Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Vägen tillbaka Av Lillajag :: Sunday, November 12, 2006 :: Läst 384 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Blandat Livet med tvångstankar -Jag orkar fan inte mer nu! Skrek jag rätt ut. Kallsvettades, andades högt & snabbt, illamåendet gjorde sig påmint. Ångesten var nu skyhög. Sprang in på toaletten & spydde. Så här har jag haft det nu ett bra tag. Upp i mot ett års tid. Men nu var de värre än någonsin. Annars så är jag väl en helt vanlig tjej på 25 år. Okej jag är möjligtvis lite ”vuxnare” än vissa andra i min ålder. Har redan man, lägenhet, vovve, en dotter på snart sex månader & en bonusdotter på 13 år. Är mammaledig för tillfälligt. Underbart! Jobbar annars som telekommunikatör på ett stort telefonabonnemangsbolag. Trivs väl sådär på jobbet. Jobb är ändå ett jobb, och de behövs mer nu än innan. Nu har man familj. Barn att ta hand om. Att försörja. Sambon jobbar som truckförare på Vin & Sprit. Har han gjort i 18 år. Trivs bra. Ja där är en viss åldersskillnad mellan oss. Han är 35 år och jag är somsagt 25. Skillnaden har aldrig stört oss. Vi älskar ju varandra och så himla stor skillnad är de inte. Jag är kanske lite ”mognare” än andra i min ålder & min sambo är definitivt barnsligare än många i sin ålder. Barnsligare på ett väldigt positivt sätt. Nej de är mer andra som stör sig på ålderskillnaden. Folk utifrån. Försöker ta de med en nypa salt. Vi vet ju hur det står till. Nu är det färdig pratat om ålder. Mer in på allvarliga saker. Utåt sett syns inte min ”skada” Ja det är inte många som är medvetna om min situation. Mitt handikapp här i livet. För de är fan vad det är. Ett handikapp! Ett stort jädrans handikapp! Får ont i magen av bara tanken. Oro i kroppen. Ångest. Det är så att jag lider av tvångstankar & tvångshandlingar. Ingen handikapp som syns utanpå, & därför inte klassas som ett stort problem. Men för mig börjar det bli tufft. Ännu tuffare sedan min dotter kom till världen. Det medföljer en mängd oro bara genom att bli förälder. Har man sen nära till Tvångstankar & Tvångshandlingar finns där ännu mera oro. Jag skriver absolut inte detta för att folk ska tycka synd om mig på något sätt. Vad hjälper de?! Nej jag vill ge tvångssyndromen ett ansikte. Så många lider av detta. Men det är inte många som vågar komma ut med de. Konstigt när vi lever på 2000 talet att så många är rädda för att prata öppet om detta. Man skäms över det & döljer det hellre än låter någon få reda på problemen man har. Jag tror att man är rädd att klassas som en idiot. En dåre som borde låsa in för gott. Men man är inte dum i huvudet & behöver definitivt inte sättas bakom lås & bom pga tvångstankar & tvångshandlingar. Det finns hjälp att få. Kan jag dessutom hjälpa någon genom att skriva detta så är jag nöjd. Visst skämdes jag också till en början. Det gör jag än idag. Somsagt är det bara ett fåtal som känner till mitt ”problem” Jag springer inte runt på stan precis & hojtar – Jag lider av tvångshandlingar & Tvångstankar. Men jag försöker tänka att jag är den jag är & dessa beteenden som jag får i vissa situationer de är inte jag. Utan min ångest! Det låter konstigt jag vet. Men jag återkommer till detta längre fram. Själv har jag gått i kognictiv terapi. Det började jag med när jag var gravid. Tyvärr avbröt jag terapin i samband med min dotters födelse. Det var så mycket då. Men har nu på senare tid bestämt mig för att ”ta upp” terapin igen. Få hjälp. Jag måste de för att klara vardagen. För så som jag mår nu vill jag inte leva. Vill inte heller att min dotter ska växa upp & se mig sådan. ”Barn gör inte som man säger utan barn gör som man själv gör” Jag måste få hjälp. Nu! Tänkte att ni skulle få följa med under resans gång. 2 Kan inte säga exakt när det började för mig. Eller varför. Jag kommer från en vanlig familj. Hade en jätte bra barndom & uppväxt. Mina föräldrar skiljde sig när jag va 15 år. Det var de bästa dom kunde göra. Deras kärlek till varandra var slut