan som flög sin kos en vacker dag och lämnade honom kvar i en jävla bunker. Plötsligt blir han så äcklad av sin mor och skillnaden mellan henne och Arlövsludret finns inte längre. Det har gått ihop till ett kött. Ett stort kollektivt kvinnofläsk. Han ser på henne. Samma jästa nylle och samma jävla smygande gång. Och på natten när mamman kommer flygande igen lyfter subban på förklädet och visar sina nerpissade trosor och det blir bara för mycket. För mycket i drömmen och det här måste sluta! Han orkar inte! Han vill inte sitta i avföringsland längre. Han ska bli fri - och det ska han bli - och tar tag om hennes sunkiga slinkiga hals och klämmer och hör inte alls Babsans skrik och känner inte alls Babsans förtvivlade armar och ben som snurrar likt propellerblad. Han bara klämmer och klämmer, med en hand, med två händer och så blir det plötsligt så ljuvligt tyst och hela svampdjuret ligger bara där som en stor jävla använd illaluktade wettex-trasa vid hans sida men så ser han mamman. På balkongen. Hon vinkar. Ler. Hon ser ung och söt ut. Och han går ut till henne, upp på räcket och tar hennes hand. Och plötsligt försvinner hela det malande jävla tankemaskineriet, allt blir så otroligt lugnt och långt borta i fjärran, dit han flyger nu med sin mor sitter Kerstin i Zorbas fönster och ler mot honom med sin retsina i handen. SLUT.

Kommentarer Av LarsCarlberg Sunday, April 23, 2006 kl 7:02 PM Hård och mörk. Att supa är inget vidare. Tack för läsningen! Av Backman Saturday, October 21, 2006 kl 7:13 PM Det kändes verkligen som att man var där, på plats i den skitiga verklighet som du beskriver. Jag har sett den med egna ögon och det är så den ser ut... Av Giitu Friday, February 02, 2007 kl 5:45 PM Grymt bra! Otroligt levande och äkta språk! Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här