Utsedd till Veckans novell (v 48 - 2006)

Boken slog ner på marken med en hög duns i det tysta biblioteket. Alla blickar som fanns där inne sökte sig till Nora som blev röd i ansiktet och tog snabbt upp boken och sprang ut ur skolans bibliotek.

Varför skulle såna pinsamma grejer alltid hända henne? Varför?

Nora är en så kallad medelmåttig tjej, inte ful och inte snygg. Hon har brunt hår som räcker ner till hennes skulderblad och har grön/blåa ögon. Hela hennes liv har byggts av ensamhet. På grund av att hon var medelmåttig var en av orsakerna till att hon inte hade några vänner. På den skolan hon gick på så var alla antingen modeller eller töntar, vilket gjorde att Nora hamnade i mitten och inte fick några vänner, men hon var van nu. Hon litade inte på någon för hon visste hur falska människor var.

Skolan hon går på är en exklusiv internat skola som bara dem rikaste går på, förutom Nora. Hon började på den här skolan för två år sen för att hon fick ett stipendium, annars så skulle hon aldrig ha kunnat gått där.

Alla på skolan visste att hon bara gick där för att hon hade fått ett stipendium vilket gjorde att hon blev ännu mer mobbad.

”Jävla bokmal. Är det de ända du kan göra? Läsa? Du är en freak, en nolla. Du är inte värd något alls. Du är inte värd att få leva. Du är så jävla fattig att du inte änns har råd att köpa nya kläder” fick hon höra varje dag i skolan.

En dag så fick hennes klass en ny elev. Det var en kille som heter Ludwig. Han var den finaste killen som Nora någonsin hade sett. Han hade mörkbrunt hår som täckte en del av hans gröna ögon. Hans smilegroppar fick alla tjejer att drömma sig bort.

Han gav Nora en blick och ett leende innan han satte sig framför henne i klassrummet. Hon blev glad i kroppen av hans leende men det förstördes snart när hon såg att skolans ”drottning” Mikaela gav henne en hatblick och mimade ordet ”nolla” till Nora. Nora begravde sig i uppgiften som dem skulle göra på lektionen och försökte ignorera Mikaela.

Under lunchen så satt hon under ett träd och drömde sig bort i en bok som hon läste. En massa röster hördes bredvid henne så hon kollade upp och såg Mikaela, Ludwig och en massa andra stå några meter från henne och pratade.

Dem kom mott henne och Mikaela såg så överlägsen ut när hon ställde sig framför Nora.

”Vem har gett dig rätten att sitta här? Det här är vårat träd. Stick!” sa Mikaela.

Nora såg upp på Mikaela och reste sig tillslut och gick iväg mott skolan. Lektionerna började inte förrän om två timmar så Nora gick in till skolans ljushall som är en öppen plats i skolans mitt där det fanns bord som man kunde sitta vid. I ljushallen fanns det också en stor scen som några elever satt på och pratade. Nora såg ett ledigt bord och satte sig ner och började läsa igen.

Elevernas prat var högt och lät som ett stort brus i Noras öron.

”Är det ledigt här?” sa en röst framför Nora. Hon kollade upp och såg den nya killen, Ludwig, stå framför henne och kollade på henne med sina gröna ögon. Hon svarade inte på frågan utan dök ner i sin bok igen. Ludwig satte sig framför henne vid bordet och stirrade på henne och log ett fånigt leende.

Hon sneglade upp från boken och såg att han stirrade och det gjorde henne lite irriterad.

”Vet du inte att det är oartigt att stirra?” sa hon och kollade på honom.

”Jag är inte mycket av vett och etikett” sa han och log igen.

Varför pratade han med henne? Ingen pratade med henne utan en anledning.

”Du heter Nora va?” sa han.

”Ja, de gör jag” sa hon och kollade frågande på honom. Hur kunde han veta hennes namn? Det var så länge sen hon hörde någon säga hennes namn, som inte var en förolämpning.