sedan länge. Kärlek till mig & min storasyster har det alltid funnits mängder av. Fast i skolan blev jag mobbad en hel del. Ända upp till nionde klass. Inte så mycket fysiskt som psykiskt. Tror att fröet såddes redan där. Jag ville alltid göra allt perfekt. Skulle de vara så skulle det vara ordentligt! Tog misslyckanden väldigt väldigt hårt. Har nog alltid varit hård mot mig själv. Sen började gymnasiet. Det var som en omstart för mig. Ingen visste vem jag va sen innan. Ingen kände till alla elaka smeknamn jag hade haft på min förra skola. Jag tig chansen. Fick många goda vänner. Fann även en vän för livet. Susan. Först hatade vi varandra. Men efter att vi krypt ihop ut till insparken va vi som ler & långhalm. Helt plötsligt va det kul att gå till skolan. Fann till & med kärleken. (eller ja, jag trodde jag funnit den då) Flyttade ihop i andra ring. Mådde bra. Tills en dag då jag drabbades av ett Ep-anfall. Det konstaterades att jag hade epelepsi. Ungefär härifrån börjar mina första minnen om olika tvångstankar & handlingar jag hade då. Vet ej om de hör ihop ep:n & tvågssyndromen. Men dom kom samtidigt ungefär. Har även funderat på om det kan bero på tabletterna som jag tar varje dag för att slippa ep-anfallen. Jag förstod inte då att det var tvångssyndrom jag led av. Tänkte nog aldrig på de. Hade nog aldrig hört talat om det då ens. Men nu i efterhand vet jag att det började redan där & då. Mitt första ”kontrollbehov ” va att kolla askkoppen efter att min dåvarande sambo hade rökt. Om han verkligen hade släckt cigaretten. Kommer ihåg att jag kollade askkoppen flera gr. Om & om igen. Det räckte inte inte att enbart titta genom fönstert på den. Nej ut & riktigt röra de för att försäkra mig att det inte brann. Vissa kvällar tassade jag ut flera gr oavsett väder & spottade i askkoppen. Bara så de inte skulle börja brinna. Fast sambon kanske inte hade rökt på över två timmar så trodde jag på fullt allvar att cigaretten kunde ta fyr. Fullt sinnesjukt om man tänker på de. Men det är just så tvångssymtomen yttrar sig. Man vet att de man gör är lite konstigt & ibland lite tokigt men ändå kan man inte låta bli att göra dom. Kan spela upp värsta tänkbara senario i huvudet.Sen tror man blint på de. Exemepelvis: Kollar jag inte askkoppen nu en gång till så brinner vi säkert inne inatt. Då e de mitt fel. Jag kunde stoppat den om jag bara hade kollat den gången också. Hade väl inga större tvångshandlingar vad jag kan minnas i början. Mest askkoppen & ytterdörren. Det var nog därför jag inte direkt tyckte de var något konstigt med det jag gjorde. De upptog inte så stor tid var dag för mig. Det var först när den killen & jag flyttade till en annan lägenhet som jag anade att något var fel. Men vad det var visste jag inte. Min dåvarande sambo blev arg & väldigt irriterad över mina ”kontrollrundor” Det kunde vara spis, ugn, askkopp & ytterdörr jag kontrollerade. Om & om igen. Killen blev ibland rasande & röt åt mig att sluta tramsa. Det gjorde ju bara de hela ännu värre. Smög mera med de. Så inte ens han skulle märka mina ”rundor” Nu när jag tänker tillbaka va kontrollrollrundor ganska lika då som nu. Inte mängden av kontrollerandet med tidpunkterna. Alltid vid sänggående & alltid när jag skulle gå hemifrån. Tanken hade ännu inte slagit mig vad detta berodde på. Visste ju inte att jag delade samma problem med många andra. Än var de bara min dåvarande sambo som visste om mitt problem. Min mamma har berättat nu efteråt att hon började ana detta redan då. Det tog slut med killen. Vad de bästa. Vi var aldrig kära i varandra tror jag. Bodde & var tillsammans av ren vana & nån sorts trygghet. Bodde kort hemma hos min bästa vän Susan. Då märkte jag att när jag sov borta va de lugnt. Då hade jag inga kvällsrundor eller dyligt att gå. Precis som de inte var mitt ställe,då va det inte mitt ansvar heller. Jag hade bara ”lätta” kontrollbehov. Tittade efter flera gr att nycklar, mobil & plånbok låg där det skulle. Fastän att jag redan kollat e 3 