Tre ljus i mörkret.

Han har sitt ansikte riktat mot fönstret. Som om han såg ut. Han sitter på stolen som om han verkligen var där.
Upprätt. Vaket. Som en stolt soldat på en affisch.
Men.
Han är en patient. Han vet inte att han är det. Men de andra vet. De vet att han inte ser något där han sitter vänd mot fönstret. De ser på hans solkiga gråvita byxor att han inte kan äta sin frukost utan att spilla. De vet det. För de var där. När gröten och det vita brödet serverades sju på morgonen. Han sade inget då. Och inte nu heller. Det var exakt en vecka sedan han öppnade sin mun och gav till ett ljud. Han sade ”oj”. Han sade oj när hans mor var på besök. Hon hade med sig en chokladask som vanligt. Och det var när han fick den som han sade oj.

På sitt rum senare staplade han den över de andra askarna. Han äter aldrig av chokladen. Det verkar inte som om han tycker om den. Eller förstår han kanske inte att han måste öppna asken? Ingen har visat att man kan öppna. Man utgår ju från att alla förstår att man måste ju bara öppna en så´n ask. Med sitt inbjudande guldglättiga omslag. Man måste bara ha.

Han har sagt upp sig. Han sade upp sig när det blev kallt. När ögonen inte var vänliga längre. När ögonen krävde saker från honom. Det var då när vargen flyttade in. Strök längs med väggarna med raggig päls och satte ständig kyla i medaljongtapeterna och korsen vändes upp och ned och klockorna stannade. Klockorna stannade på halv två och mammans stilettklackar är som knivar över hans hals – för alltid. Att ligga i sin säng på sitt pojkrum och hela tiden känna vargen där. Kylan pulserande från husets väggar in i hans blå rum. Och han huttrar.
Mamman som skulle gå in på natten och strypa honom eller stoppa stilettklackarna in i hans mun och kväva honom med dem. Pappan som snarkade eller jobbade eller jagade. Mamman på hans rum: Du kommer aldrig undan mig. Jag bor i dina tankar. Jag är din mor. Och klackarna. Läppstiftet. Parfymen och krämerna och ingen mamma där. Inget bakom ytan. Och så vargen i hennes koppel plötsligt. Hur hon stod vid hans säng med vargen som om den vore en hund. Fanns hon? Fanns han? Om hon flyttade in i hans tankar – kunde han flytta ut? Säga upp sig?

Ja.


Utanför fönstret börjar det bli höst. Bruna solkiga blad ramlar från trädens grenar. Upphör. Den stora boken utanför är snart helt kal. Längre bort finns en sjö. Man kan se en båt i fjärran. Någon sitter och lever i den båten. Någon tänker där – fastän den bara syns som en svart prick. En svart prick som är ett helt universum.

Men.
Här är han. Som en kal planet. Som Pluto, som inte ens är en planet. Det är han. Struken från listan. Innehållslös, för liten, inget liv, för långt borta.

När mamman kommer varje söndag sitter de alltid i sällskapsrummet. Mamman har röda läppar som hon markerat med en penna. Nästan alltid har hon råkat måla utanför och några i personalen kallar henne Clownen - ”Nu kommer Clownen”. Hon har alltid högklackade skor – stilettklackar som hörs på långt avstånd – ”Nu kommer Clownen”.
Mamman säger: Hej min son och kysser honom i pannan på födelsemärket hon minns från när han var baby. Så sätter hon sig ned och lägger chokladasken framför honom. Nå´n frågar om hon vill ha kaffe. Och det vill hon. Han får inget för då måste han få en extra stilnoct när kvällen kommer. Han är så känslig.
Så dricker mamman sitt kaffe och säger att pappan inte kunde komma för att han är ute och jagar. De skulle bli så besvikna om han ställer in.
Varje söndag.
Så lägger hon det ena benet över det andra och frågar hur han mår.
Han stirrar alltid på det guldriga då. Omslaget på chokladen. Då säger hon att hans syster har fullt upp med barnen. Det är ett så´nt ståhej alltid med barnen. Nå´n har fyllt år, nå´n har konfirmerats.
Så, efter fyrtio minuter, tittar mamman på sin klocka oj vad tiden går! Och så är hon borta efter en hastig kyss på pannan och kvar finns bara lukten av hennes parfym. Söt. Klister.

Han sitter kvar med lådan framför sig tills nå´n i personalen säger Men oj! Sitter du kvar där? Och hjälper honom in på sitt rum. Där lägger han sig en stund på sängen. Han tittar i taket och ibland nickar han till. Sen är det middag.

När det är middag sätter personalen en skena på hans tallrik så att all mat inte ska trilla av direkt när han föser med sin sked över den vita kalla porslinsytan för att fånga upp.

När han åt hemma sade de att han spillde hela tiden. Skvättaren! Som du skvätter jämt! Drittlar. Hur han blev ännu osäkrare och spillde mer. Fick inte sitta med vid bordet när gäster kom. Det går helt enkelt inte att ha dig vid bordet. Du kan inte äta som folk. Hans syster: Spädis. Du kan inte äta som en människa!
Det drog ihop sig som inför en storm inuti honom. Vargen kunde sitta vid hans ben och äta av det. Han jeans uppsprättade och blod på golvet och köttslamsor och ingen såg! (Eller gjorde de det?) Och vargens blodiga mun och ögonen som var hans mors. Den söta lukten och vargens skor. Stilettklackar som gjorde blodiga hål i parketten där den gick.

Så sitter han vid fönstret och ser ut att titta ut. Men han ser inget. Han är Pluto. Tom, för långt borta. Räknas inte längre. Har utgått.

