 |
 |
|
|
|
|
| Ikaros |
|
Av oskarkul :: Friday, April 21, 2006 :: Läst 393 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Drama
|
Ikaros landar. Han är hemma, men var är alla? Och var är Hon?
Han svävade i mindre och mindre cirklar innan han slutligen nådde ner till marken eller om det var marken som nådde upp till honom. Det är sådana saker man kan fundera på när jorden närmar sig och tar en i sin famn, åtminstone gjorde Ikaros det när han nu landade. “Jag är hemma nu”, skrek han högt för att hela världen skulle lägga märke till hans ankomst, men ingen hörde honom. Ett löv prasslade i vinden, men löv har inga öron. De kan inte höra Ikaros rop, de hör väl inte ens varandra när de dansar runt i virvlande vals. De lyssnar bara på vinden. Och finns det något dövare än stenar? Inga hammare eller stigbyglar där inte, inga vibrerande trumhinnor. “Jag är hemma nu”, svarade ett eko långt bortifrån. En koltrast sjöng från toppen av en gran fastän det var höst. Kanske lånade den någon skärrande ton från Ikaros rop. Den tystnade med de första regndropparna.
Han började gå. Ibland funderade han på om han verkligen rörde sig framåt när han gick, kunde det inte lika gärna vara jorden som roterade i takt med hans fötter som ett jättelikt ekorrhjul. Ett steg, två steg, tio, hundra, tusen. Snart hade jorden snurrat flera kilometer under hans fötter. Under tiden hade han blivit rejält blöt. Hans skor blev tyngre och tyngre, hans kläder satt slickade mot hans hud. Är det regndropparna som faller mot Ikaros eller ... Han hade svårt att få sin världsbild att gå ihop.
Nu var han i alla fall hemma och då kunde dessa grubblerier vänta. “Jag är hemma”, skrek han igen när han var framme vid sitt hem. Men var var välkomstkommittén, han hade skrikigt högt, någon måste ha hört honom. Solen som var på väg upp i öster hittade en lucka i molntäcket och glimmade i det regnvåta gräset. Dessa dagens första solstrålar var väl en välkomsthälsning så god som någon, men det var inte Hon, solens kyss i gräset var inte Hennes.
Ikaros föreställde sig ofta att han var universums mittpunkt. Det kunde lika gärna vara han som var det som något annat. Men inte när han såg Henne. Eller tänkte på Henne. Eller drömde om Henne. Då var hon mittpunkten, navet, och han försökte förtvivlat klättra in mot henne på någon av ekrarna. Han hade aldrig kysst henne, inte ens rört vid henne, snuddat hennes arm. Men han hade rört sig runt henne som en satellit, konstruerad att registrera vissa våglängder och sända ut vissa signaler. Han hade läst någonstans att satelliter långsamt närmar sig jorden, för varje varv minskar cirkeln någon millimeter i omkrets. Slutligen når de atmosfären, bromsas upp av luften och faller mot jorden. Ikaros ville vara som satelliten, men problemet är att satelliten brinner upp innan den når jordytan. Men det var längesedan. Innan.
Han frös, regnet flöt över honom både innanför och utanför jackan. Det var det enda han hade kvar hemifrån, en numera mycket sliten skinnjacka. Men nu var han tillbaka och nu skulle han inte släppa hemmet ifrån sig. Han skulle hålla kvar det hårt. Snart skulle han stå innanför dörren men först ville han stå och se på huset en stund. Det var saker som var sig lika och andra som förändrats. Det märkliga var att till synes tillfälliga saker var kvar som när han for: den trasiga krukan vid trappen, gungan som redan tidigare hängde i bara ett snöre och takpannan som låg lite snett. Mer självklara saker var ändrade: huset var ommålat från gult till rött och en liten stuga hade byggts där det tidigare stod ett körsbärsträd.