”Jag heter Ludwig” sa han och sträckte fram handen.

”Vad vill du?” sa hon kylligt.

”Kan du vissa mig vart skolans bibliotek ligger?” sa han och drog tillbaka handen.

Hörde hon rätt? Ville han se vart skolans bibliotek låg?

”Vad du än håller på med, sluta” sa hon och reste sig upp. Hon gav honom en sista blick innan hon började gå från bordet. Ludwig sprang efter henne och började gå vid hennes sida.

”Vad gör du?” sa hon och stannade upp.

”Vad ser det ut som jag gör?” sa han och log retsamt.

”Det ser ut som om du förföljer mig. Vad vill du?”

”Jag vill att du ska vissa mig skolans bibliotek sa jag ju.”

”Menar du allvar?”

”Ja, varför skulle jag inte göra de?”

”Varför ber du inte Mikaela eller någon annan vissa dig?”

”Mikaela visste inte änns att det fanns ett bibliotek här.”

”Du hittar den nog själv” sa Nora och började gå igen. Ludwig gav inte upp utan började gå bredvid henne igen.

”Kan du sluta följa efter mig!” sa hon argt.

”Om du visar mig vart biblioteket finns. Snälla?” sa han och fick hundögon.

”Okej då. Följ efter mig.” sa hon och började gå mott biblioteket.

När dem kom in i biblioteket så gick Nora till en av hyllorna där skräckböckerna var. Hon har alltid älskat böcker som får hennes blod att rusa.

”Har du något förslag på en bra bok?” sa Ludwig som hade följt efter henne.

Hon tog fram en bok av Dean Kontz och tryckte den mott honom och gick sedan ut ur biblioteket. Hon visste att han bara drev med henne. Alla drev med henne, varför skulle han vara ett undantag bara för att han är ny. Mikaela kan förgifta en hjärna på fem minuter.

Hon gick ut på skolgården och gick mott gräsmattan. Det var fortfarande en timma innan dem började. Nora suckade tyst för sig själv när hon gick förbi Mikaelas gäng.

Solen sken från den blåa himlen och löss upp gräsmattan. Hon gick in till skolans botaniska trädgård för att få vara ensam. Blommorna blommade vackert nu på våren och vattnet från fontänen gjorde av sig ett plaskande, lugnande ljud. Hon satte sig på en bänk mitt emot fontänen med vackra blomster mönster och började läsa sin bok igen.

Hon hörde någon komma in genom grinden till trädgården så hon kollade upp och såg Ludwig komma mott henne. Vad är det med den där killen igentligen? Tänkte hon medans hon betraktade Ludwig komma närmre och närmre.

”Är det ledigt här?” sa han och log mott henne.

”Vad vill du mig? Jag har visat dig vart biblioteket är.”

Han satte sig ner bredvid henne på bänken utan att säga något och slog upp boken som Nora hade gett honom och började läsa. Nora kollade konstigt på honom, men han koncentrerade sig bara på boken.

Tillslut kollade han upp på henne med sina underbara ögon. Ingen av dem sa något, utan bara kollade på varandra.

”Har du gått här länge eller?” sa han tillslut.

”Ja, jag har gått här i två år”

”Varför började du här igentligen?”

Nora blev helt stum. Var det en förolämpning eller bara en vanlig fråga?

”Ursäkta?” sa hon tveksamt.

”Du verkar ju inte trivas direkt så jag bara undrar varför du fortsätter gå här om du inte trivs.”

”Det är den bästa skolan i landet.”

”Men de är väl ändå inte samma sak. Okej om skolan är bra men man ska ju trivas.”

”Vad får dig att tro att jag inte trivs här?” sa hon och kollade ner i marken.

”På grund av alla elever”

Nora kände en stor klump i halsen. Hon tvingade sig själv att inte börja gråta. Varför var han tvungen att säga så?

