Vattnet i glaset rör sig. Pulserar. Det går vågor. Precis som i Jurassic Park när dinosaurierna attackerar. Vattennivån höjs och sänks. Upp och ner. Ner och upp. Det är vågor i ett vattenglas. Jag kan höra vågskvalpet från ett vattenglas.
     Det var inte meningen att orden skulle bli så hårda. Ingenting var planerat. Det bara bubblade över inom mig. Precis som när man kokar risgrynsgröt, är ouppmärksam, mjölken pöser och sprider sig över spisen. Det sker så fort att man inte hinner reagera. Och inget man gör kan göra det ogjort. Inget jag säger kan ta tillbaka redan sagda ord.
     Jag förstår att det gjorde ont inom dig. Det hade skadat mig också. Även jag hade fått djupa sår. De kommer säkert att läka, men lämna kvar ärr som aldrig försvinner.
     Jag skäms. Lovar att inte säga så igen. Aldrig någonsin. Lovar. Det var bara meningen att säga vad jag kände. Vad jag egentligen tyckte. Men det blev för mycket när du sa vad du tyckte. Tvärtemot min åsikt. Det bubblade över.
     Behärskning. Självbehärskning. Jag är dålig på att vara behärskad. Rödhårig. Och det sägs ju att vi, Pippi-Långstrump-wannabe, är temperamentsfulla. Som fullbloden i lillasysterns stall. Står och stampar och gnäggar. Trycker mulen mot spiltans galler och frustar.

Men det var aldrig meningen att skada dig.

Det var inte tänkt att du skulle gå. Ingenting var planerat. Jag ville inte höra dig rycka täckjackan från galgen så att den studsade emot väggen och märkte tapeten innan den föll mot marken enligt Newtons tyngdlag. Ville inte höra dig smälla igen ytterdörren så att fönsterrutorna skallrade. Jag ville inte föreställa mig hur du ångade runt kvarteret – sparkande på varenda liten småsten på trottoaren för att få ur dig din inre ilska.
     Du är så behärskad. Står inte och hoppar upp och ner på kullerstenarna och skriker så som jag gör här inne. Du rispar inte naglarna mot stenhusen så som jag nu slår knogarna mot sovrummets vinröda tapet. Du låter inte tårarna strömma ohejdat nerför kinderna och du känner inte smaken utav snor så som jag gör. Det är en vidrig smak. Nej, det gör du inte. Du är så behärskad.
     Det är sådan här jag alltid känner mig. Och jag vet att det är så alla ser oss. När vi lämnar kalaset på julaftonskvällen i vår gemensamma lilla Mazda och hela tjocka släkten står i den marschall-prydda trädgården hos din mormor och vinkar av oss, vet jag att alla, i sina stilla sinnen, tänker ”hur länge ska han stå ut med det där rödhåriga yrvädret?”. Du kanske kan förstå mig nu? Lite i alla fall. Du är alltid den förståndiga och vuxna av oss medan jag är naiv, impulsiv och omogen. Som en tonåring i pubertetens vilda berg-och-dalbana. Ett humör som växlar lika fort som hissarna åker upp och ner i Empire State Building.
     Just nu gör inte dessa tankar mig det minsta uppmuntrad. Bara förbannad. På mig själv. Att jag aldrig, aldrig kan växa upp. Ta mig upp ur diket som dränkt mig i en 13-årings känsloliv. Att jag inte kan bli vuxen. Ta mitt ansvar och mogna. Bli en balanserad kvinna. Men snart kommer skammen. Och besvikelsen. Jag har återigen bevisat att jag är på ett barns nivå. Att jag inte kan ta en diskussion på ett vuxet sätt. Att jag skriker och domderar. Oresonabel och oförstående inför andras åsikter och tankar. Att jag beter mig som ett barn i trotsåldern. Som en 5-åring som inte går till dagis om hon inte får ha sin rosa prinsessklänning.
     Vet inte om jag beter mig så här för att jag är barnslig och omogen. Kanske är jag bara trött på stämpeln jag fått. Som om det står ”Jag har en hormonstinn tonårings psyke” stämplad i pannan med röda versaler. Så fort jag öppnar munnen slutar folk att lyssna. Det spelar ingen roll hur roliga semesterförslag jag än har – London, LA, Budapest – för så fort du föreslår något, även om det är något så tråkigt som campingen i Oskarshamn, så röstar alla genast på det. På dig. Mot mig.
     Jag är trött på att folk ser mig som en 14-åring. Och ju tröttare jag blir desto mer lever jag upp till mitt rykte. Det är en ond cirkel.
     Men det är i alla fall inte meningen att göra dig illa. Inte meningen att du ska ränna ut i den oktobermörka kvällen stup i kvarten. Det är inte min mening att hugga av en del av ditt självförtroende. Och jag vet att du spelar på din kunskap ju mer jag hugger. Och du liknar mer och mer en besserwisser för varje gång, trots att det var det sista du var när jag mötte dig första gången. Och jag vet att jag hugger på dig för att jag är avundsjuk på dig. På ditt självförtroende, din kunskap, din utbildning. På ditt liv. På att du skulle klara dig galant utan mig. Men att jag är beroende av dig.
     Innerst inne är jag rädd. För att bli lämnad ensam. Sitta ensam i en etta i någon sunkig förort medan du lever livet i stadens elegantare delar. Jag vill leva med dig, men istället för att bygga upp ett liv med dig raserar jag grundpelarna du försöker stadga oss på. Och jag som har lovat mig själv att aldrig bli en bitter, tråkig person som försöker solka ner andras lycka.
     Nu hör jag hur dörren öppnas. En dragkedjas ritch-ratch. Galgen från golvet plockas upp. Du hänger upp din jacka med national-geographic-loggan som du fått som tack för lång och trogen prenumeration. Du har ramat in det personliga tackbrevet. Det är din stolthet. Du släcker spotlighten i taket. Jag tänder den. Du släcker efter mig. Den drar mycket ström. Du är ekonomisk. Jag är slösaktig.
    Du plockar upp mina tre par skor som ligger spridda på den bruna heltäckningsmattan i hallen. Ordentlig. Behärskad. Du kommer strax att komma in till mig. Be om ursäkt. Krama mina händer. Be mig förlåta dig. Jag kommer att förlåta dig för allt du aldrig gjort. Förlåta mig själv för denna gången. Lova mig själv att det aldrig mer ska hända.
     Jag kommer att kyssa dig på kinden och föreslå att vi ska gå och äta pizza till middag. Och innan du hinner öppna munnen, för att föreslå att kinamat är mycket nyttigare, så kommer vi båda veta att du har rätt.
     Jag vill aldrig mer se vågor i ett vattenglas.