Vattnet i badkaret hade börjat bli lite småtjymigt och skvalpandet lät bara så äckligt som det var någons kroppsafter som man moschade runt i. Jag skulle inte ligga där så länge och därför tyckte jag att det var okej att ligga halvsänkt i vattnet och röka och sprätta på cigaretten så askan kom på min mage eller guppande alldeles bredvid mitt lår. Det var ju inte som att jag skulle ligga där hela dagen ändå så vad gjorde det om man låg i smuts bara en stund. Jag gillade kontrasten mellan det blöta som bäddade sig runt mig och röken som fyllde lungorna. Om man höll andan och drog in magen skulle man kunna ta på allting och allt skulle vara konkret. Allt skulle vara fast och rent och fläckfritt. Vattnet såg så rent ut när det rann över min bleka kropp. Bara här och där fastnade aska och skit. Jag tyckte att jag hade flyt nu. Det var många händelser som hade fallit väl ut den senaste tiden. Människor uppskattade mig. Kanske hade de alltid gjort det men aldrig meddelat mig, men det kändes inte så troligt. Förresten  kändes det bara fint att nu så sent i livet bli uppmärksammad. Förtjänade jag inte den här lyckan lite mer än andra nu när jag har varit bortglömd så länge? Återkomsten hade inte varit planerad för jag trodde att hoppet var ute. Men nu mår jag bättre än någonsin. Jag har aska i könshåren. Nåja. Allting känns så bra. Bröstkorgen dras in och jag andas lyckligt ut. Varje ögonblick måste prioriteras. För några dagar sedan blev jag med barn. Så nu har jag svalt en tablett som gör att barnet, jag menar larven jag har i min livmoder, kommer försvinna på något vänster om ett tag. Kommer jag att kissa ut det? Allting som är överflödigt kissar man ju ut. Man kanske inte kan likställa ett barn, jag menar larv, med C-vitamin. Jag kommer aldrig mer att vara överflödig. Och jag kommer inte att vara pålitlig heller. När som helst kan jag bli med barn igen. Kan du inte oroa dig över det mamma, snälla. Jag behöver din uppmärksamhet. Är jag inte med barn nu? När upphör det att finnas till och har jag gjort något väldigt hemskt? Men min återkomst var så välbehövd att jag höll på att gå sönder. Jag var tvungen att offra för att komma till det här stadiet av lycka och jag offrade någonting som inte ens har ett ansikte, jag vägrar känna mig hemsk. Det var inte meningen att jag skulle gå igenom det här för att sedan bara må dåligt. Jag smeker min mage som liksom rycker undan från min hand. När handen väl hamnar där känns den bara främmande och ovälkommen. Hur kunde jag gå igenom något som det här för denna känslan? Mamma har inte ringt upp mig ens.

Något som nästan känns som en sanning för mig är en tanke jag har haft om skönhet. Det känns ganska troligt att de som började sitt liv som snygga,  vackra bebisen, vackra barnet och vackra tonåringen, ja det går bara nedför för dem sedan. Jag kan ta mig själv som exempel. Från första början var jag ett överviktigt litet monster. Sen hade jag ett par år då jag hade en slags avväpnande söthet. Det var inte så att jag var snygg, utan bara så vanlig att folk inte visste vad de skulle göra med mig. Fina barn kan man ju åtminstone skoja med utan att riskera att ett enda snedsteg ska leda till åratal av BUP-terapi. Sen blev jag bara ful i mellanstadiet och högstadiet och gymnasiet. Det kan vem som helst intyga. Sen fick jag höra i några år av mina vänner och min familj att jag hade blommat ut. Jag får massa komplimanger nu. Om man får lov att drömma lite så tror jag att jag kommer nå min peak i 30årsåldern. Efter det får jag väl bara lov att skjuta mig själv. Vem orkar gå igenom grundskolan igen.