En julsaga. > VIP story - för dig som älskar noveller och andra berättelser

Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Av Snedseglaren :: Monday, November 27, 2006 :: Läst 416 ggr :: 0 kommentarer :: Genre: Drama

Försiktigt tassade han mot strumpan som hans mor hjälpt honom att hänga upp. Strumpan var tom intill stod hans far ivrigt smaskandes på en marsipangris.

Försiktigt tassade han mot strumpan som hans mor hjälpt honom att hänga upp. Strumpan var tom intill stod hans far ivrigt smaskandes på en marsipangris.

- Gå och lägg dig din fan! Väste fadern hest mellan de giriga tuggorna.

Utan ett ord återvände han till sängen för att klarvaket ligga och stirra i taket.

Vid frukostbordet frågade modern vad tomten givit honom. Han teg. Fadern upprepade hånleende frågan, tillade sarkastiskt att han kanske inte varit tillräckligt snäll för att få något.

- En marsipangris.

- Vad? Frågade fadern.

- En marsipangris. Pojken fortsatte med en mekaniskt ton.

- Ganska stor.

- Så en stor marsipangris inte illa, måste smaka det. Den måste du vissa.

- Går inte.

- Går inte?! Utropade hans far med spelad förvåning.

- Uppäten. Svarade han med sänkt blick.

- Ätit upp den! Ändå sitter du här och vräker i dig häcklade fadern. Samtidigt som han tog ett rejält tag om pojkens mage och både klämde och drog, medan den andra handens tumme och pekfinger letade sig fram under pojkens haka och tryckte till. Fastän fadern befann sig i extas kunde han lugnt konstatera.

- Du är fetare än en gris din mor skäms över dig. Du äter inte så mycket som en tugga till idag. Från och med imorgon får vi börja motionera dig. Modern stirrade tomt uti luften.

I baksätet smälte faders monotoma gnäll över medtrafikanterna samman med de snöblandade regndropparnas envisa kamp för att späda ut de få vita snöfläckarna till grått slask. Pojken slött sina ögon och öron och blev fri för en liten stund. Väl framme inspekterade fadern hans klädsel. Belåtet drog han åt pojkens slips tills han nästan kvädes, uppmanade honom att uppföra sig, inte stoja eller kivas med de andra ungdjävlarna och tacka ordentligt för allt.

Julbordet frestelser borde ha varit en fröjd för en hungrig mage. Istället malde åsynen av bordet tillsammans med hungern och faderns frukost förmaning ned pojkens mage till en enda stor gnagande orosklump. Att undvika sötsakerna de vuxna trugat med när de under häpna utrop fastslagit hur mycket han vuxit och glatt konstaterade att han snart skulle bli stor hade inte varit svårt. För han viste att vuxna av någon anledning gillade att barn inte åt godis till och med hans fader hade vekat nöjd över hans lillgamla utläggning över tandtroll. Men nu skulle det bli fel hur han än gjorde. Åt han inte av maten var han oartig, inga vuxna gillade oartiga barn allra minst hans far. Åt han av maten var han olydig, hans far gillade inte olydiga barn det visste han säkert. Ifall han låtsade att bli sjuk slapp han äta utan att vara oartig. Men å andra sidan skulle hans mamma bli orolig om han blev sjuk och det ville han förstås inte alls.

Till slut löste en av hans fastrar hans dilemma när hon med en vänlig klapp över hans kind frågade honom om han behövde hjälp med att lägga julmaten på fatet. Han lätt sin hunger få övertaget och nickade ett ja. På väg till bordet där de andra barnen satt kände han sin fars blick bränna i ryggen fastän hans far verkade upptagen utav att dricka sprit.

När Benjamin Syrsa tillsammans med Kalle Anka och hans vänner hade sjungit in julen. Var det äntligen dags för julklappsöppningen. Pojken hade fått mer än vad han hade kunnat önska sig. Efter att hans farfar berättat om hur ångmaskinen pojken fått fungerade och att det alltid skulle vara någon vuxen med när han lekte med den. Började pojken ivrigt längta hem så att han bättre skulle kunna titta på och leka med alla sina nya saker. När pojken hade tagit farväl av sina släktingar och tackat dem ordentligt efter sin fars givna instruktioner för allt han hade fått. Kunde han inte längre hålla sig och sprang därför fort ut till bilen och satt där och väntade på att föräldrarna någon gång skulle bli klara med att ta adjö av alla släktingar. För nu hade han verkligen bråttom hem. Även fast han var lite orolig för att hans far skulle bli elak igen. Man kunde aldrig veta inte så noga med hur hans far skulle vara.

