Ingången

Ibland får jag bara för mig att Jesus hatar mig. Jag har ett så liderligt hjärta. Vad har det hjälpt mig. Att vara så blödig är nästan aldrig till hjälp. Själv föraktar jag det och andra utnyttjar det. Jag kan inte säga nej till någon och aldrig till dig. Det händer att du utnyttjar det faktumet. Ja, när jag tänker efter är det nog bara du. Bara du, som jag rör mig kring och bara du som skulle kunna förändra mitt rörelsemönster. Det är så patetiskt. Fick du lust att fälla mig skulle jag ligga utslagen framför dig, blockerad för ett tag och sedan redo att fortsätta min resa runt ditt solsystem. Men det är svårt att nå dig när det känns som att du bär en uniform försedd med spjut, riktade rakt mot mig. Här och där kan jag se de ställen där jag har försökt att närma dig, där söndertrasat tyg hänger på dina spjut. Ditt hus, dina vänner, din familj. Alla bär de söndertrasat tyg. Den uppgivenhet jag känner ser du väl aldrig? Du såg mig växa upp då jag sprang fritt utanför och i ditt fält. Då det inte påverkade mig om du såg mig eller ej. Vilken fruktansvärt tid. Frihetskänslor har jag för länge sedan bytt ut mot lojalitet och uppoffring och det gladeligen. På något sätt behövde jag en färdriktning. Jag behövde din järnhand. Ta mig i din famn och älska mig! Jesus hatar mig. Varför skulle han annars ha gjort mig till ett sådant djur. Ett sådant kidnappningsoffer. Vissa människor behöver våld och endast intrång, intrång i varenda sektor. Jag behöver någon som drar mig i håret och som inte är rädd att älska mig. Hur kommer det sig att man behöver det som är dåligt för en. Alla gör på ett undermedvetet plan livet till ett helvete för att finna en njutning när olyckan vänder. Lilla människa mitt i allt som sover för lite, som röker bort eftermiddagen och som sätter klädnypor i låren. Det visar sig på så många sätt. Är jag konstig som vill ha dig?

Ylva liten. Hon vet inte så mycket om mina hjärnspöken. Jag antar att hennes DNA är sammansatt med lite mer omtanke. Återigen, vem hatar mig tillräckligt mycket för att ha gjort mig så här? Hon måste visserligen också ha någonting obehagligt i sig, men jag vill inte forska i det. Om det i framtiden visar sig att hon samlade på naglar så kan man inte bortse från att vi hade en rätt bra tid ihop. Kanske skulle det vara en fin kontrast mot hennes till synes perfekta liv. Obegripligt. Jag skulle aldrig kunna ha en sådan harmonisk tillvaro som hon påskiner att hon har. Jo, det skulle tråka ut mig. Det är inte tryggheten jag vill åt. Jag vill ju ha klädnyporna. Ylva är min bundsförvant egentligen. Hon kunde aldrig förstå mitt val att ligga kvar efter att du lagt fällben på mig, men normal som hon är så skulle hon acceptera det. Vissa har ju inte taktheten att göra det. Jag vet inte varför men det känns inte verkligt att umgås med vissa människor. När småtjejerna återupplever gårdagens händelser i ord och gester på spårvagnen, då blir jag aldrig trött på dem. Men det känns som en otroligt tråkig film. Jag blir mekanisk och ser mig själv från utsidan. Ser hur jag sitter och ser hopplös ut. Så skräniga människor gör mig inte låg, bara det faktum att jag sitter och kvävs för mig själv. Filmen hade kunnat bli bra om jag bara skärpte mig. Ett krav på ständig perfektion är otroligt tröttsamt. Det är nog därför jag längtar efter ditt knytnävsslag mot min käke. Jag vill ge upp! Om du bara smekte min kind efteråt, men det behöver du verkligen inte, då skulle jag befinna mig alldeles intill dig, innanför de blodiga spjuten. De alarmröda såren över hela kroppen gör ont som ett krossat hjärta i min kropp. Men hjärtat pumpar på svagt och jag stryker som en katt runt dig, vilket orsakar fler och större sår. De rivs upp innan de hinner läka. Men djur som mig är dumma i huvudet.

Begränsningar! Hur härliga de är! Livet stannar aldrig och dagarna byts ut så ofta, men rutiner består. Vet du hur ett liv ser ut? Granska dig själv närmre. Ge dig själv lite tid. När du splittras och dina atomer klyvs så måste du förlama dig själv. Sansa! Begränsa! Länsa ut ditt skafferi, din idiot. Jag beklagar att jag inte fixade det. Det var liksom tvunget att fixera allting runt dig, min vän. När mina rutiner sköttes slapphänt och tiden löpte på i oordning, då var jag tvungen att ha dig som ledstjärna. Jag vet att du inte är medveten om det, så vitt jag vet så kan du inte mitt namn, eller hur? Det är obetydligt. Bara din kropp och massa betyder någonting. Att du finns och tar plats, skänker mig en sådan frid att du inte kan förstå. Jag undrar om du någonsin känt detsamma. Har du en fru eller en man? Finns det en människa som du en gång i tiden tillskrev alltför många egenskaper, någon som du satte din tilltro till, den som skulle rädda dig? Jag kommer aldrig att bli räddad av någon på jorden. Förmodligen.

Om vi bara leker med tanken på att du någon gång kommer att uppfatta den där myggan som surrar omkring dig. Då skulle jag inte tänka logiskt, om jag någonsin har gjort det. Haha! Fantastiska tanke. Om det hade funnits större efterfrågan hade jag definitivt blivit lobotomerad. För även om jag inte berättat om dig för någon så är jag säker på att jag sprider en dålig energi vart än jag går. Som en sjuklig insutten doft kommer den ur mig och låter alla förstå att jag är en rastlös själ. Självklart har jag funderat på att springa rakt in i dig. Göra slut på eländet. Gå fram till dig med öppna kort. Låta dig förstå att jag aldrig släpper dig. Men jag är så rädd för att bli omhändertagen. Mitt liv är så befläckat av dig. Det krävs bara en utredning så står det klart. Det krävs knappast UV-ljus för att se hur jag lindat mig runt din kropp som en fet och trög orm. Rör du dig så hugger jag dig i halsen. Jag vill inte att du försvinner ur sikte.