”Mikaela berättade lite om dem sakerna dem har sagt och gjort mott dig, och jag förstår inte hur du kan stanna kvar här då.”

Nu klarade hon det inte längre utan ställde sig snabbt upp och kollade på honom,

”Jag kom på att jag måste göra en grej innan lektionen. Vi syns” sa hon och sprang in i skolan. Toaletterna var hennes mål att hinna till innan hon brast i gråt.

Hon stängde och låste dörren till toaletten och satte sig på toasitsen. Tårarna började att välla ner.

Vad tar de åt mig? Jag har aldrig låtit dem bryta ner mig förut? Varför blev jag då mer sårad när Ludwig sa de, istället för dem? Jag har ju lovat mig själv att aldrig låta dem komma åt mig, tänkte hon medans hon satt där inne på toaletten och grät ögonen av sig.

Hon orkade inte gå till lektionen så hon gick till skolsköterskan för att få ett sjukintyg om att hon hade mensverk och gick sedan upp till sitt rum och började plugga.

Nästa dag så gick Nora till lektionen som vanligt. Inget hade hänt för henne. Hon hade inte blivit påverkad av någon. Lektionen började och dem sista eleverna kom in, och en av dem var Ludwig. Han gav Nora en kort blick innan han satte sig.

När alla lektioner var avklarade hade Nora en känsla av att hon var tvungen att be Ludwig om ursäkt. Hon väntade på honom efter den sista lektionen utanför klassrummet, för läraren ville prata med honom.

”Förlåt för igår” sa hon när han kom ut.

”Förlåt för vad? Vad hände igår?” sa han och kollade på henne.

Vad skulle hon svara? Hon visste igentligen inte varför hon sa förlåt.

”Jag vet inte, de kändes bara som om jag skulle be om ursäkt.”

”Men du hade ingen speciell anledning om varför?”

”Nej. Äh, glöm att jag sa något alls. Glöm att jag någonsin har sagt något.” sa hon och började gå.

Ludwig började gå bredvid henne, helt oberörd.

”Vad gör du?” sa hon och stannade.

”Vad ser det ut som jag gör?”

”Har inte vi gått igenom det här förut?” sa hon och kom ihåg att dem hade gjort så igår.

”Jo, men jag har alltid gillat historia.”

”Du är konstig, vet du de?” sa hon och började gå igen.

”Jag har fått höra det förut, men jag har inte trott på dem.” sa han och log mott henne.

”Du kanske skulle trott på dem” sa hon och log tillbaka.

”Vad är de jag ser? Är det ett leende?” sa han och stannade upp och kollade på Nora.

”Ja, de är de nog.” sa hon och stannade också upp.

”Det var länge sen du gjorde de va?”

”Ja, mycket länge sen.”

”Jag förstår inte hur man kan vilja dölja det leendet. Det är så vackert.” sa han och kom närmre Nora.

Hon rodnade och kollade ner i marken, men nu hade hon också upptäckt att hon var i skolans ljushall där det var fullpackat med elever och nästan alla hade ögonen på Nora och Ludwig. Då märkte Ludwig också vart dem var.

”Kom.” sa han och tog tag i hennes hand och gick ut ur skolan.

Utanför skolan stod Mikaela och hennes gäng och pratade, men när Nora och Ludwig och ut ur skolan hand i hand så blev dem tysta. Nora såg att dem kollade, men Ludwig ignorerade dem.

Dem gick in till den botaniska trädgården som dem hade varit i igår. Dem satte sig ner på en bänk helt tysta. Nora tyckte det var lite pinsamt. Hon hade aldrig varit ensam med en kille förut, förutom igår då men aldrig innan.

”Vad har dem gjort med dig?” sa Ludwig tillslut.

”Vilka?” sa Nora frågande.