sekunder tidigare. Men de gick att leva med. Träffade min nuvarande sambo & numera även min man. Han som är far till min älskade dotter & mitt livs kärlek. Jag hittade en egen lägenhet nere i byn. Va väl ioch försig inte där särskilt ofta. Flyttade in relativt snabbt hos min sambo. Allt va lugnt de första dagarna. De va ju inte min lägenhet, alltså ansvaret vilade inte på mina axlar. Tog högst en vecka sen va jag inne i ”kontrollrundorna” igen. Döljde de väl tyckte jag. Frågade min man idag när han hade märkt av mitt handikapp. Han svarade att han anade något redan när jag hade min lägenhet nere i byn. Men han visste inte vad de var. Jag minns inte när jag berättade för honom riktigt. Men kommer ihåg att det var väldigt underlättande att få dela de med någon annan. Han tog det väldigt bra. Hjälper mig alltid, pratar med mig & få mig lugn. Han skäller aldrig på mig eller så. De hjälper inte snarare tjälper. I lägenheten som vi bodde i killen, jag och bonusdottern Emelie, tillkom en hel del kontroller. Vi bodde i en tvåa på andra våningen. Så de blev mycket spring i den trappan. Ytterdörren kolla om den va låst, in på toa sen om allt va av & släckt där, in i köket, spisen av, kyl & frys stängda, micron ok, nycklar och plånbok va på plats, Emelies rum släckt allt av, balkongen, ja där skulle cigaretten vara släckt. Spottade så gott som var gång i den när jag gick förbi. Bara så de inte skulle börja brinna. Askkoppen alltid helt kletig, av mitt saliv. Ja jag vet, helt sjukt. Sen var de bara att gå in, kolla att balkongdörren va låst, tv:n av och allt släckt. Okej runda ett klar. Hur många gr jag kollade allt berodde då på hur jag mådde just den dagen. Allt från 5-15 gr per kväll kunde jag gå dom runderna. Ändå insåg jag inte ännu att jag hade problem med detta. De va först när jag va gravid som jag verkligen fattade att så här kan jag ju för f-n inte ha de. Jag blir ju knäpp! Berättade för mamma att nu fick de vara nog. Mamma visste hur jag hade de. Berättade för henne ganska så tidigt vad jag höll på med. Men inte att det var tvångssyndrom. De visste jag ju inte ens själv. Mamma hade redan innan förstått att något var fel. Men inget velat säga. Vi hade nu flyttat till ett hus jag, sambon, Sarah & hunden Tuttzie. Jag hade nu större problem än någonsin. Rundorna tog längre & längre tid. Ångesten blev allt mer påtaglig. Jag va ofta sen på morgonen när jag skulle till jobbet. Hatade att gå hemifrån själv. De va så jobbigt. Jobbade jag inte så åkte jag nästan aldrig iväg om jag va själv hemma. De va bättre att stanna hemma. Då slapp jag ju den kontrollrundan. Kontrollrundan när jag gick hemmifrån va & är fortfarande följande: 1.Kolla sovrummet att lampor & den dörren e stängd. 2. Emelies rum, släckt plus marsvinsburen stängd. 3. Toaletten, tvättmaskin av, torktumlare av, utdragna alla kontakter, kran av, släckt. 4. Babyrummet/Cornelias rum släckt 5. Kök/Vardagsrum, alla lampor släckta, tv:n av , fläkt av, altandörren stängda, datorn av, spis av, ugn av micro av, eluttag ok, kyl, frys stängda dörrar Här på nr 5 brukar jag vackla. Ångesten stiger, illamåendet kan börja… Mår riktigt dåligt. Går därför rundan igen, & igen & åter igen…. Tills de känns bra. Eller någorlunda bra. De kan ta tid. Fy fasen alltså. Ett tag ringde jag min sambo på jobbet, ibland min mamma om han va upptagen, varje morgon innan jag skulle gå. Då fick han/hon följa med per telefon rundan så jag säkert inte glömmer något. I dom situationerna litar jag inte alls på mig själv. Jag blir en helt annan person. Jag drog på de länge, men till slut tvingade mamma mig att åka in till psyk istan. Vi valde att åka in akut så jag skulle slippa stå i kö flera månader. Jag skämdes som sören. Mamma satt brevid mig i väntrummet. Magen i vädert hade jag, va nog i femte månader tror jag. Var så rädd att någon skulle tro att jag sökte psykisk hjälp pga graviditeten. ABSOLUT INTE! Jag ville verkligen bli mamma. Hon va ju planerad Men jag ville bli en lycklig mamma. Utan