Vinden bet hårdare än Aron trott då han begett sig ut för att plocka upp äpplena som låg under trädet. De som hängde fick hänga och det spelade ingen roll hur fina och välmogna de var. De hängde inte långt över Arons huvud, men en sån till synes enkel sak som att sträcka på ryggen var något han inte gjort på många år. Kom det någon ungdom på besök skulle de med glädje få plocka dem, tänkte han.

Nog hade Ada sagt att frosten besökt under natten och att vattnet låg stilla och blankt på sina ställen. Men för Aron, att erkänna att han inte kunde se så långt som till vattnet, var inte att tala på och (så) jackan blev hängandes på kroken.

Måtte hon ha kaffet redo när jag återvänder, tänkte han då han kände hur vinden, kall och hård, letade upp alla springor och hål i den tunna skjortan och de malätna byxorna.

Nog litade han på Ada men inte ville han att hon skulle tycka synd om honom och oroa sitt huvud över det. Så Aron höll tyst, och frös.

Dessutom hade hon aldrig släppt iväg honom i bilen för att handla om hon vetat hur det stod till med hans syn.

Och hur skulle vi då få mat att hållas oss mätta, tänkte Aron där han kämpade för att göra trädgården redo för snön. Men nog är det så över lag, det vet väl alla, att kärringar de vet mer än en gubbe någonsin kan ana. Och visst puttrade kaffet över spisen då Aron stampade in och bröt tystnaden i stugan.

Det gjorde Ada illa att se sin gubbe frysa och kämpa, där hon brukade sitta vid fönstret och se på. Men för husfriden höll hon tyst. Hon visste mycket väl hur vrång Aron kunde vara.

- En får "vare smart och göre de en kan" muttrade hon för sig själv. För du ser, Ada var av det slaget, som inte kunde hålla saker för sig själv utan muttrade dem mellan de tunga andningarna.

Ja tur var väl det, att Aron nästan var döv också.

Så mycket längre än till brevlådan vid vägen, och så ibland till affären i stan, for de inte. Säkert drack de mer kaffe än nyttigt men det blev tider, på deras vakna del av dygnet, som de kunde hänga upp sin tillvaro på.

Visst var det nu fint i trädgården, men Ada kunde inte låta bli att muttra högt om hur hon skulle sakna att se älgfamiljen från sitt fönster, gå i skymningen, och berusas av de rödgula frukterna. Inte heller älgfamiljen hade nått upp till de äpplen som fortfarande dinglade i grenarna utan hade fått nöja sig med det som fallit till marken. Säkert värmde de lika gott i dem som kaffet i gubben, muttrade hon vidare.

Muttrandet höll Adas röst i trim. Ibland kunde det gå länge innan hon kände att hon hade något värt att säga högt. Till skillnad från Aron som ibland teg så länge att det kunde ta honom både en och två koppar innan han kunde göra sig förstådd igen.

Och när han väl återfått rösten och sagt det han haft på hjärtat brukade de följas av Adas muttrande, - Det har jag allt hört, tusen gånger förut. Inte kunde Alfred höra, men nog kunde han gissa. Alfred rensade halsen i en ljudlig harkling innan han öppnade munnen.

- "Får en bare säge de en har att säga en gång så har jag snart talat färdigt hörredu", löd hans ord.

Han hade hört sin farfar yttra de orden som barn och lagt dem på minnet utan att riktigt veta varför. Nu hade han i alla fall använt dem både en och två gånger.

Alfred sträckte sig efter en kaka så att det knakade i träbordet.

Visst låter det inte som mycket för oss som läser, ur skenet av den värld vi andra lever, men tro mig då jag säger att detta var lycka. Ren och skär lycka. I alla fall så var det så de gammla paret tolkat ordet. De hade tak över huvudena och mat på bordet. Bra hälsa trots den höga åldern och de hade varandra.

Det hade hunnit bli den tiden på året då morgon och kväll inte längre gick att skiljas åt. Allt som sågs utanför fönstret var en grå välling av land och himmel under ett tjockt täcke av dimma. De kunde inte längre se över vattnet, dit till andra sidan där deras vän bodde i en faluröd stuga. Det var ingen överraskning att Alfred inget kunde se, men inte ens Adas skarpa blick kunde tränga igenom detta höstrusk.

- Jag tycker det är synd att han inte kommer för att träffa oss längre, bröt Aron tystnaden.

Visst tyckte även Ada att det var synd men att hålla med och upprepa det som just sagts blev det ingen diskution av. Hon tänkte en stund sen sa hon, om någon vet hur lite tid en man som brukar jorden har över till vänner och annat som är kul så är det väl du.

