Jag började skolan år 1998 när jag var 6 år gammal.
Jag började i en klass som hette Stjärnan.
I min klass började även en av mina bästa vänner Delia.
Under året skaffade vi oss två vänner till, Jennifer och Jessika.
Vi fyra var bästa vänner.
I slutat av året fick vi reda på en hemsk sak.
Jessika skulle flytta till Tyskland!
Jennifer försökte hålla kontakten med henne men det varade inte speciellt länge efterssom Jessika hade glömt så gått som all svenska och kunde bara tyska.

Nu var vi bara tre kvar.
Men jag hade även min bästis Jojjo.
Hon var ett år yngre än mig.
Jag ville att vi, Jag, Jennifer, Delia och Jojjo skulle bli bästa kompisar allihop.
Men Delia och Jennifer ville inte det.
Och därför ledde det till att jag och Jennifer och Delia blev ovänner ganska ofta.

Efter några år när vi gick i 3an tror jag, så slutade Jennifer att vara min kompis.
Hon blev sur på mig för någon småsak och vägrade förlåta mig.
Även Delia skaffade nya vänner.
Hon hade bestämt sig för att vara med i det "populära" gänget. Vi var fortfarande kompisar men hon ville oftast inte va med mig.

Jag blev då oftast ensam eftersom Jojjo var ju yngre än mig och därför hade vi inte samma raster.
Ibland frågade jag de andra i min klass om jag kunde vara med dom på rasterna.
De sa oftast att de villa vara ensamma.

Jag började istället fråga Delia och hennes nya vänner om jag kunde va med dem.
Det fick jag, men jag fick alltid gå bakom dem medan de pratade om något som jag inte fick lägga mig i.
Gjorde jag det så suckade de och fortsatte att låtsas som att jag inte fanns.

Jag tröttnade på att gå bakom dem och tråka så jag bestämde mig för att vara ensam istället.


Nästa år hade alla vant sig vid att jag var ensam och då tyckte de att jag var en tönt.
Har man inga vänner så klassas man automatiskt som en tönt.
De började komma med dumma komentarer o tittade på mig med sina äckliga blickar o viskade om mig.
De började komentera hur jag var klädd, hur jag såg ut i håret m.m...
Ibland öppnade de dörren när jag var inne på toa.
Ibland skrek de "Tönt!" efter mig.

Allt jag gjorde var fel enligt dom. Hade jag en likadan tröja som ngn annan så använde hon aldrig den
tröjan fler ggr.
Dom tryckte ner mig med blickar och kommentarer. Mitt självförtroende sjönk.
Jag blev tystare och blygare. Jag vågade inte göra ngt. Jag vågade inte säga till om ngt.

Det kändes som om hela världen var emot mig.
Jag tröttnade på att vara själv och började fråga vissa i min klass om jag kunde va me dem på rasterna.
Oftast sa de nej eller " Vi vill hellst vara själva". Ibland sa de ja men då fick jag bara gå bakom dem
och inte säga något.
Om jag sa något så precis som innan suckade de och började snacka om något annat istället.

I matsalen när jag frågade dem om jag fick sitta vid deras bord sa de "Nej här ska hon sitta" eller
"Vi skulle precis gå"
Jag fick alltid sitta själv. Därför fattade både de äldre och yngre på skolan att jag var en tönt.

I 5an skulle vi åka på skolresa. Vi skulle till Liseberg i Göteborg. I bussen fick jag sitta ensam. De som satt vid platserna närmast mig gick i min klass. Jag frågade dem om jag kunde gå med dem inne på Liseberg. De sa ja. Vi ställde oss i kö för att köpa åkpass och jag stod längst bak. Men nr alla hade köppt åkpass utom jag så gck de! Ja stod ensam kvar oc vse inte vad jag skulle göra! Jag försökte leta upp dem men utan framgång. De var ingenstans! Jag Gick helt ensam och kände mig liten och ivägen. jag började gråta och höll på att få panik! Jag var ensam i göteborg! "Tänk om jag inte hittar någon jag känner förren vi ska hem och så får jag stanna här!". Tillslut så hittade jag två personer som jag inte kände särskilt väl men jag fick iallafall gå med dem. Och flera gånger mötte vi den som från början lovat att jag skulle få gå med dem, men de låtsades som om jag inte fanns! Detta är då den hemskaste upplevelse jag någonsin varit med om!

Jag försökte komma på olika anledningar till varför alla hatade mig så...

Jag kom att tänka på att alla andra klädde sig i mode...
Jag själv klädde jag mig bara i det jag tyckte var snyggt...
Jag började oxå klä mig i mode. Jag klippte mig likadant som alla andra oxå.
Det hjälpte förståss inte.

Jag började tycka att jag var tjock. Det kanske var därför de inte gillade mig! Det måste vara därför!
Jag började på en sport. I 5an åt jag nästan inget alls.
I 6an åt jag inget alls i skolan och nästan inget hemma heller.

Sommarlovet efter 6an försökte jag få kontakt med en av mina gamla kompisar.
Jag frågade om vi kunde va. Hon sa att det inte gick varje gång.

Jag lovade mig själv att "Nu när jag börjar på ny skola måste jag vara mig själv.
Jag ska börja prata igen och jag ska bli smal!"
Det var inte så lätt som jag trodde.

I 6an hade det kommit massor av nya personer till vår skola och nu var det de som bestämde.
De var de populära. Det var de alla såg upp till.
De hatade mig. Så alla hatade mig.
Trodde jag då iallafall.

