Själarnas värld > VIP story - för dig som älskar noveller och andra berättelser

Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Av Xmilla :: Monday, December 04, 2006 :: Läst 385 ggr :: 0 kommentarer :: Genre: Äventyr, Humor

Denna novell handlar om en kille som beger sig ut i det okända för att rädda sin vän. Under resan träffar han en del lustiga figurer men får även lära sig det viktiga med livet samtidigt som fler gåtor väcks.

– Hallå, det är Marie Lövgren.

– Ja, hej. Mitt namn är doktor Andersson och jag ringer angående er dotter Linda Lövgren.

– Har det hänt nåt?

– Ja, tyvärr. Kan ni komma till sjukhuset omgående?

– Självklart, kommer så fort jag sagt till min man.

Marie slänger på luren, rusar ut till garaget där hennes man Kent står och grejar med bilen. Hon förklarar snabbt samtalet med doktorn samtidigt som dem kör iväg med sin andra bil.

Framme vid sjukhuset går dem och anmäler sig hos Fiona, receptionisten. Hon ber dem att sätta sig ner och vänta. Efter ett tag kommer doktorn fram till dem, sträcker fram sin hand och presenterar sig som doktor Andersson. Marie och Kent skakar hans hand och undrar hur det är med deras dotter.

– Hon har hamnat i djup koma, dock finns det ingen rimlig förklaring till detta då folk som var med henne sa att hon var helt frisk.

Marie brister ut i tårar. Kent håller om henne och frågar doktorn om deras dotter kommer att klara sig.

– Just nu är läget så ostabilt att det inte går att avgöra, jag beklagar.

På kvällen samma dag kommer det en lång, mörkhårig kille och knackar på hos familjen Lövgren. Dörren öppnas av Marie klädd i t-shirt och jeans och hon hade håret i en slarvig tofs. Ray, killen som hade knackat på kunde inte tro det han såg. Marie brukade alltid se ordentlig ut. Han tyckte hon såg rätt dyster ut så han låtsades istället som han inte märkt nåt och förklarade istället att han var där för att hämta Linda. Maries ögon fylldes av tårar när hon berättade vad som hade hänt när Kent och hon var på sjukhuset. När hon var klar stängde hon dörren och lämnade Ray ensam.

Tidigt nästa dag skyndade sig Ray genom stadens gator på väg till sjukhuset. Han är bara tvungen att se hur det är med henne. Inne på sjukhuset går han fram till receptionisten och frågar om han kan få träffa Linda, men hon avfärdar honom och säger att endast familjemedlemmar kan gå in. Ray kommer direkt på vad han ska göra för att komma in. Han går ut från sjukhuset och ringer sin vän Martin.

Efter en kvart kommer äntligen Martin, som tar Ray i armen och släpar med honom tillbaka till receptionisten.

– Ursäkta, jag skulle vilja träffa min syster Linda Lövgren och jag tar med mig en kompis.

– Rum 211… svarar hon kort utan att titta på dem, om hon hade gjort det skulle hon se att den blonda killen inte alls liknade Linda och att Ray, samma kille från förut var med. Killarna börjar gå iväg när receptionisten ropar efter dem.

– Bara så ni vet så tar besökstiden snart slut.

Men dem verkade inte ha hört henne.

Vid rum 211 öppnar Martin sakta dörren och stiger in med Ray strax bakom. Linda ligger medvetslös i sängen kopplad till en apparat som hjälper henne att andas. Ray springer fram till sängen medan Martin stänger dörren och sätter sig på en stol i närheten.

– Linda, hur kunde detta hända? utbrister Ray med gråten i halsen.

– Hon kan inte höra dig, Ray. Hennes själ är fångad i en annan värld av en ond varelse. Du undrar säkert varför men jag har inte listat ut det än, däremot vet jag hur man tar sig dit.

– Vad tusan, Martin. Vad babblar du om?

– Skyll inte på mig, jag har inte sagt nåt.

– Nej, det var jag, svarar rösten som hade pratat. Martin och Ray kollar mot fönstret där deras vän och datageniet Kevin sitter.

– Kevin, vad gör du här? nästan skriker Ray åt honom, för är det nåt han inte gillar så är det att bli skrämd.

– Lugna dig, Ray. Jag har suttit här hela tiden inte mitt fel att du inte såg mig.

Ray sätter sig ner på en stol och surar medan Martin ville veta mer om det Kevin sa för en liten stund sedan.

– Kom hem till mig vid tre idag så berättar jag allt jag vet, och Ray…se till att inte komma försent.

