Det var en röd rodnad som löpte från tårna upp mot fotvalvet på höger fot, ungefär en decimeter brett vid roten och formades sedan till en spets som pekade upp mot benet. Tomas svor tyst för sig själv, övertygad om att det var någon typ av fotsvamp.

   Han hade upptäckt utslaget i duschen, så han torkade hastigt av sig med handduken och satte sig på toalettlocket för att inspektera det närmare. När han strök över det med fingrarna kändes det inte alls. Området var helt bortdomnat och kändes kallt mot fingertopparna, som om huden var helt död eller som om alla nervändor hade frikopplats från hjärnan. Han kände ett sting av oro, men när han väl hade klätt på sig drog oron sig tillbaka till en avlägsen del av hans hjärna.

    När han väl klivit ut genom dörren - ut i den friska vinterluften med snön knarrande under skorna - för att gå till tåget och sedan åka till jobbet inne i Uppsala, var det glömt.  

Tomas vaknade med ett ryck. Drömmarna hade plågat honom igen, och kudden bar en mörk fläck av svett som visade var hans ansikte hade legat. När skulle det upphöra? När skulle han glömma, för att sedan kunna gå vidare?

   Han lutade huvudet i händerna och försökte att skaka av sig drömmen, men den lämnade honom inte direkt. Den fanns kvar i rummet, molande som en envis tandvärk som inte vill ge med sig även om man tagit tre värktabletter.

   Då såg han förändringen. Utslaget på foten hade förflyttat sig uppåt och lagt sig tillrätta mitt på foten. Det hade inte spridit sig, inte blivit större, utan bara bytt plats.

   Han lät fingrarna glida över det, precis som han hade gjort igår, och sensationen var densamma. Huden var kall och död, inte mer levande än hos en nyligt rensad fisk. Han drog handen till sig som om han hade bränt sig på någonting hett och lade fingrarna mot kinden. De var kalla, kändes nästan fuktiga, och handen darrade som ett stort asplöv.

   Läkaren såg på honom med en min som uttryckte avsky. Inte för såret, men däremot för Tomas som upptog hans mycket dyrbara tid i dessa influensatider. Tomas kände sig inte lättad. Han kände för att slå läkaraset på käften.

   ”Antagligen har det bildats en liten förhårdnad ovanpå utslaget, och det gör att du upplever att du inte har någon känsel. Att det skulle ha flyttat på sig tvivlar jag på, men däremot kan den ha ändrat form och det kan göra att det ser ut som om den har rört sig en aning.”

   När Tomas lämnade undersökningsrummet var han föga tillfredställd. Han visste vad han hade sett – att märket hade flyttat sig, inte bara lite grann utan flera centimeter – men han visste även att det inte var någon mening att diskutera med vetenskapen. Om läkaren inte trodde honom så fanns det ingen möjlighet att det kunde ha inträffat. Läkare och deras förbannade övertro på det logiska, tänkte han när han susade förbi sköterskan som tog emot ännu en ny patient. Tomas hade tagit ledigt från jobbet, väntat två timmar på att få träffa en läkare, och sedan blivit misstrodd. Aldrig i helvete att han skulle söka upp en läkare igen, det var en sak som var säker.

   Tomas grät som ett litet barn när han vaknade, med tårar rinnande ur ögonvrårna. Han såg taket dansa framför ögonen i ett dis av tårar, och för ett ögonblick tyckte han sig se Hennes ansikte skymta förbi.

   Han satte sig upp, men det fanns ingen där. Han var ensam, men ändå kändes det som om han inte var det. Om det var drömmen som hängde kvar eller om det var något annat kunde han inte avgöra, men det sände en iskall kåre längs ryggen på honom. Nackhåren reste sig rakt ut även om de var klibbiga av svett.

   Han drog upp täcket till hakan med båda händerna och höll kvar det krampaktigt, som ett skydd mot ett eventuellt hot. Kunde det vara Hon?

   Ett nervöst skratt undslapp honom vilket fick honom att undra om han höll på att bli tokig. Det var de där förbannade drömmarna som gjorde att han inte fick sova ordentligt. Om han bara fick sova som en normal människa skulle det bli bättre, det visste han. Om den där jävla horan bara kunde lämna honom ifred.

   Han sänkte täcket och drog det åt sidan. När han tittade ned mot sin fot kände han en otrolig lättnad. Dagen hade något positivt i sitt sköte i alla fall, och det var att utslaget hade försvunnit. Det var borta.

   När han lät blicken glida uppför benet höll hjärtat på att stanna. Märket hade flyttat på sig igen. Det satt strax under knäet.

Benet låg utsträckt på en pall framför honom. Han strök på ett lager L300 – som enligt tubens text tillförde extra fukt, i alla fall till ansiktet – över utslaget och ryste till av obehag när han insåg att det inte kändes alls. Utslaget hade blivit ilsket rött under natten, och vad än den där läkaren hade sagt, så visst fan flyttade det på sig. Men han tänkte inte gå tillbaka dit, inte en jävla chans.