tvångssyndrom. Okej, väl där. Satt i en hel evighet kändes de som. Blev kissinödig. Ja man kissade ju bara 100 gr om dan nu. Letade upp toaletten. I rummet intill satt en utmärglad gubbe och rökade. Inomhus. Fick obehag känslor. Skyndade tillbaka till mamma i väntrummet direkt efter toalettbesöket. Rätt som de var kom en clown och hämtade mig. Ja han såg ut så. Tänk er Täppas Fågelberg. Han var en kopia av honom. Hjälp tänkte jag. Inte ska väl han hjälpa mig? Han ser ju ut att behöva hjälp själv. Men det visade sig att han va en jätte bra psykolog. Super bra. Jag berättade hur jag hade det och han lyssnade. Och viktigaste av allt, han förstod. Vi gjorde upp en plan han & jag. Jag skulle börja på kohgnictiv terapi hos Martin veckan efter. Kändes som ett stort steg i rätt riktning. Så jag började gå en gång i veckan hos Martin. Nervöst var det i början. Sitta & berätta om en problem inför en helt främmande människa. Men samtidigt var det skönt att jag inte kände honom. Behövde inte oroa mig för vad han tyckte om det jag sa. Kände att jag kunde berätta exakt hur jag kände & få hjälp. Mats ritade upp väldigt mycket för mig & förklarade det här med ångesten. Att den stiger & stiger vid mina kontrollrundor, när jag kollar så sjunker ångesten, för att sen stiga igen. När den stiger kollar jag igen, då sjunker de återigen osv… En ond cirkel. Vi hade inte så gott om tid på oss med terapin med tanke på att jag snart skulle ha en baby att ta hand om dagarna i ända. Så vi körde ett snabbare schema än vanligt. Det påminde Martin mig om ofta. Vi la stor tyngd på att jag skulle försöka motstå kollandet. Kanske minska antalet rundor. Sen minns jag att när jag kände att ångesten steg, exempelvis när jag var på väg från rundan i köket skulle jag stanna upp andas lugnt & tänka – Det är inte jag. Det är ångesten som jäklas med mig. Ångesten vill att jag ska misslyckas & återvända, istället för att återvända & dämpa ångesten. Det låter kanske löjligt, men detta hjälpte mig. Visst ibland fick jag ”återfall” & gick tillbaka, ibland räckte det med 2 minuters tänkande i hallen, men ibland upp till 10 minuter. Fick massa övningar jag skulle göra. Tyvärr minns jag inte dom längre. Isåfall kanske jag inte hade haft problemen nu? Vem vet. Men jag minns att jag fick låna en Mindfullness skiva av honom. En avslappningsskiva kan man säga. Den skulle jag lyssna på innan varje sänggående. Fungerade jätte bra. Somnade nästan av den vid ett flertal tillfällen. Har skivan kvar, men är så nipprig. Har tvångstankar även angående skivan. Har fått för mig att om jag sätter igång den & tar på hörlurarna så händer det Cornelia något. Hon kanske slutar andas. Ja för med hörlurarna på så hör jag ju inte om det händer henne någonting. Aj nu gör det ont i magen igen. Ångesten kommer. Täpper till andningen känns det som. Andas lugnt. In & ut.In & ut…. Ni förstår kanske att jag behöver hjälp igen? Såhär kan jag inte leva längre. Mina kontrollrundor när jag ska lämna huset har jag redan nämt. Dom ser likadana ut när jag ska lägga mig. Men är extra uttragna. Alltså samma som innan men i en annan ordning. Ordningen av kontrollrundan är erhört viktig. Om jag störs av någonting eller blir orolig mitt i rundan måste jag gå den igen. Från början. Min kvällsrunda ser ut som följande: 1. Toaletten, tvättmaskin av, torktumlare av, utdragna alla kontakter, kran av, släckt 2. Lilla Tindras rum, släckt. 3. Vardagsrum/kök: alla lampor släckta, (scanar av med armen, ja låter skumt men jag håller ut armen och rör den över allt jag kollar) tv:n av fläkt av, (Om inte sambon somnat på soffan för då är det. Tv:n på ok, fläkt på ,ok, Sambon andas, ok.) altandörrar stängda, datorn av, eluttag utdragna, spis av, ugn av, micro ok, kyl & frys stängda dörrar. Även nu är köket/vardagsrummet tuffast. Svår ångest nu. Håller oftast andan här har jag märkt. När det känns ok går jag vidare. Kan ta långt tid. Och mycket svettningar & ångest. 4. Sarahs rum, släckt, buren till marsvinet stängd. 