Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Isobel Fernanda de la Barcaga y Palacio Av LarsCarlberg :: Wednesday, November 22, 2006 :: Läst 456 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Drama Isobel Fernanda de la Barcaga vandrade fram och åter genom de ödsliga rummen. Detta var på onsdagen, och hon skulle under hela dagen bara yttra två ord. Vartefter solen rörde sig över himlen under den långa dagen sökte hon upp de svalaste platserna och rummen, van efter flera år av strövtåg och loja upptäcksfärder i slottet vars salar alla liknade varandra: höga fönster och väggar behängda med målningar, moriska mattor, skåp tunga av silver och guld från kolonierna. Isobel Fernanda de la Barcaga y Palacio vandrade fram och åter genom de ödsliga rummen. Detta var på onsdagen, och hon skulle under hela dagen bara yttra två ord. Trots att hon ännu var mycket ung påminde hon redan om det spöke hon långt senare kanske skulle hemsöka slottet som. Vartefter solen rörde sig över himlen under den långa dagen sökte hon upp de svalaste platserna och rummen, van efter flera år av strövtåg och loja upptäcksfärder i slottet vars salar alla liknade varandra: höga fönster och väggar behängda med målningar, moriska mattor, skåp tunga av silver och guld från kolonierna.     Hon företog inte sina långa vandringar i rummen och hallarna enbart av rastlöshet. Snarare var orsaken att det var olidligt att sitta ned i den praktfulla guldbroderade klänningen som under det skimrande tyget dolde korsetten som kammartjänarinnorna, morrande av ansträngning, snörde om morgnarna. Isobel Fernanda de la Barcaga åtrådde fortfarande den slanka midja hon haft som nioårig flicka. Tunn som ett pennskaft och rak som en eldgaffel tassade hon i sina hårt knutna läderkängor mellan rummen, ibland ensam men oftast i sällskap med några tjänarinnor. Hon yttrade den dagen bara två ord, som svar på hennes kammartjänarinnas konstaterande när de stod vid en av de öppna balustraderna ut mot högslätten:     ”Om det här heta vädret fortsätter så får vi en kall höst utan regn.” sade kammartjänarinnan.     ”Var tyst!” svarade Isobel Fernanda de la Barcaga.     Hon sade inget mer den onsdagen, däremot lät hon undslippa sig en njutningsfull suck när hon badade sent på eftermiddagen och tjänarinnan noga tvättade hennes armar och rygg med en doftande tvål. Isobel Fernanda torkade i den svala luften i salen dit hon låtit föra det stora sittbadkaret av zink, medan Manuela Luisa varsamt satte upp hennes hår i en konstfull knut, och hon betraktade lojt en ödla som satt halvvägs upp på en vägg. När det mörknat ute hade hon återigen låtit snöra sig och efter en lång stund i klädkammaren valt ut en tung klänning av vinrött siden vars vida puffärmar hon befarade redan var ur modet men som hon ändå kunde fördra att äta i. Hon lät pudra sitt decolletage och hon målade sina långa ögonfransar ännu mörkare.     Isobel Fernanda de la Barcaga åt under tystnad i matsalen upplyst av kandelabrar och kristallkronor. Hennes far och bror muttrade några ord till varandra, men hon lade inte märke till vad de sade. Medan fadern och brodern hungrigt försåg sig av maten som serverades dem på den skinande blanka silverservisen, så sände hon själv med en missnöjd gest rätt efter rätt orörd tillbaka ut till köket, och inte förrän de söta efterrätterna glänsande av honung och fruktgelé kom in gjorde hon något annat än att bara förstrött peta i maten. Någon gång vid midnatt, när hon redan gått till sängs, halvsittande som alltid i sin sammetsbehängda himmelssäng för att inte fördärva frisyren, drömde hon att hon hörde hundar skälla och hästar trampa i gruset utanför hennes fönster som vette mot den stora innergården som slottet omgärdade.         