När var det du kände att nyfikenheten försvann? Du kommer aldrig vara mitt i stormen när den vänder och du kommer aldrig se din bror i ögonen längre än fem sekunder. Var det den gången då du förstod att fåglar äter andra fåglar, och att du inte kommer bestiga några berg? Så din själs samvete skrumpnar ihop och blir till en liten knöl i din kropp. Asfalten på stadens gator där du brukar gå är en centimeter lägre och du kan följa dina fotsteg om du bara går ned på knä och känner med fingrarna på marken. Se upp! Det var inte dit du ville komma och det är inte här du ska stanna. Vissa känner ett behov att lägga låret över en tågräls bara för att komma hem. Vad behöver du? Jag tror att du har blivit berörd många gånger, och du njuter. Men du behöver alltid en serie av konflikter. Du har mått så himla bra men det är som en nagel i ögat på dig. Var är sniffarhundarna? Du vill inte stanna kvar i ett rus och du vill att jag ska göra något åt det. Men vad finns egentligen för mig att göra. Jag kan inte ge dig flera sår och jag kan inte få dig att skada mig mer. Du kan inte smutsa ner dig för evigt utan att få ett martyrskap som känns lika falskt som din lycka var. Jag önskar att jag kunde ta av dig bekymren för ett tag utan att lägga dem på mig själv. Önskar att vi båda kunde bli lyckliga på våra egna villkor. Senaste gången jag såg dig skratta är som ett gulnat fotografi för det känns alldeles för långt borta. Kan du inte hantera någonting eller? Din oförmåga i att hantera är som en jävla brunn som jag kan skopa ur i hela mitt liv om jag stannar kvar. Visst älskar och förstår jag misstag och tycker om det bitterljuva, men du tar bort lusten rörande allt. Jag kan inte längre uppskatta alla snabba njutningar, med dig var det alltid brandkårsbråttom.

Du har format mig och planterat vackra små frön i hjärnmassan och för det är jag tacksam. Det är som att jag har på mig din gamla avlagda kappa och den känns inte tung över axlarna och den luktar gott som min kudde. Jag rör mig som om jag vore hemmastadd på flera platser, inte längre samma undergivna oro. Trots allt är du den som räddade mig när jag var som mest passivt aggressiv. Allt är redan skrivet, men jag hade varit död om du inte brytt dig om mig.  Jag var en tom låda som du fyllde med leksaker. I så många år.

Sen kom mörkret in igen. När vi slutade umgås kändes det som att jag grät fast tiotusen gånger bättre.