Eftersom hans mor inte hade druckit någon alkohol var det hon som körde bilen hem. Fadern verkade vara på ett gott humör och skojade om sådant pojken inte alls förstod. Men det verkade som hans far tyckte det var jätteskojigt när han talade om att pojkens mor var precis lika dålig på att ta hand om växelspaken som hon var på att hand om hans fars spak. Det var väl därför pojken aldrig skulle få några syskon. Men att det förstås var lika bra det. Inte för att pojken förstod något av sin fars alla skämt men han skrattade åt dem för säkerhets skull och för att han inte ville att hans far skulle tro att han var dum som inte förstod skämten. Dessutom brukade hans far för det mesta vara väldigt rolig och snäll i början när han druckit sprit. Så det var han säkert nu med. Tyvärr brukade hans far när han drack sprit bli elakare och dummare desto längre tiden led. När hans far var som dummast och elakast av spriten han druckit. Brukade pojken ligga i sin säng och höra hur hans far skällde och gormade åt pojkens mor. Men om pojken höll med och gjorde som sin far ville innan han hade hunnit dricka för mycket. Hände det ibland att hans far inte alls blev så där elak och dum mot pojkens mor. Det var förstås också en av anledningarna till att pojken nu låtsades att sin far var rolig nu också. Till slut slumrade pojken in och vaknade inte igen förens de kommit hem.

Utomhus hade snön och temperaturen börjat falla och på teven sa de att det snart skulle bli ett snöoväder. Men inne i huset var det riktigt varmt och skönt. Pojken och hans far hade lekt med alla pojkens nya saker. De hade haft det riktigt roligt tillsammans. Nu var pojken så trött att han inte kunde låta bli att sitta och gäspa. Hans mor sa att det var dags för honom att gå och lägga sig och sova. Egentligen ville inte pojken alls gå och lägga sig men dels var han alldeles för trött för att orka streta emot sin mor och dessutom vågade han inte ta risken att hans far skulle bli lika arg som han hade varit i morse.

När han borstat sina tänder, satt på sig sin pyjamas och precis skulle gå för att lägga sig. Ropade hans far åt honom att han skulle komma in till vardagsrummet. Pojken kände genast oron stinga till inombords i honom. Men han skyndade sig i alla fall till vardagsrummet så fort det bara gick. Så att hans far inte skulle bli arg bara för han hade varit för långsam.

- Vad sade jag åt dig imorse? Frågade hans far.

Pojken blev alldeles kall inom sig för han förstod direkt. Vad det var för något hans far var ute efter.

- Att jag inte skulle stoja och kivas som de andra barnen och att jag skulle tacka för alla mina presenter.

Sa pojken för att kunna vinna lite tid och därför han hade tackat ordentligt för allt det han fått och inte hade stojat och kivats med alla de andra barnen.

- Jag sa åt dig att inte äta för att du är en fet gris. Fick han som svar från sin far.

Pojken lät bli att svara dels för att han inte vågade dels för att han inte kom på vad han skulle ge sin far för svar. Hans far fortsatte med att säga.

- Det är klart du inte kan rå för att du är dum i huvudet. Det beror förstås bara på att du brås på mor din och antagligen inte är min son. Utan istället är någon sorts djävla bastard unge av något slag. Hursomhelst hjälper inte det dig. När du inte gör som jag säger. Därför får du bara behålla en av dina julklappar du har fått idag. Resten av dem ska vi ge bort till de fattiga barnen. Eftersom jag är snällare mot dig än vad jag borde vara. Så ska du själv få bestämma vilken julklapp du ska få behålla.

Pojken visste inte alls vad han skulle säga och kämpade hårt med att hålla sina tårar tillbaka för han ville inte ge sin far det nöjet att få se honom gråta.

Känslorna som stormade och tumlade inom pojken snurrade lika hastigt och fort som snöflingorna yrde runt i snöovädret som nu hade kommit till staden med full fart. Pojken visste att även fast han inte ville det alls hade han inget annat val än att bita ihop och svälja det hans fader sagt annars skulle allt bara bli mycket värre för honom. Därför sa han bara kort att det var ångmaskinen han ville behålla och hoppades sedan på att hans far skulle låta honom få gå och lägga sig

- Jaha. Svarade hans far reste på sig och gick med ett par utstuderat utdragna långsamma steg fram till ångmaskinen och stampade sönder den med ett leende på läpparna.

- Va fan! Har jag inte sagt åt dig att plocka undan all satans djävla skit du strör ut efter dig när du leker. Fattar du inte att man kan råka trampa på sakerna så de går sönder när de ligger kringspridda över hela djävla golvet. Om jag inte haft skorna på mig hade jag för fan gjort illa foten. Det är dags för dig att lära dig att ta lite ansvar. Det är ta mig fan bara rätt åt dig att du valde att behålla den förbannade djävla ångmaskinen istället för något annat för någon annan av presenterna får du inte välja bara för att jag råkade trampa sönder den här när den låg i vägen.

Det blev för mycket för pojkens alla känslor som plötsligt svallade upp på en gång. Han sprang utan att tveka alls mot sin far med knutna nävar, tårar i ögonen och med förtvivlan i rösten vrålade pojken.

- Gubbdjävel djävla gubbdjävel jag ska slå ihjäl dig gubbdjävel!

Han möttes av sin fars öppna handflata som med full kraft landade på pojkens kind. Han föll lika fort bakåt som han nyss rört sig framåt och landade hårt på golvet.

Halvt omtöcknad såg pojken i sin ögonvrå hur hans mor kom inrusande till rummet och skrek till fadern.