5. Ytterdörr låst. Drar gärna flera gånger i den så den säkert är låst. 6. Står i dörren in i sovrummet tittar up mot köket, känns det bra går jag in annars går jag rundan igen direkt. 7. kollar klockradion i sovrummet, kollar lillan i sin säng brevid mig ( kommer en egen lista om henne) lägger mig & läser. Sen kommer listan om Tindra. Den tar tid. De andra är ibland lättare numera. Kan min man få ansvar för helt ibland. Men då traggar jag på honom hela tiden. Ex: Va nu spisen av? Är du säker? Efter fem minuter. –Riktigt säker? Annars kan jag gå upp & kolla. Tur att jag har en sambo med enormt tålamod. Tvångstankarna & Tvångshandlingarna omTindra nu är värst. Dom gör att jag varje kväll drar mig från att lägga mig. Kommer hela tiden med ursäkter för att jag inte ska sova. Ex – Jag måste gå & kissa. Eller – ska bara tända & läsa lite till osv… Detta är skit tufft att skriva om till och med. Mår dåligt som sören. Okej. Kontrollrundan i sovrummet. Innan jag lägger lillan lyfter jag hennes kudde så där inte ligger någonting. Vet ej varför för där har aldrig legat någonting nån gång. Lägger henne. Sen när vi ska sova oftast en bra stund efter att hon somnat. Då kollar jag henne så hon andas, lägger nappen på ett särskilt ställe i spjälsängen & rister snuttefilten om & om igen. Har fått för mig att där e något i den. Ser en kniv framför mig. Fast jag vet att där inte är någon. SJUKT. Jag menar varför skulle jag hitta en kniv här? Tror att detta beror på att jag älskar henne så himla mycket att jag är livrädd att något ska hända min lilla ängel. Återigen till ”rundan” Får extrem ångest. Börjar om. Andas hon? Ja. Nappen rätt? Ja Snutten? Bäst jag rister den igen. Så där inte är något. Klart Andas hon? Ja. Inget annat i sängen hos henne som kan skada henne? Nej. Lägger på henne täcket efter att noga ha kollat igenom så det inte är något skadligt på de. Helt okej. Men vad där inget under täcket? Bäst att titta. Så här är det varje jäkla kväll!!!! Jag gör om det hela tiden. Kanske 50 gr. Får panik! Börjar svettas, kommer på mig själv att jag håller andan. Ångesten stiger, mår illa. Yrseln kommer. Får gå en meter bort & återvända med ”nya ögon” Ny syn på det hela. Så gör jag om allt igen. Tills det känns ok. Tar lång tid. Lägger mig ner i sängen släcker snabbt. Ligger & lyssnar efter hennes andetag. Hör dom inte. Tänder igen. Och börjar om. Fem minuter senare. Släcker. Hör henne andas. Skönt. Börjar slappna av. Då rör hon på sig. Shit hör inte henne igen. Tänder. Osv…. Så här håller jag på långt in på natten. Är så rädd att någonting ska hända henne. Det känns som jag kan förebygga de genom att kolla. En sak till. Varje gång jag ”kollat” henne direkt innan jag ska släcka MÅSTE jag pussa henne på pannan & säga att jag älskar henne. Fall ifall det är sista gången. Helt sjukt jag vet! Men jag säger ju att jag behöver hjälp. Jag går på knäna snart. Hade min värsta ångest igår kväll. Tur att mannen va vaken. Annars hade jag inte klarat det. Jag va så orolig att jag trodde jag skulle spy. Mådde så illa av att inte kolla. Ångesten skjöt i höjden. Så dåligt har jag aldrig mått. Så jag kollade & kollade, Somnade till slut. Helt utmattad.

Kommentarer Av torha73 Wednesday, November 15, 2006 kl 4:55 PM Låter inge vidare det där. I någon mån kan jag kanske förstå hur det känns. Lite. Rent språkligt finns det mycket att snygga till i texten. Men samtidigt blir den i nuvarande skick informell och personlig på ett sätt som ju passar det personliga innehållet. I det här fallet är det väl knappast språklig perfektion som står i fokus, utan budskapet. Hmm... Å andra sidan: ett språk är väl "perfekt" om det passar ihop med budskapet...? De ständigt nya raderna tycker jag bidrar till känslan av monoton upprepning utan variation eller paus, precis som de tvångshandlingar texten beskrvier. Vad jag förstår är det här självupplevt. I så fall hoppas jag att du finner någon sorts lindring. Lycka till. /Torbjörn Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här