När han stod nedanför Hennes fönster kände han sig sorgsen. Det hade kunnat bli någonting vackert, men Gud hade haft andra planer för honom. Och för Henne.

   Han visste att Hon fanns där inne, bakom de nedfällda persiennerna, och han visste hur Hon såg ut. Hon såg ut precis som Hon gjorde i drömmarna, och det ersatte sorgen med obehag. Egentligen borde han känna skam för att det var hans fel, men obehaget tog alltid överhanden, och det hade varit orsaken till att han lämnat Henne. Skammen var inte nog stark för att slå ned obehaget. Bara tanken på att ligga bredvid Henne i sängen fick honom att må illa.

   Han vände ryggen åt huset där Hon bodde och bestämde sig för att det var sista gången han gick hit. Om han ville släppa det och bli befriad var han tvungen att sluta plåga sig själv. Att han gick hit och tänkte på det som varit skulle knappast hjälpa honom, eller Henne.

   Dessutom hade han annat att oroa sig för. Utslaget hade flyttat på sig igen, och den här gången hade det lagt sig tillrätta mitt på låret. Salvan hade inte hjälp alls, det var fortfarande lika ilsket rött. Han hade inte blivit förvånad när han såg det på låret, som en stor och röd spindel. Han hade vetat att det skulle ha flyttat på sig redan innan han tittade, men det som hade skrämt honom var att det hade ändrat form. Den spetsiga toppen som hela tiden hade pekat uppåt hade delats i fyra delar, vilket fick det att se ut som spretande fingrar, och ett tag hade han varit övertygad om att det var en hand. Men det var ju löjligt! Varför skulle han ha ett utslag som antog formen av en hand på sitt lår? Han skrattade åt det, ett helt humorbefriat skratt, men det var skönt att bryta den kompakta tystnaden som rådde runt omkring honom.

Hennes ansikte tätt intill hans. Hon skrattar högt åt ett skämt han berättat, och Hon är vacker. Han kan känna Hennes varma andedräkt mot halsen innan Hon kysser honom där. Det pirrar i kroppen, och han vet att Hon är den rätta.

   Det sneda vänstra ögat stirrar på honom genom en hinna av var och det andra stirrar blint ut i tomma intet. Det hänger en tjock sträng saliv ur Hennes vänstra mungipa, ned mot Hennes bröst, och den dinglar som en pendel.

Märket har letat sig upp till magen, och nu råder det inga tvivel längre; det är en hand. Han kan tydligt se de olika fingrarna spreta uppåt och tummen som pekar rakt ut åt sidan. Han skrattar åt vad han ser i spegeln. Han kommer att tänka på den där scenen i ”Sällskapsresan”, när en av karaktärerna – han tror att det var Sven Melander – har somnat i solen med ena handen på magen, och när han sedan vaknar och tar bort handen finns ett blekt avtryck där. Precis så är det för Tomas, bortsett från att färgerna har bytt plats.

Tomas hade inte tagit sig ur sängen på hela dagen, bortsett från den korta sejour till toaletten då han sett att märket hade flyttat sig och antagit formen av en hand. Han hade vaga minnesbilder av att han hade skrattat, men han kunde inte komma ihåg vad som varit roligt med det. Han kanske slutligen höll på att bli tokig i alla fall? Han struntade i vilket. Det kanske var befriande att vara galen. Han kunde ligga och dregla fritt – precis som Hon gjorde – och bara vänta på att någon annan torkade bort det. Han tänkte inte bli den som torkade dregel i alla fall.

   Han vågade inte somna, för han visste att drömmarna fanns där och väntade på honom, redo att driva honom längre och längre in i vansinnet. Han orkade inte heller kliva upp ur sängen. Istället låg han där uppstaplad mot två kuddar och strök över handavtrycket som vilade på hans mage.

    Ögonen var omgärdade av mörka ringar. Han tyckte själv att han såg ut som en tvättbjörn som supit ett par dagar för länge. Vilken dag var det nu? Han visste inte. Hon hade gjort ännu en entré i hans drömmar, och hans eget skrik hade väckt honom ännu en gång.

   Hade han varit på jobbet igår? Skulle han jobba idag? Det visste han inte heller. Hade han ringt och sjukanmält sig? Ingen aning.

   Han återvände till sängen med staplande steg, likt en radiostyrd robot.Hon ville att han skulle komma till Henne i drömmarna. Hon hade något att visa honom.

Hennes ansikte tätt intill hans. De ligger i sängen och har nyss älskat. De mjuka brösten är prydda av små svettpärlor och han ser hur en sliter sig lös och löper över huden innan den fastnar vid den styva bröstvårtan. Han tittar fascinerat på Hennes bröstkorg; ser hur den sjunker in, liksom imploderar och blir till en djup krater.

   När han lyfter blicken och tittar på Hennes ansikte skriker Hon så att slem och saliv stänker i ansiktet på honom. Han skriker också.