- Än mindre tid för gamlingar som oss säkert, svarade Aron i en suck. Men han är en man som gör det han måste före det han vill, och det kan jag inte annat än respektera. Aron kröp ihop på sin stol där han satt i hörnet av köket och lade huvudet så nära vägen han kunde för att försöka se vattnet geonom fönstret. Han såg ut en stund, sen sjönk han tyst tillbaka på stolen.

Alldeles ensam är han oxå...muttrade Ada så tyst hon kunde då hon viste att detta var något som gjorde Aron mycket mycket ledsen och när han blev så där gråtledsen fick han svårt att sova.

Han hade blivit mycket sentimental på ålderns höst, något som fick gå an då det bara var de två i stugan. Men skulle i alla fall undvikas i den utsträckning det gick, var Arons önskan.

Jaktsesongen på småvilt var runt hörnet och både Ada och Aron gladdes åt att snart ha huset fullt med folk. Det blir som gamla tider tänkte de båda och det var inte mycket som muttrades om från Adas håll. Hon bakade kakor, dammsög och ställde ut juldekorationerna där de fick plats mellan allt det andra på hyllor och i skåp. Varken hon eller Aron bryde sig så mycket om juldekorationer längre. Det var mest för de små. Ingen av dem hade glömt hur magiskt de själva tyckt de var som barn.

Skrubba, tvätta och dona. Och allt med ett leende på läparna. Inte enns då ryggen värkte och åldern gjorde sig påmind försvan leendet. Även om Aron inget damm kunde se och huset för honom tydde sig städat redan innan borsten kommit fram gjorde han vad han kunde för att hjälpa till. Inte jagade han själv längre men hade inga problem att leva sig in i historierna som berättades runt det stora bordet på kvällen då alla återkommit hem. Aron hade vart med på otaliga jakter under sitt liv men ingenstanns i huset fanns ett älghuvud eller något liten rådjursskin att finna. Det fanns två gamla älgstudsare med kolvar handsnidna i trä korsade på väggen över det stora bordet. Det fanns ett vapenskåp fullt med ammunition och i en låda någonstanns en keps med jaktklubbs märke på. Men inga djur. Aron uppskattade sällskapet och kamratandan i ett jaktlag. Att få vara ute i naturen och att få dricka kaffe någon annan stanns än hemma som omväxling.

Veckor gick och när de så väl kom blev det mycket riktigt livat och lungna stunder sällsynta. Man kunde se på långt håll hur huset riktigt sken upp, ensamt, i vintermörkret. I varje fönster var det tänt och det liksom blev en aura över det. De små som springer runt, halkar, gråter en stund där de sitter och så upp igen kastar skuggor över den stilla, vita trädgården. De något äldre springer med, men halkar de så låser de in sig på toaletten för att gråta en stund, och sedan återvända. Sen de ytterligare äldre. De har tålamod nog att sitta tysta och se på hur gummorna och mammorna bakar och står i. Ingenstanns kan man fly dofterna som sprids från huset hjärta.

Och där ute, i mörkret, under det lilla halvtaket vid gårdsplanen hänger gråhare och älg prydligt sida vid sida upphängda i deras bakbenen. - Det kanske var för det bästa, nu när inga äpplen finns att få, intalade Ada sig själv eftersom hon kommit att bli ganska fäst vid gammelälgen.

Ja nog var den lilla gården en syn där den sken och alldeles glimmrade i natten. Inbäddad under ett täcke av pudersnö. En sån syn att Alfred, Ada och Arons granne och vän från andra sidan sjön, såg det dova ljuset genom den tjocka dimman på vattnet.

Han hade fäst sina ögon på skenen där han låg med huvudet tungt på kudden i sin säng. Sängen stod vid ett liten fönster som vätte mot vattnet. Vanligtvis var allt han såg i fönstret på kvällen sin reflektion och brukade därför sova med ryggen mot fönstret. Men inte ikväll.

Jag går jag upp tidigt imorgon, tänkte han just innan han somnade.

Vid fotändan av sängen stod på golvet ett par välpolerade svarta skor och i dem båda var det fullt av tidningpapper som stack upp. Till höger om skorna, mot väggen en byrå med ett levande ljus brinnandes ovanpå. Det spred ett mjukt ljus över Alfreds ärrade ansikte och utifrån såg fönstret ut som en tavla, hängandes i natten. Ett porträtt av en sovande man.

Mycket riktigt gick Alfred upp tidigt. Han kisade med sina sömntrötta ögon och såg att bara hälften av ljuset hade brunnt ner. Men tur var väl det för ute var det fortarande mörkt. Utan att tveka slängde Alfred benen över sängkanten och satte fötterna i det kalla golvet. Det var inte en stor stuga. Det var precis så stort att han själv kunde värma upp det med hjälp av vedungnen. Hade det varit bara lite större hade han behövt en större ugn, eller en person till i huset som kunde sprida sin värme. Ja, tur var väl att det var så litet. I golvet var det springor stora som Alfreds nävar och man kunde se jorden under träbrädorna. Nu var ju Alfreds nävar inte så stora, men de räckte till.

