 |
 |
|
|
|
|
| Gimdalen Tur och Retur |
|
Av greja :: Monday, November 13, 2006 :: Läst 331 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Humor
|
Vad ärr kan berätta... När man är vuxen nog att le åt dem.
Man skulle enkelt och med lugn kunna säga att jag och mina kusiner var de första riktigt televiserade barnen i Gimdalen. Visst var det så att det fanns TV långt innan vi kom och ”ärjade runt i byn, men det jag menar är att vi var den generationen som verkligen lekte ut allt det vi såg på TV. Barnprogram kunde man se vid ungefär halv sex varje veckodag, för att inte tala om God morgon Sverige som visade de hett eftertraktade korta avsnitten tecknad film I med Tom och Jerry eller Kalle Anka.
Alla klagar högt på programmet Vilse i pannkakan, men fa tar upp den enande effekt den hade på alla barn som tittade på denna ”propaganda”, som en del uttrycker det. Det går inte en middagsbjudning av kaliber förrän detta program kommer upp under konversationen. Nästa stora TV händelse som diskuteras eller snarare enar, är Fem myror är fler än fyra elefanter. Vem minns inte ”tre hör ihop – en ska bort” leken? Jag påbörjade min fascination över ord och deras innehåll med programmet från A till Ö. Hedvig, vars näsa växte likt Pinoccios var gång hon inte förstod vad orden betydde, fick hjälp av ugglan Helge som tålmodigt beskrev ordens betydelse ;. Många gånger försökte jag mig på att förklara dessa ord för farmors kossor i ladugården, med mindre lyckat resultat. Det var för övrigt dessa kor som också fick stå ut med att jag, sittande på en pall invid väggen, sjöng alla sånger jag kunde i väntan på att farmor, farfar och pappa skulle mjölka färdigt.
Som tur är förändras alla lekar med åldem och med tiden började kusingänget få uppdrag som att slänga ner hö från höbotten, och som belöning för vårt hårda slit fick vi hoppa ner genom höhålet. Som ensam tjej bland killar, lekte jag det som dom lekte, och när pojkar leker blir det ofta tävlingar, krig, bilracing och kojbyggen. Å, som jag lekte! Hela dagarna gick åt utan en tanke på att vara hungrig eller törstig, det väntade alltid ett äventyr och det skulle bara utforskas.
Jag var en tjej som visserligen ägde en docka, men jag lekte inte med den utan sparade den. Jag växte upp med att leka och tänka som en pojke och har påverkats av det. Jag minns första gången jag blev arg över att bli behandlad som en flicka. Det var när vi alla hade hittat det eldorado som en vedbod kan innebära, när det kommer till prestations- och precisionslekar. Farfars alla yxor hängde ju där på en rad, vassa som slöa. Jag minns att jag tyckte det var så orättvist sagt av farfar att det var pojkgöra att hugga med yxa och att jag som flicka helt enkelt inte skulle röra yxan. Men jag hade sett hur indianerna på film gjorde, så jag smög ut till vedboden och det bar sig inte bättre än att jag högg mig i pekfingret. Om jag inte minns fel så var det den sommaren som Pappa fick krångla loss mig från dragkroken på bilen, efter att jag framåtlutad i mitt underrede till dockvagnen hade lekt Formel 1, och likt rallyföraren Ronnie Pettersson kört fort och inte sett mig för. Det var för övrigt samma sommar som jag luktade på badvattnet i Bomsand och fick en kallsup som jag minns än idag. Det kändes som om jag svalde halva sjön.
Allt skulle på något vis testas. Bästa minnet ifrån OS 1979 var när vi åkte bob i sjöbacken och tävlade med omvänt stavhopp med härseroer från ett ladutak. Eller som när vi byggde ett snöslott och jag för första gången propsade på att det skulle göras ett kök också, inte bara Skyddsvallar som försvar mot fienden. Tur att jag inte har fler air efter al a hårdhänta lekar. För när fantasi och frihet blandas blir det ofta varaktiga minnen kvar med allt intakt; dofter, smaker, bilder och ljud kommer till en när man tänker tillbaka. Långt senare i livet, under utlandstjänst i Bosnien, fick jag lov att förklara varifrån jag fått ärret under mitt högra öga. Det var en lokaltolk som berättade för mig om sina ärr och sedan ville veta ”min historia”. Den rikedom som alla bär med sig från barndomen. Alla ”jag kan ”, då som snarare var ” äsch, vad fel det där blev ” som gör att ens liv blir som det blir. |
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|