Även på torsdagens morgon trodde hon att hon drömde om hästar och skällande hundar, men fann att nattens dröm varit ett förebud om en verklig ankomst, eller kanske en avresa. Hon mornade sig långsamt och somnade om i himmelssängen vid vars sida en tjänarinna alltid vakade om hon skulle behöva pottan eller vilja äta eller dricka något under natten. När hon återigen vaknade stod solen högt på himlen och hon lät tjänarinnan dra ifrån de tjocka gardinerna så att dammet virvlade i den varma instängda luften. En av kammarherrarna kom till hennes dörr och lät henne förstå att hon var väntad i en av de yttersta salarna på den labyrintiska bottenvåningen. Hon tog som alltid god tid på sig, drack brinnande het och söt choklad ur en kopp av kinesiskt porslin och klädde sig utan att göra sig någon brådska. Från fönstret hade hon sett hästar och tjänare som hon kände igen. När hon slutligen bemödade sig om att gå ner till salen där Domingo de Montilla väntade hade en lång stund förflutit och hon var återigen hungrig.     Kusinen luktade häst och svett och hon tyckte att han, som aldrig annars gjorde minsta avsteg från etiketten och omvårdnaden av sitt egna praktfulla yttre, såg ovårdad och jäktad ut.     ”Idag, ” sade Domingo de Montilla, ”har jag inte kommit för att tala med dig och vinna ditt hjärta, som så många gånger förr.”     Hon kände honom inte, lika lite som hon kände sin bror eller fadern, och hon hade inte anat att hans fåtaliga, förströdda samtalsförsök med henne under det senaste året hade haft något annat syfte än att tråka ut henne. Utan några känslor väntade hon på att kusinen skulle fortsätta.     ”Idag har jag kommit för att döda din bror.” sade han sedan, och såg på henne som om han förväntade sig något slags reaktion. Hon drog sig då till minnes att hon, medan hon klädde sig, faktiskt ögnat igenom ett brev som brodern hade sänt till henne samma morgon. Det hade varit kortfattat och hon hade inte ägnat det något större intresse, men nu förstod hon att det varit broderns farväl till henne.     ”Jag har kommit för att döda din bror, och jag hoppas att du kan förlåta mig detta. Men han har tillfogat min heder ett oerhört sår.” sade Domingo de Montilla.     ”I så fall är du på fel ställe.” sade Isobel Fernanda. ”Han reste till jaktslottet tidigare denna morgon.”     Från ett fönster på slottets andra våning såg hon Domingo de Montilla rida iväg över högslätten norrut i broderns spår, och hon tänkte att männen han hade i sällskap säkert var dugliga mördare. Brodern, som hon inte kände, hade antagligen sina mördare också, antog hon. Men hon kunde inte föreställa sig brodern besegra Domingo de Montilla i någon strid. När hon var mindre hade hon lyssnat till faderns orerande när han försökte lära sin son krigskonstens hemligheter. Hon hade någon gång tänkt att hon själv antagligen skulle ha blivit en värdigare conquistador än brodern, men hon hade också tänkt att broderande och långa tupplurar medan solen vandrade över högslätten verkade betydligt bekvämare än att rida i strid till häst. Medan Domingo de Montilla och hennes bror jagade varandra bland kullarna och ravinerna kring Montebarcaga den dagen sysselsatte hon sig med att försöka räkna porträtten i de tio sovgemaken på tredje våningen. Hon tappade dock snart räkningen och stod istället och betraktade Manuela Luisa medan tjänarinnan vek och travade till synes oändliga mängder med vitt, skinande linne i skåpen. Till kvällen lät hon meddela att hon inte mådde bra nog att komma till matsalen, och istället lät hon sända efter några söta kakor från köket till kvällsmat. Innan hon somnade undrade hon hur det skulle kännas att bli dödad, som brodern kanske blev just i samma stund, men hon hann falla i sömn innan hon kom på något svar.     När Domingo de Montilla kom tillbaka och sökte henne, på fredagen, tänkte hon att han antingen var mycket dum eller mycket modig som besökte en plats där familjen till en man han nyss dödat bodde. Kanske skulle hon ha blivit imponerad av hans företagsamhet om hon inte för länge sedan tröttnat på att höra honom mumla om de tusen kor och hundra byar och städer som fanns på hans arvslott. Hon anade att hon själv ändå var långt rikare än Domingo de Montilla. Kanske var ett enda av de halsband hon ärvt efter sin mor mer värt än all hans mark. Halsbanden var tunga av juveler och guld från Nya Världen, krigsbytet från ångande djungler och andra, lika karga högslätter på andra sidan jorden.     