Alfred ställde sig lång och reslig framför spegeln. Han rymdes knappt och fick böja sig något för att få plats mellan spegelramarna. Han studerade sitt ansikte noga i skenet av stearinljuset. Åren hade satt sina spår i hans ansikte som såg frostbitet ut redan innan han lämnat värmen i stugan. Ärrat, räfflat och grått. Det skulle Alfred vara den första att hålla med om.

Men nu var det något som var anorlunda. Han stod länge och grunnade på var det var. Kanske var det bristen på ljus, men Alfred tyckte sig själv se något bättre ut. Visserligen fortfarande ärrad, räfflad och grå, men inte så som vanligt. Det liksom klädde honom nu tyckte han och han log stilla utan att visa tänderna. Han släppte sig själv med blicken och snart var han redo att ta vattnet an i sin roddbåt. Med ljuset släckt och en tjock halsduk virad runt halsen slog han upp dörren.

Vinden rev genast tag i honom och ett snötäcke långt upp över kängorna hade omringat honom. Alfred började huttra och skaka tänder. Långt där nedanför kunde han se den lilla ekan gungas våldsamt av de mörka vågorna och slås mot stenarna. Alfred vände huvudet och såg på stugan.

Sedan stod han stilla en stund och kände hur snön samlades på hans huvud. Han tänkte. Inte var han någon som brukade tveka över något som skulle göras, men visst hade Alfred blivit något bekväm i stugans värme.

Ne! Vilken idiot jag vart! Utbrast Alfred i tystnaden. Han återvände med raska steg in i stugan och medans han drog av sig kläderna pratade han högt för sig själv. Inte kan man komma till gamla vänner tomhänt! I juletid och allt. Det får allt bli att jag besöker dem en annan gång. Sade han avslutningsvis och kröp tillbaka ner i sängen. Ryggen mot fönstret och i fotändan stack ett par välpolerade svart skor upp under täcket.

Hos Aron och Ada var det fortfarande helt tyst. Bara Aron låg vaken, med händerna knäppta över magen, raklång och såg upp i taket. Snart kommer de unga att vakna, tänkte han. Och då väcker de alla de andra oxå. Ingen idé att försöka sova nu.

En stund senare kom mycket riktigt en armé barn inspringande och skrek. - Upp och hoppa sömntutor!! Ni har försovit er!! Aron och Ada vaknade båda med ett ryck. Aron som inte var på det klara med om han just somnat eller vaknat satte sig upp för att orientera sig. Just det, mindes han. Huset är fullt i folk och de sitter alla nere och väntar. Han strök handen sakta över pannan.

Aron satt inklämd mellan en rödhårig kusin och en långväga syssling och överallt var det barn som ständigt bytte platser med varandra.

Plötsligt bröt solen igenom molntecken och sken med all sin kraft in genom det stora fönstret. Det var första gången på veckor och allt som förut legat dunkelt i rummet trädde nu fram och sken i all sin prakt. Nu fanns att skåda porslins hundar och porslinsdockor med flagnande färg, gamla militär porträtt och bröllopskort, nya bröllopskort och gramophonspelare med tillbehörande skivor, damråttor längs väggkanterna och sönderkramade trasdockor som lutade sig mot varandra för att inte helt falla ihop.

Medan de andra var upptagna med att granska det de såg och kommentera oredan vände Aron sakta sin stela nacke mot fönstret. Ungar hoppade över hans knä för att springa till trasdockorna men Aron satt som frusen och såg ut. Vad var det han såg?

Något rörde sig vid strandkanten. Å, om ändå Ada vart här och sett åt mig vad det är som händer där vid strandkanten, tänkte Aron. Men han ville inte ropa henne till sig och dra allas uppmärksamhet till det som hände utanför fönstret.

Istället lutade han sig sakta fram och kisade med sina trötta ögon i ett försök att återuppliva det som en gång var en mycket bra syn. Men solen sken stark och bländade mycket av den lilla syn han hade. Men visst var det något som rörde sig. Och större blev det. Aron hade aldrig haft mycket till fantasi och försökte tänka logiskt. Men sen hade Aron, som vi alla, ett hjärta. Och det talade tydligt och högt och gick inte med logik eller förnuft att ignorera.

Nog var det en person alltid kunde han snart konstatera. Och när personen i fråga kommit så nära som till äppelträdet, där man fortfarande kunde se den gröna mattan under dess vita grenar såg Aron vem det var. Visst var det hans gamle vän och granne, Alfred, från andra sidan vattnet. Pulsandes genom snön. Med vindhärgat hår och blanka skor kom han. Och ut i sin högra hand en korg full av blanka, röda äpplen.