När natten kommer och han somnar hög på Stilnoct är han en ryttare. Han sitter högt uppe på en hingst som för honom över åkrar och genom skogar. Han bara rider. Utan mål. Och han känner vinden i sitt hår. Som en kvinnas smekning och han ler hela tiden. Han är friheten. Han är livet. Hovarna slår upp den höstkalla jorden och lukten av liv finns där hela tiden och den inbegriper honom i existensen – tvingar in honom, och han vill. Kaniner springer framför hästen och så dovhjortarna där uppe på berget.

Men varje morgon når han fram till en mur. En stor guldrig mur som det sipprar brun klet ur och som luktar sött av parfym och han vaknar.

Han kan inte äta choklad. Hans syster gav honom en ask när han var elva och när han satt i sig tre bitar såg han att alla pralinerna var fyllda av små små larver. Han hade spytt. Och mamman som just kommit in i rummet: Nä nu får du ge dig. Det går inte att ha dig i huset längre! Och syrrans hysteriska skratt.
En storm på väggarna. Solen bakom moln. Borta. Svart. Väggarna som kanar runt och byter plats med varandra och mamman: Vad är det? Där mitt i stormen och vargen – slickandes hennes fötter. Jord som spränger sig upp och det stilettklacksprickiga parkettgolvet som ger vika. Maskrosor och törnen och bakom mamman: en liten man med horn.

Utanför fönstret finns universum.

Han kan inte se det för han slutade där när han var 17.

Kan han tänka? en kvinna stod en gång vid hans sida.
Förstår han vad vi säger? en flicka tuggandes på nå´t kletigt rosa.

Skicka telegram när du kommer fram. Hans far som har studerat honom när han petat sin näsa. Pappan ser saker men är ändå aldrig där. Pappan är på en annan avdelning? Våning? Pappan säger något till honom en gång i veckan. Ofta någon lustighet. Som gör att pappan själv skrattar gott. Med honom? Åt honom?
Bakom pappan finns huset med sina bokhyllor och älghuvuden. Pappan är som huset. Det finns men det är ofta frånvarande. Det har blivit till ett vitt pappersark, existensen – ointressant, men om man skådar riktigt noga med lupp finns det små små bubblor som en gång har levat. Och varit på väg någonstans?


När mamman varit på besök och tonen av hennes klackar klingat bort viskar personalen. De hjälper honom in på sitt rum och han är som ett skepp utan styrman. Tom. När han ligger på sängen med sina stora bruna skor på sig stirrar han i taket med orörliga ögon. Men på natten i mörkret rör sig ögonlocken som ljuslågor i kraftigt dörrdrag.

Då.

Han är friheten. Han är doften av liv. Han är jorden som gör att blomman finns. Han är regnbågen och dess slut.

Han sade upp sig när mamman flyttade in i hans huvud. Hon tog vargen och flyttade in i de centrala delarna av hans hjärna. Där satt hon och klagade över att det inte fanns något mineralvatten. Ska jag alltid behöva bära hem alla flaskorna själv? Jag vill ha hjääälp! Och vargen ville ha något annat. Ospecificerat.

De hittade honom på motorvägen mitt i natten. Han hade sin mors kläder på sig.

De står runt om honom och en man talar. En buss står utanför. Människor ser på honom. Söker kontakt med hans inåtvända blick, ger upp. Ser på mannen som talar. Leenden bleknar och blir till uppmärksamma streck. Som mekaniserade dockor följer de mannen som talar och de går vidare mot nästa själ som sitter vid ett bord.

Tydligt fall av autism som uppmärksammats alldeles försent. Individen är helt inkommunikabel och lider av svåra exekutiva störningar. Kan inte ens resa sig.

En man står längre bort i korridoren och tvättar golvet. Den talande mannen och hans flock går på det våta rena. Efter dem går vargen. Nafsar efter händer på ryggar och planterar kyla i väggar och smutsigt blött golv som inte kan komma att torka.

Inne på hans rum öppnar någon en chokladask och tar en bit. Noterar att det inte finns något personligt där – mer än chokladen.

På midsommaren stängde hans syster in honom i jordkällaren. Utanför satt de fulla vuxna. Skrattade. Han, bland sniglar och spindlar och den kalla råa lukten av gamla äpplen och potatis där i mörkret.
Då – det sista.
En tändsticka lyser upp i hörnet vid dörren. Där sitter en flicka med en rosa volangklänning på sig. Hon har en cigarett i munnen och tänder den med den lysande stickan.
Jag är du, säger hon och drar ett djupt bloss.
Är du? frågar han fast han vet svaret. Han är hon. Han sitter fast i en volangklänning av snäll tysthet som kväver honom.
Du är för ung för att röka. Ett andra ljus lyser upp och någon som ser ut som han tror att hans farmor sett ut står mitt på golvet. Som på en upplyst scen - och hon ser på flickan i volangklänningen.
Så är de båda borta.
Så tänds ett tredje ljus och han ser hur en spindel närmar sig och drar i hans tröjärm och säger åt honom att flytta på sig. Du sitter för fan på mina ägg. Flytta på dig människa! Och han kryper längre och längre in i jordkulan. Gör sig liten. Försvinner in i väggen. I jorden.
I den kalla jorden där inne i jordkällaren finns förruttnelsen. Den är som en tunn väv som spinner sitt garn tunt och fint runt honom. Och när hans syster minns dagen efter att han är där och springer för att öppna sitter han som en kokong uppe i taket.

På kvällen kommer flickan i volangklänningen igen och säger att hon känner att hennes igelkott blivit överkörd. De måste ut på motorvägen och se efter. Och när han lämnar huset är allt lugnt. Vargen finns inte och trappstegen vid dörren går nedåt precis som de ska.

På avstånd hör han en kvinna sjunga men flickan säger att det är igelkottens fru som gråter.