Han knackade på dörren. Inget ljud, bara regnets strilande mot taket. Han gick fram till ett fönster och kikade in. Det såg ut ungefär som förr. Han såg sin spegelbild i glaset. Den såg eländig ut: en bedrövlig, genomblöt, tärd och avmagrad figur med tovigt svart hår, trasiga kläder och tom blick. Men det var spegelbilden. Han kunde inte vara säker på att fönstret avbildade honom korrekt. Glaset var gammalt och vågigt, inte putsat på länge. Ikaros tyckte inte om speglar. Han blev osäker på om det var han eller spegelbilden som var verklig; det kunde lika gärna vara spegelbilden som avspeglade sig i honom som tvärtom. Kanske båda var verkliga, predestinerade att mötas varje gång de såg in i en spegel. Ändå stod han i en hel minut, kanske även två och tre, och studerade sin spegelbild som han inte sett på så länge. Skulle de känna igen honom.
Han stod innanför dörren med sina blöta, leriga stövlar. Det luktade mat. Han gick mot doften som inte oväntat kom från köket. Då kommer Anna rusande mot honom, lyfter upp honom i luften, sliter av honom stövlarna och slänger dem på hallgolvet. Hon skriker något åt honom om att han inte får gå in med nerlerade stövlar och att det minsann är hon som får städa efteråt. Anna är Ikaros mor och han är fem år och har just tappat sin första tand. Hon var allt en bra mamma ändå, även om hon kunde ryta till lite väl mycket ibland när han tappade någon tallrik eller målade gubbar på tapeten. Det var hon som gjorde att allt fungerade där hemma: hon städade, tvättade, lagade gudomlig mat och diskade. Men framförallt höll hon om honom, tröstade honom, skyddade honom från mörkret och de makter som han trodde hotade honom därifrån. I hennes närhet skingrades mörkret under sängen och i garderoben. Men han tyckte inte om att hon skrek åt honom och slet av honom stövlarna. Då skrek också han och grät och då blev hon åter den tröstande.
Snart satt han vid bordet med en stor portion potatismos. Mittemot honom satt hans far Boris med sitt rödkrulliga hår. Han var känd i hela trakten för att vara lat. Det stämde nog men han var snäll och rolig och kunde spela melodier i armhålan. “Lättja är en dygd”, brukade han säga. “Vad vore det för mening med allt jobb och slit i världen om inte lättjan fanns, om inte vi lata och arbetsskygga kunde stå utanför och skratta åt det hela., om inte vi fanns som kontrast så de flitiga kan känna sig duktiga. Vi ger dem en mening med deras slit”. Anna var inte sen att svara: “Och vi ger er mat, städar åt er, diskar åt er…” “jaja, vi är beroende av varann, men jag andas själv och tänker själv”. Ikaros brukade skratta högt när föräldrarna grälade, för grälen var ofta, åtminstone på ytan, lättsamma och med glimten i ögat. Nu efteråt inser han att Anna måste ha det tungt, även om han delvis kan förstå Boris.
Men nu var det tyst. Ikaros stod i sina slitna leriga skor i tamburen och lyssnade till regnets smattrande mot taket. Ingen doft av fläsk eller potatismos strömmade mot honom. Han tog av sig skorna och gick mot köket. Det var ingen där, men en tidning låg på bordet. 10: e oktober. Då borde de ha varit här nyss. Han gick vidare till sitt sovrum. Det var samma lakan som när han lämnade det, samma brunrandiga gardiner, samma storblommiga tapeter, men allt var överdraget av ett lager med damm. Han ritade ett streck med fingret i dammet på skrivbordet innan han gick vidare. Allt var nästan skrämmande likt hur det såg ut förr, vardagsrummet, föräldrarnas sovrum, badrummet, garderoberna. Det var bara människorna som saknades, ingen som tog emot honom, ingen stor famn som välkomnade honom tillbaka. Han ville gå och se om Hon var hemma men han la sig att vila en kort stund och vaknade inte förrän ett dygn senare.