Tårar i mörker. Han fryser så att han skakar. Det gör ont i huvudet, som om han slagit emot något. Det är dödligt tyst runt omkring, och han undrar var Hon är. Hon var ju här alldeles nyss. Innan… innan vad?

Tomas vaknade av att solen värmde ansiktet. Utanför gnistrade en vacker vinterdag och för första gången, på vad som kändes som en evighet, kände han sig utvilad. Det kändes som att han hade tillåtits att sova en drömlös sömn.

   Han lyfte sakta på täcket och såg ned på magen. Han visste inte vad han hade att vänta sig, men han kände att något hade hänt. Något var annorlunda.

   Handavtrycket var borta. Det fanns inget där, förutom den annalkande kulmagen och den tunna strängen av hår som letade sig innanför kalsongen för att förenas med könshåret.

   Han satte sig upp och granskade så mycket han kunde av bröstet, axlarna och sidorna, men handavtrycket var spårlöst försvunnet.

   Ett lyckorus fyllde bröstet och gav honom energi till att springa genom hallen till badrummet. En spegel, han var tvungen att titta i en spegel!

   Han blev stående framför spegeln med ett fånigt leende på läpparna. Man kunde nästan tro att det var ett lyckligt leende, om man bortsåg från det faktum att det rann urin längs hans ben ned på den ljusa mattan, och samlades i en pöl runt hans fötter.

   Handen hade inte försvunnit. Den låg sluten om halsen i ett krampaktigt grepp, och han kunde känna när fingrarna kramade åt – starka och iskalla. Bakom honom stod Hon, lika vacker som den dag han först såg henne, men han visste vad som lurade under ytan. Han kunde se Hennes vanskapta jag

   ”Har du inget att säga? Du som hade så mycket att säga när du lämnade mig. Men det är klart, då kunde jag ju inte svara eftersom mitt struphuvud var krossat. Minns du det?”

   ”Vi var med om någonting stort tillsammans. Man kan väl kalla det för en händelse som förändrar ett liv – i alla fall mitt. Jag blev ett dreglande monster, och för vad? För att du körde av vägen!

   Men inte nog med det, min älskling. Du klarar inte av att leva tillsammans med din egen skapelse, så du drar. Var det så vidrigt att se på mig? Blev du så äcklad av mig?”

   ”Kan du förstå hur det känns? Att den man älskar först gör dig till en grönsak, och sedan lämnar dig för att ditt dreglande äcklar honom?”

Minnet av drömmen dog i samma takt som hans medvetande steg upp till ytan och han vaknade. Han såg sig förvirrat omkring och insåg att han låg i sin säng och han kände lättnad, även om han inte kunde förstå varför det skulle vara så konstigt att han vaknade där.

   Han låg kvar och njöt av värmen under täcket och lekte med tanken att strunta i att gå till arbetet, men han visste att han skulle gå dit. Oftast krävdes det att han skulle vara nära döden för att han skulle förmå sig att stanna hemma.  

   Hon dök upp i hans tankar och en lätt rysning löpte längs hans ryggrad. Han tyckte inte om att tänka på Henne. Det fick honom att känna dåligt samvete, men mest av allt fick det honom att må illa.

   Det som skrämde honom var att han kunde ha legat där som ett dreglande monster, precis som Henne, om han inte hade haft sådan änglavakt. Det hade inte varit långt ifrån att han blev påkörd av bussen. Han hade så klart haft huvudet fullt av arbete och sedan klivit rakt ut i vägen utan att se sig för. Och där hade den tornat upp sig framför honom, som ett enormt odjur, men den hade missat honom med en hårsmån. Han hade klarat sig. Hade den kört på honom hade han antagligen inte legat som henne; han hade varit död!

   Det var ingen bra start på dagen att tänka på det, så han rullade åt sidan och lät benen falla över sängkanten, och han huttrade till när han kände det kalla golvet mot de nakna fötterna.

   Han visslade på ”Jingle bells” när han gick genom hallen och in i badrummet. Han hade glömt Henne, och han hade glömt det faktum att han haft en nära-döden-upplevelse dagen innan.

   Det var en röd rodnad som löpte från tårna upp mot fotvalvet på höger fot, ungefär en decimeter brett vid roten och formades sedan till en spets som pekade upp mot benet. Tomas svor tyst för sig själv, övertygad om att det var någon typ av fotsvamp.

   Han hade upptäckt utslaget i duschen, så han torkade hastigt av sig med handduken och satte sig på toalettlocket för att inspektera det närmare. När han strök över det med fingrarna kändes det inte alls. Området var helt bortdomnat och kändes kallt mot fingertopparna, som om huden var helt död eller som om alla nervändor hade frikopplats från hjärnan. Han kände ett sting av oro, men när han väl hade klätt på sig drog oron sig tillbaka till en avlägsen del av hans hjärna.

    När han väl klivit ut genom dörren - ut i den friska vinterluften med snön knarrande under skorna - för att gå till tåget, för att sedan åka till jobbet inne i Uppsala, var det glömt…