Isobel Fernanda de la Barcaga y Palacio tog återigen emot sin kusin i salen på bottenvåningen där portträtten blickade ned på dem och två eller tre betrodda tjänare alltid var närvarande som förkläden. Hon såg att hans kråskrage hade mörka fläckar, och hon undrade om det var broderns blod, eller om han helt enkelt varit snuskig nog att spilla sås på sig när han åt som en bonde eller en barbar på hästryggen.     ”Det är någonting jag måste bekänna för dig.” sade han efter att ha bugat sig så djupt att han på sina utmattade ben knappt kom upp igen. ”Jag skulle aldrig kunna leva utan att ha berättat det för dig. Du är den enda som verkligen känner mig, som jag under våra samtal vågat tala med om annat än det allra mest vardagliga.”     Hon önskade att han kunde komma till saken snabbt, för hon längtade efter ett svalt bad, efter att sänka sig ned i det kalla badkaret av zink och känna Manuela Luisas hårda händer tvaga henne, för det var en het dag med tryckande luft.      ”Din bror skrev sin dödsdom genom att påstå att jag älskat en kvinna från Camino del Torcal. Det smärtade mig hårt att han sade detta, både för din och min skull.”     ”En kvinna från Camino del Torcal?” sade Isobel Fernanda. ”Så meningslöst.” Han undrade vad hon menade med detta, om det var meningslöst att brodern hade spridit detta rykte, eller om hela företaget att älska en kvinna från Camino del Torcal var meningslöst.     ”Änkan efter en god och tapper man, Antono Pereira Rana.” sade han, som om det skulle förklara något.     Domingo de Montilla blev stående tyst en stund innan fortsatte.     ”Men allt var sant som din bror sade. Jag tänkte på henne igen i natt, när jag vilade under stjärnorna med din brors blod på mina händer. Hon är lika skön som själva madonnan, och hon väntar på mig i Camino del Torcal. Jag kan inte stanna här längre nu. Snart reser jag med ett skepp till fjärran länder, för här finns inget kvar för mig. Till dess skall jag söka beveka hennes hjärta, så att hon kanske vill följa mig.” Han såg ut som en smutsig hund, och hon undrade hur han trodde att han skulle kunna vinna någon kvinna, vare sig hon kom från Camino del Torcal eller någon annanstans.     När Domingo de Montilla återigen lämnat henne stängde hon länge in sig i salen med badkaret och drömde om att vara en liten ödla som kunde pila in i vilka hål och skrevor som helst, innan hon klädde sig och blev klar lagom till att den täckta vagnen med broderns lik anlände från Montebarcaga. Man lät lägga honom på lit de parade i den stora balsalen, där man tog in stora fång blommor och stänkte parfym över golven för att skyla över likdoften som också snart skulle anlända. Sent på kvällen gick hon ner i balsalen och studerade noga kroppen som var klädd i hans vackraste uniform. Men han syntes henne inte mindre främmande i döden än i livet. På natten drömde hon att världen var platt som en tallrik, och att hon stod på Montebarcaga och såg ända till jordskivans kant. Där, vid kanten, höll ett skepp fullt av lilleputtar med moriskt utseende precis på att försvinna ned i det dånande virvlande vattnet.     På  lördagen steg hon, tvärt emot alla sina vanor, upp mycket tidigt och åt en ordentlig frukost i sitt rum. Hon lät också kalla på Angél Casabuon som vid det här laget var en gammal man och en av faderns mest betrodda tjänare. När hon tog emot honom fann han att hon ännu inte var klädd i sorgkläderna, utan i en ljus resedräkt och en hatt med brett brätte som hon valt ut för att den skulle skydda henne från solen. Hon förvånade honom ytterligare genom att be honom se till att en av de täckta vagnarna spändes för hästarna, för hon ville resa till Camino del Torcal.     ”Angél, ” sade hon, ”du vet vem änkan efter Antono Pereira Rana är, inte sant?” för hon hade tagit reda på av Manuela Louisa att Angél Casabuon kände till allt som hände i trakten.     ”Ni ser henne i kyrkan varje söndag, fröken Isobel Fernanda.” sade Angél Casabuon och det slog henne då att hon aldrig tidigare tänkt på att det var mängder av folk i kyrkan när de gick dit för att lyssna på den uråldrige fader Gutierréz. Hon hade alltid haft uppfattningen att hon var där ensam med fadern och brodern.     ”Jaja.” sade hon. ”Ta mig till platsen där hon bor.”     Redan tidigt på förmiddagen kunde de lämna slottet. Angél Casabuon red bredvid den täckta vagnen, och med sig i hytten hade Isobel tre tjänarinnor. Där stod också två kammarherrar bakpå vagnen som marskalker. När de lämnade slottet med dess höga murar bakom sig sprang två hundar runt vagnen och skällde. Hon kallade då på Angél Casabuon och sade åt honom att be kusken att skjuta hundarna, för deras oljud gav henne huvudvärk.     ”Får ni inte värre huvudvärk av skjutandet och krutlukten då, fröken Isobel Fernanda?” sade Angél Casabuon, men hon förklarade då att det i så fall var en kortvarig pina jämfört med att behöva uthärda hundarnas skällande någon längre stund. Angél och kusken gjorde som hon ville, och resten av resan till Camino del Torcal slumrade hon i vagnens heta luft medan Manuela Luisa då och då baddade hennes panna med en fuktad näsduk av siden.     De var tvungna att färdas genom staden för att nå fram till det hus där Antono Periera Rana bott innan han dödades av Joaquín Posada, och Isobel Fernanda vaknade till när hon hörde barnröster och det avlägsna sorlet av en marknad utanför vagnen. Hon drog då ifrån gardinerna till vagnens fönsterluckor och tittade ut, men de ömkliga husen och de smutsiga människorna i Camino del Torcal tråkade snart ut henne, och hon blev tvungen att andas genom en parfymerad sidentrasa för att inte storkna av lukten och dammet. Det hade blivit eftermiddag när de nådde fram till Antono Pereira Ranas hus. Det var större och kanske praktfullare än hon förväntat sig. Hon hade förhört sig med Angél Casabuon om vem ägaren varit, men efter bara en kort stund av hans redogörelser för de lågadligas släktförbindelser hade hon blivit uttråkad och fnyst åt honom att hålla tyst igen.     ”Nå.” sade hon nu till Angél Casabuon. ”Låt hämta ut Domingo de Montillas älskade. Jag vill se henne.”     Det tog en lång stund, men slutligen kom en lång, slank kvinna ut till vagnen, åtföljd av två tjänarinnor, en kammarherre och Angél Casabuon. Domingo de Montilla syntes inte till någonstans. Isobel Fernanda lät inte ge sig till känna, istället satt hon bakom en halvt fördragen gardin i vagnen och studerade kvinnan, som hon inte kunde påminna sig ha sett förut. Hon jämförde kvinnans hy med sin egen bleka hud där de blåa ådrorna tydligt syntes, och hon sökte i kvinnans hållning och utseende efter något tecken på att där fanns något speciellt hos henne. Men hon kunde inte se att där var något hos Antono Periera Ranas änka som tydde på att hon var något annat än en simpel bondkvinna. Då drog hon för gardinen helt utan att säga något.     ”Då så.” muttrade hon sedan till Manuela Louisa. ”Låt oss resa hem igen.”     När de återigen kommit ut ur Camino del Torcal och ut på högslätten lät hon öppna fönsterluckorna och dra ifrån gardinerna för att försöka vädra ur den heta luften ur vagnen. Hon hade en dunkande huvudvärk och klagade misslynt för sina tjänarinnor och för Angél Casaboun, som inte fick rida nära vagnen och riva upp damm. Nära slottet såg hon de skjutna hundarna som låg vid vägkanten, och hon lade märke till att den ena av dem ännu inte var död utan fortfarande sparkade omkring sig och andades, trots att den var täckt av blod och flugor. Hon undrade hur det skulle kännas att ligga döende mitt i den brännande solen, men hon kom fram till att det inte kunde vara mycket värre än att sitta instängd i den heta skumpande vagnen en hel dag, till ingen nytta.     Ända upp till hennes många rum kändes den tunga doften av blommorna och parfymen i balsalen där brodern låg. Hon gladde sig ändå åt att återigen få bära sorgkläder en tid framöver, som hon gjort efter moderns död, för hon tyckte att det svarta tyget med de tunga broderierna tog sig bra ut mot hennes vackra bleka hud. © Lars Carlberg, November 2006

Kommentarer Av Giitu Wednesday, January 31, 2007 kl 9:48 AM Vilken häftig brud...om du ursäktar uttrycket. Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här