Morgonen därpå vaknade han pigg och utvilad men med ett kolossalt tomrum ropande från sin mage. Han gick mot köket, men sneglade i förbifarten på sitt skrivbord. I dammet stod skrivet med stora bokstäver: “VAR HAR DU VARIT IKAROS.” Förbryllad iakttog han orden. Vem hade skrivit dem? Hade hans familj kommit hem eller hade han skrivit det själv i sömnen? Han suddade ut bokstäverna med handen och tassade ut till badrummet för att tvätta sig. På badrumsspegeln stod skrivet med rött läppstift: “VAR HAR DU VARIT IKAROS?” Han hittade en trasa och torkade rent spegeln och tvättade sedan sig själv. Vattnet blev brunt. Han torkade sig med en vit handduk som även den blev lite brun. Smutsen satt djupt. Han förflyttade sig till köket och rotade i skafferiet. Jodå, här fanns mat: bröd, smör, leverpastej, apelsinjuice, mjölk och ost. Han dukade fram och satte sig tillbords. På bordet låg ett skrivblock. Han slog upp första sidan och läste: ”VAR HAR DU VARIT IKAROS?” ”Men var är ni då”, skrek han. Han kände sig förföljd, såg ögon i dörrspringor och bakom gardiner.
"Jag försvann för längesedan som ni minns. Om ni hade varit vakna den natten och hade kikat ut genom fönstret hade ni sett ett starkt ljussken i skogskanten. Det var i alla fall vad jag såg och jag kunde inte låta bli att smyga mig dit. Klockan var nog närmare två på natten, de var stjärnklart och himlen täcktes av norrsken, vilket är ganska ovanligt här. Att jag var vaken klockan två på natten kan förstås väcka frågor. Sanningen att säga var jag ofta vaken om nätterna. Jag var notoriskt mörkrädd, rädd för att släcka ljuset, rädd för att sluta ögonlocken, men det vet ni säkert redan. Du, Anna, för det är väl du som skriver, jag tycker mig känna igen din skrivstil, brukade ju ofta trösta mig när jag var yngre, men även sen du trodde att min rädsla hade avtagit framåt tonåren så fanns min skräck kvar. Det svarta blev allt mörkare, mer obestämt, en samlad ondska utan form. Vad hjälpte det då att titta under sängen och se att det var tomt. Där, i tomheten, kunde vad som helst finnas. Men så en natt, den där natten, såg jag ljuset, ett milt sken som drog mig till sig.
I en hage alldeles i skogskanten stod ett ljusklot som nådde upp till trädtopparna och runt den svävade mindre klot stora som badbollar. Jag stod förstummad och åsåg detta underverk. Allt var helt tyst eller så var det musik, jag minns inte riktigt. Kanske blev jag hypnotiserad, jag kunde inte låta bli att röra mig mot klotet, närmare, närmare, närmare, tills också jag började snurra runt det, snabbare och snabbare tills allt blev svart utom klotet som alltjämt lyste. Jag fick en intensiv känsla av att det stora klotet var universums mittpunkt, kanske rentav Gud. Klotet flög iväg med mig och de andra småkloten ut i rymden i en rasande takt. Dock ska tilläggas att om det nu var universums mittpunkt jag nu svävade kring, så var det väl snarare ni som försvann i en avsevärd hastighet bort från mig och inte tvärtom. Jag har varit en planet. Hur länge? Jag vet inte. Hur snabbt går tiden, rör den sig snabbare eller långsammare om man är en planet? Jag ser på min kropp att den förändrats. Har jag varit borta i fem år, tio år, hundra år… Ni borde veta bättre. Nu är jag i alla fall tillbaka. Det är väl det viktigaste."