- Du ditt djävla svin jag har sagt åt dig att aldrig slå honom.

Hon fick ta emot en serie snabba slag från fadern och föll gråtande ned till golvet.

- Fy fan här jobbar man och sliter för att ni två otacksamma svin ska ha det bra och allt man får ta emot av er är bara en jävla massa skit. Skrek fadern fylld av ett galet ondskefullt vansinne i rösten och fortsatte.

- Här går det ta mig fan inte vara nu går jag över till grannen och har det trevligt istället.

Fadern försåg sig med en flaska sprit några ölbuteljer och gick iväg därifrån med en kraftig smäll i dörren.

Pojken återhämtade sig ganska kvickt och hjälpte att leda ut sin gråtande mor till sovrummet. Hon blödde ur näsan men det verkade inte vara någon större fara med henne annars. Pojken gick till sitt rum och låg vaken i sin säng medan timmarna långsamt tickade framåt och lyssnade till hur snöstormen alltmer började vina, tjuta, vissla och undrade över om ifall det var likadant för alla barn. Han tänkte för sig själv att när han blev stor skulle han vara snäll mot sina egna och alla andras barn. Precis som pojken skulle till att somna vaknade han till av att det hördes ett krafsande ljud på fönsterrutan som skiljde sig från snöstormens läten. Pojken klev upp ur sin säng för att ta reda på vad det var för något som lät

Efter att pojken stått en bra stund och stirrat ut genom fönstret och sett hur snön yrde fram och tillbaks i vinternatten. Tänkte pojken att han bara inbillat sig att han hört det krafsande lätet från fönsterrutan. Han beslöt sig för att gå och lägga sig igen. Precis som han tog sina första steg tillbaka mot sängen hördes plötsligt samma ljud från rutan. Pojken vände sig kvickt om mot fönstret och den här gången kunde han se var det krafsande lätet kom ifrån. Det var en hand vars fingrar mycket långsamt slog och drog mot rutan. Pojken tittade ut genom rutan igen men den här gången såg han även ned mot marken och kunde se sin far ligga där täckt av snö. Pojken öppnade rutan lite på glänt men lät haspen sitta i. Hans far tittade upp mot honom och började röra på sina läppar.

- Snälla du gå och väck din mamma och säg åt henne att jag ligger här och inte kan komma upp. Viskade hans far fram med en svag röst som knappt gick att urskilja från snöstormens tjutande oväsen.

- Hon sover nu och vill inte bli väckt. Sa pojken.

- För fan gör som jag säger för helvete. Lät det utmatade svaret från hans far.

- Nej! Svarade pojken.

- Fan om du inte gör som jag säger så blir det stryk imorgon din dumme djävel. Fortsatte fadern med svag röst.

- Nej hon ligger och sover och du har sagt att jag aldrig får väcka er när ni sover. Blev pojkens svar.

Hans far ändrade strategi och viskade med en stor ansträngning fram.

- Om du går och väcker henne ska jag köpa en ny ångmaskin åt dig och du får behålla alla dina julklappar. Du förstår att jag har snubblat och har fått lite ont i benet och kan inte resa på mig.

Det var ett riktigt bra erbjudande tyckte pojken men tänkte för sig själv att det var bättre att låta sin far ligga kvar där han låg för det var sällan gubben höll sina ord särskillt länge om de var snälla. Dessutom var det så att om han lät sin far ligga där tills imorgon skulle gubben hinna nyktra till och säkert bli mycket snällare. Pojken stängde fönsterrutan för att det blivit så kallt inne i rummet och gick till sin sovande mor och lade sig jämte henne och somnade.

När snöstormen dagen efter bedarrat hittade hans mor fadern ihjälfrusen utanför pojkens rum. Det hade blivit ett fasligt liv med en ambulans och poliser som ställt en massa frågor till hans mor och klappat pojken på huvudet därför att de tyckte synd om honom. Nästa dag stod det i tidningen att två människor i staden avlidit i snöstormen. Det hade varit en förvirrad åldring som gått vilse och en man som halkat på sin egen garageuppfart och brutit ena benet och en arm. Mannen hade med sina sista krafter kunnat krypa runt hela huset men på grund utav snöstormens oväsen inte lyckats göra sig hörd och därför frusit ihjäl och först morgonen därefter hade den döde mannen blivit funnen av sin hustru.

I kyrkan var alla klädda i svart och prästen hade sagt att hans far varit en älskad make och en bra fader som nu skulle bli saknad av alla sina anhöriga, vänner och arbetskamrater. Pojken började gråta i kyrkan inte därför att han sörjde utan därför att det varit ganska sorgligt med kistan, alla ljus som brann och alla svartklädda människor som grät. Senare efter begravning hade alla hans vuxna släktingar och sådana vuxna han aldrig förut sett turats om med att tycka synd om honom och berätta för pojken hur mycket de saknade hans far. Pojken hade lyssnat till dem och nickat med. Fast inom sig visste pojken att han inte skulle sakna eller aldrig någonsin skulle komma att säga att han saknade sin far.

Kommentarer

För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här