Jag kunde inte vara mig själv.
De tryckte ner mig mer och mer.
Ingen ville ens sitta på samma bänk som mig.
Satte jag mig där reste sig de personerna som satt där och gick.

Jag blev så ledsen. Jag grät varje dag.
Jag blev helt svullen i ansiktet av alla tårar och på de första 2 månaderna i 7an gick jag ner 7 kg!

På rasterna gömde jag mig på toaletterna.
Där inne satt jag ofta och skrev.
Jag skrev i ett gloshäfte.
Jag skrev hur mycket jag hatade mig själv och jag skrev all som jag egentligen hade villat skrika ut.
Eller grät jag.
På luncherna satt jag på en bänk i korridoren.
Jag blev trött av att inte äta så jag var inte speciellt duktig i skolan heller.

Detta fortsatte. Det kändes verkligen som om alla hatade mig!

Men det var vissa som var snälla.
Grät jag så kom de fram till mig och frågade vad som hade hänt.
De sa att jag kunde berätta för dem.
De sa "hej" ibland när de gick förbi.
Visst var jag glad för att de var så snälla.
Men det var ju ändå inte tillräckligt för att jag skulle må riktigt bra igen.

Jag skrev om hur jag hade det o hur jag har haft det i alla år på lunar i min blogg.
Då var det personer som skrev kommentarer som "Ingen tror att de är mer värda än dig, DE VET!" eller
"Sluta tycka synd om dig själv. Ingen har någonsin gjort dig ngt!"
och "Du ska inte göra det eller det för då härmar du mig"...

Tillsisst fick jag gå till en kurator.
Jag fick sitta där o snacka med henne.
Jag hatade det. Och jag hatade henne!
Hon trodde att hon var så snäll och förstående!
Men det var hon inte.
Precis som alla andra, fattade hon inte ett skit!

Jag sa "Vad ni än gör kommer det inte att funka. Det kommer aldrig att bli bättre."
Hon och alla lärare sa att jag inte skulle vara så negativ o sånt.
Men jag hatade dom så jag sket i vilket.
Jag visste att jag kommer alltid att förbli en misslyckad skit.
Jag ville byta skola. Men fick inte för mina föräldrar.
De sa "Tänk om det blir likadant där"
Och "Du kommer ju få åka buss jättelänge så du kommer nästan aldrig att få träffa dina kompisar"

Jag hade skaffat fler kompisar under åren men alla var yngre än mig och hade inte samma raster eller luncher som mig.

Då ville jag inte byta skola längre.
Jag hade aldrig klarat mig utan Jojjo och Emme och de andra...
Jag väntade. Jag hade det hemskt.

Jag började i 8an.
Då började de flesta av mina vänner på min skola.
Rektorn hade lovat att jag skulle ha alla raster o luncher tillsammans med dem.
Men det fick jag ju såklart inte.
Så det fortsatte som vanligt...

Men en dag fick jag reda på att jag kunde få gå i 7an men läsa 8ans kurs!
Jag blev jätteglad o hoppades på det.
Men såklart så gick det inte...
Rektorn och de andra sa att om jag ville så kunde jag få gå om 7an för att vara med mina kompisar.

Jag blev såklart jätteledsen att jag isåfall skulle få gå om ett helt år!
Jag fick tänka på saken.
Men nästa dag i skolan kunde jag knappt stå ut!
Jag orkade verkligen inte mer!
Så jag bestämde mig!
Jag skiter i ifall jag får gå ett helt år extra på världens sämsta skit skola.
Jag behöver mina vänner! Jag orkar verkligen inte detta längre!

Så jag började i 7an.
Jag hade ganska många vänner i 7an.
Jojjo, Emme, Lollo, Emmy, Jimi, Affe och Axa.
Och jag skaffade fler.
Men Axa var ju som hon var.
Hon brukade ibland säga väldigt elaka saker som man blev väldigt ledsen för.
En dag orkade jag inte med att hon bara sa saker rätt ut i luften om vad hon tyckte och tänkte. Jag frågade "Säger du alltid vad du tycker och tänker?".
Då sa hon att det gjorde hon.
Jag ville ju inte bli ovän med henne eller så men jag ville ändå inte vara med henne eftersom hon nästan jämt var så elak! Så jag slutade va med henne.
Vi blev inte ovänner. Vi snackar fortfarande med varandra ibland.

Men tillbaks till ämnet.
Jag skaffade även en underbar vän på internet.
Evy, hon var jättesnäll mot mig och hjälpte mig. När jag var ledsen så kunde hon alltid säga något så att jag blev tröstad. För jag var ofta väldigt ledsen.
Och jag blev också kompis med Jennifer och en annan från min klass igen efter att de hade bytat skola.
Vi snackade på msn och jag fick reda på att de hade viljat hjälpa mig men inte vågat...

Mina föräldrar visste inget.
Jo de visste att jag hade varit ensam väldigt länge.
Och de tjatade att jag skulle göra det och det och det!
Jag tyckte att de pressade mig förmycket och kände mig ännu värre. Jag kände mig misslyckad för att jag inte var som de ville att jag skulle vara.
Jag kunde inte vara perfekt.
Inte förren när jag frågade om jag fick byta skola så fattade de att jag hade det hemskt!
Men då började de pressa mig ännu mer!
Jag hatade mig själv.

Så allting var verkligen hemskt fram till jag bytade klass...

Nu går jag då i klass 7A.
Jag har många kompisar.
Jag hatar mobbning och försöker göra så gått jag kan för att de som inte har det bra ska få det bra!