”DU LJUGER”, skrivet i imman på fönstret, ”DU LJUGER”, målat med ketchup på kylskåpsdörren, ”DU LJUGER”, dunkande i Ikaros hjärna. Vadå ljuger? För vem? Här har ju inte varit någon i rummet han har ju stått bakom dörren och smygkikat. Har inte han rätt att berätta vilka historier han vill om sitt liv, det är ändå hans liv, det är hur han har uppfattat det som är det väsentliga. Varför skulle det vara fel att ljuga, sanningen är väl inte alltid godare än lögnen? Om verkligheten är ond måste man väl få reparera den, laga den i kanterna, stänga in den i ett isolerat rum och låta den vira sin blöta och kalla halsduk bara om sig själv medan man själv står utanför i behaglig värme, tryggt omgärdad av goda lögner. ”Jag behöver någon att prata med”, snyftar Ikaros, ”vem som helst, men det här skrivandet… ketchup och läppstift… jag klarar det inte. Jag ska berätta sanningen för er, så som den var, utan lögner.”
"Minns ni att det var en man som gick omkring i trakterna vid tiden för mitt försvinnande, en skäggig karl, runt 35 år, klädd i en trasig kostym. ”Vad gör en uteliggare här?”, minns jag att någon av grannarna sa. ”Jävla tattare”, ropade en annan efter honom.
En natt när jag låg vaken upptäckte jag ett svagt ljussken som letade sig in genom fönstret. Jag tittade ut genom fönstret och såg ett svagt fladdrande ljus från en liten eld. Jag smög ut, tyst för att inte väcka någon, och ännu tystare närmade jag mig nu elden. Hans ansikte lystes upp av elden som färgade det i olika rödgula nyanser. Hans trasiga kläder, hans smutsiga ovårdade hår och skägg, allt blev vackert i eldens sken. Jag såg honom som en vis man, en indisk guru eller en schaman, och för ett ögonblick föreställde jag mig att ljuset inte kom ifrån elden utan från honom. Där var varmt och skönt. Vi bara satt där i flera timmar utan att säga någonting. Då och då gick mannen iväg och hämtade fler pinnar att lägga på brasan. Sedan satt han stilla som innan, med en mild blick riktad mot lågorna. Några trastar började sjunga, förebådade gryningen.
Mannen lät elden brinna ut och sa sedan ”Kom så går vi”. Jag uppfattade det som en befallning som jag inte kunde säga nej till. Jag traskade med honom, mil efter mil, men vi sa aldrig någonting till varandra utom när det var absolut nödvändigt. Vi tiggde mat, ibland stal vi också. Folk såg naturligtvis snett på oss, och några gånger blev vi lynchade, men polisen klarade vi oss undan. Vi gick genom Europa, Nordafrika, Mellanöstern, Ryssland, Kina … Jag har sett Egyptens pyramider, kinesiska muren, antika ruiner i Rom och Aten och vandrat på de Mongoliska stäpperna. I Pakistan blev vi överfallna av rövare, vad de nu hade för anledning att röva av oss som inget ägde. Mannen blev ihjälslagen men jag lyckades fly. Sen dess har jag vandrat hemåt, och nu är jag här."