”Alla. Eftersom det var så länge sen du log så måste du ha gått igenom en massa skit saker. Jag kan bara inte förstå hur man kan göra så mott folk? När Mikaela berättade lite om vad dem kallade dig så kunde jag inte förstå vad du har gjort att förtjäna alla dem ökennamnen. Då visste jag att du var en sån person som jag ville umgås med, inte Mikaela och dem.”

Nu kände Nora att tårarna började leta sig fram igen.

”Förlåt men nu måste jag gå och plugga lite tror jag. Vi ses imorgon.” sa hon snabbt för att Ludwig inte skulle se henne gråta. Hon sprang in till tjejernas sovhall och in till sitt rum.

Hon slängde sig på sängen och lät tårarna komma. Vad är de med henne? Hon grät både igår och idag. Hon hoppade till när någon började knacka på dörren.

”Nora!” hörde hon någon säga på andra sidan av dörren. ”Jag vet att du är där inne. Öppna dörren Nora.”

Det var Ludwig.

”Jag vill inte prata just nu Ludwig. Snälla gå.” sa hon med gråten i halsen.

”Jag går inte förrän du öppnar.” sa han bestämt. Nora gav upp. Hon reste sig från sängen och gick fram till dörren och öppnade den. Där stod han. Han sa inget och rörde sig inte. Han bara stod och stirrade på Nora. Det var då Nora kom ihåg att hon hade gråtit och torkade snabbt bort tårarna från kinderna och försökte klämma fram att falskt leende.

”Vad har dem gjort med dig?” sa han tyst.

”Säg inte så. Dem kan inte rå för att dem inte gillar mig. Det kan ingen. Men de gör inget, jag är van nu.” sa hon och släppte dörren och Ludwig steg in.

”De gör visst något. Du mår ju uppenbarligen inte bra av det.”

”Vad vet du om det? Du känner inte mig! Du träffade mig igår och nu försöker du att säga att jag har ett skit liv. Om du inte förstod de, så visste jag redan de och jag behöver inte höra det från en främling att mitt liv inte är värd något. Gå snälla.” sa hon och gick mott dörren igen och höll upp den för att vissa att hon ville att Ludwig skulle gå. Men det gjorde han inte. Han stod kvar där han stod och kollade på henne med stora ögon.

”Gå! Jag vill att du ska gå!” Nora skrek nästan nu. ”Fattar du inte? Stick, jag vill inte ha något med dig att göra.”

Han rörde sig fortfarande inte. Nu tappade hon tålamodet och puttade till honom. ”Gå. Lämna mig i mitt skit liv. Jag vill bara vara ensam” sa hon och började slå honom. Nu hade tårarna börjat komma igen. Hon slog på honom tills hon inte orkade mer.

Ludwig tog tag i henne och kramade om henne. Hon orkade inte stå upp längre, så hon och Ludwig satte sig sakta ner på golvet, men Ludwig släppte henne aldrig. Han höll henne hårt i sin famn och förde sina händer genom hennes hår. Hon grät mer nu än hon någonsin gjort. Ludwigs skjorta hade nu blivit helt blöt av hennes tårar.

”Förlåt” sa hon och pekade på dem blöta fläckarna på hans tröja.

”Det är okej. Mår du bättre nu?”

”Ja, de gör jag. Tack”

Dem tittade på varandra och log. Ludwgi torkade bort tårarna som rann ner för Noras kind.

”Kom” sa han och drog upp henne från golvet. ”Jag vill vissa dig en sak.”

Han tog tag i hennes hand och drog med henne ut ur rummet. Han stannade inte förrän dem var i ljushallen, där i stort sett alla elever var just nu.

Han stannade i ljushallens mitt med Nora i handen och kollade på henne. Han kom närmre Nora tills dem bara var någon millimeter från varandra. Sedan lutade han sig långsamt fram och kysste henne. Hennes första kyss, framför nästan alla i skolan. Framför alla som har mobbat henne i två år.

Hon var fri från sin ensamhet. Hon var kär.