Regnet hade lättat och Ikaros beslöt sig för att gå ut. Kanske kunde han träffa på någon av grannarna. Marken var genomblöt, men han hade hittat ett par stövlar som höll honom torrskodd. Han strosade omkring, till synes på måfå, men sakta närmade han sig ett hus: Hennes! Rätt som det var stod han utanför dörren. Han kunde se henne framför sig, hon var så vacker. Han tog mod till sig och knackade på dörren som han aldrig vågat göra tidigare. När inget hördes öppnade han dörren och steg in. I stort liknade huset hans eget, liksom därhemma saknades människor, och liksom där låg ett skrivblock på köksbordet. Han läste:
"Var har du varit Ikaros, min älskade, du har väl inte glömt mig? Du har väl inte glömt kyssarna som jag aldrig gav dig. Känner du inte smaken av dem på dina läppar. Jag har kysst många i mina dar, men dina okyssta läppar är ändå de jag saknat mest. Var har du varit? Jag har väntat. Minns du hur jag ser ut? Ja, säger du. Vilken färg har jag på håret? Du minns inte. Om du älskar mig kan du väl inte glömma min hårfärg. Är det brunt eller blont? Kanske med en röd anstrykning? Du kommer inte ihåg. Du minns väl min ögonfärg? De var djupa, mina ögon, säger du. Som brunnar. Det säger alla män om alla kvinnoögon. Men om de är bruna eller blå, eller kanske rentav gröna, det har du ingen aning om. Du säger att jag är vacker. Efterlyses: Vacker kvinna med ögon djupa som brunnar. Resultat: Alla förälskade män hävdar att de funnit den efterlysta. Men ingen hittade mig för han hade glömt bort vem jag var. Men jag kommer fortfarande ihåg hur dina fingrar aldrig nervöst rörde vid mina bröst. Men dina ögon fingrade på mig, överallt, rörde mig som solens strålar rör vid blommans klorofyll. Är jag lång eller kort? Har jag glasögon? Spetsig näsa eller uppnäsa? Fräknar? Säg nåt, säg att du minns mig."
”Minns du mig då”, skrek Ikaros, ”minns du hur jag ser ut eller är det bara vad jag inte gjorde som du kommer ihåg? Och varför skriver du bara, alla skriver lappar. Varför visar ni er inte för mig? Står du gömd bakom gardinen eller i något skåp och flinar åt mig?” Med bultande hjärta begav han sig hem igen.
Ketchupen på kylskåpet hade nu spätts på med senap och dressing: ”VARFÖR LJUGER DU IKAROS?” ”Varför ska jag berätta allt jag gjort, när ni själva gömmer er för mig, när ni bara skriver korta meddelanden. Vad har hänt med er; har jag hamnat på ett dårhus?
"Du är en litterär gestalt Ikaros, du finns bara som en text. När du skriker är det ingen som hör dig men kanske läser dig: ”Jag är hemma nu”, skrek Ikaros… Kanske ekar orden i läsarens huvud, kanske skriker han ut dem, men vi är likväl bundna till det skrivna ordet. Det vi säger blir text, inte ljud. Vi läser vad du säger, vi läser att det regnar utanför, vi skapar oss en bild av verkligheten. Du säger att du minns oss som människor av kött och blod, att du minns hur Boris spelade melodier i armhålan. Fantasi Ikaros, du har tappat din barndoms fantasi. Du får inbilla dig att vi sitter här bredvid dig. Läs vad vi skriver, läs mellan raderna, skapa dig en bild av vad som händer. Men först vill vi höra vad du varit med om. Ljug inte för oss nu igen."
"Människan består blott av materia – ändå är hon medveten. Jag består enligt er endast av en räcka med ord – likväl är jag medveten. Jag hör koltrasten, regnets smatter, mina steg i leran… Men jag hör inte er. Jag finns. Och om jag nu inte finns på riktigt, hur kan jag då ljuga? När jag använt min fantasi har ni bara sagt att det är lögn. Hur vill ni ha det! Den där kvällen då jag försvann så låg jag vaken länge, stirrade in i mörkret, när det plötsligt blev ljust. Jag var rädd för mörkret men då såg jag ett ljus, det var ljust. Ha, det var ljust. Hennes hår var ljust, hennes fladdrande lockar var blonda och hennes ögon var gröna."
Ett leende spred sig över Ikaros läppar. Han rusade genom ytterdörren utan att ta på sig skorna, rakt mot sin älskades hus sprang han. Han slet upp dörren, stormade in i köket och ropade: ”Jag minns dig, jag minns hur du ser ut, ditt blonda hår, dina gröna ögon och dina fräknar. Och du är vacker.” Då reste hon på sig, gick fram till honom och kysste honom på munnen. |
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|