Ray ignorerar honom men både Martin och Kevin vet att han kommer dyka upp, för han bryr sig för mycket om Linda för att strunta i det.

Vid tretiden samlas alla hemma hos Kevin. Martin är redan där men Ray har inte dykt upp än.

– Jag sa ju till honom att komma i tid, klagar Kevin.

– Det kanske har kommit nåt ivägen, föreslår Martin men det rödhåriga datageniet köper inte det. Plötsligt har dem dörren till rummet öppnas och Ray rusar in.

– Ledsen att jag är sen men jag…

– Inga bortförklaringar, tack! säger Kevin med irriterad röst. Du är alltid sen.

När några minuter passerat börjar Kevin förklara att Lindas kropp har hamnat i koma på grund av att någon ”stal” hennes själ och håller henne nu fången i en annan värld.

– Vänta, vänta! Stoppa bandet lite! Menar du att någon har stulit hennes själ? Lägg av, vad tar du mig för egentligen? utbrister Ray irriterat. Tror du verkligen att jag går på dina historier om andra världar? Det finns inget sånt!

– Ska du säga som aldrig tar nåt på allvar! svarar Kevin argt tillbaka. Martin går emellan båda två som hade ställt sig upp med knytnävarna riktade mot varandra. Martin visste att Kevin skulle förlora lätt för att han inte är den som är mycket för fysiska aktiviteter. När han fått båda att lugna sig säger han till Kevin.

– Strunta i honom och fortsätt berätta.

Ray ursäktar sig och lovar hålla tyst, åtminstone ett tag. Kevin fortsätter berätta att den som fångat Lindas själ är en ondskefull kvinna vid namn Rina, som vill ta över världen. Hon kan med hjälp av Linda bli så mäktig att hon blir omöjlig att stoppa.

– Och då kommer Domedagen. Snälla, det där har du enbart hittat på.

– Ray, du lovade att hålla tyst! skriker Kevin.

– Ja, men jag sa aldrig hur länge!

– Du är så himla… Jag kan inte ens säga det.

– Sluta bråka båda två!

Linda vaknar upp i den mörka fängelsehålan. Dess kala väggar får henne alltid att rysa och kylan gör det inte bättre. Hon virrar en sliten filt runt sig för att försöka hålla värmen. Hon minns inte hur hon hamnade här. Det sista hon minns var att hon tränade fotboll. Hon väcks ur sina tankar av att fängelsedörren öppnas och in kommer en vacker kvinna med långt svart hår och en lång svartmörkblå klänning.

– Så du är vaken? Vilken tur, då slipper jag väcka dig.

– Varför håller du mig fången här?

– Inte ska vi prata om sådana grejer när jag tar mig besväret att komma ner och ge dig lite mat.

– Jag är inte hungrig.

Rina hatar när någon går emot henne. Hon blir så arg att hon slänger maten i väggen, rusar ut och låser porten.

– Då kan du sitta där och svälta, men minns mina ord. Du kommer att hjälpa mig.

Efter dem orden försvinner hon. Linda orkar inte bry sig. Hon sitter på den hårda sängen, försöker hålla sig varm. Det enda hon tänker på är hur mycket hon önskar att hon var hemma.

I Kevins rum hade allt blivit så tyst att man skulle kunna höra en knappnål falla. Ingen yttrar ett ord. Ray som snart blir galen på den spända tystnaden reser sig upp och säger med bestämd röst.

– Okej, kycklingar! Vad är det jag måste göra för att ta mig till Kevins fantasivärld och finna Linda.

– Det är ingen fantasi… Och du behöver inte kalla mig kyckling.

– Bli inte sur igen. Berätta bara vad jag behöver göra.

Kevin berättar att Ray måste återvända inom ett par timmar annars kommer hans kropp att dö.

– Men hur kan Linda fortfarande leva? ville Martin veta. Kevin förklarar att hennes kropp hålls vid liv av dem på sjukhuset, men här finns det inget som kan hålla Rays kropp vid liv.

– Men vad gör det om den dör, kommer jag tillbaka börjar kroppen leva igen, inte sant?

– Nej, Ray, din själ kommer inte har någonstans att återvända till. Är du säker på att du vill göra detta.

– Självklart, geniet. Jag är tillbaka innan du vet om det, så hur tar jag mig dit?

– Det är lite av ett problem. Jag har hittat en port som leder dig till en annan värld, men jag vet inte vilken.

– Så du menar att jag kan hamna i vilken utav dina konstiga världar som helst.

– Ja, men det är INTE jag som har kommit på dessa världar, bara upptäckt dem.

– Okej, kör till.

Efter både Martin och Kevin önskat lycka till, öppnar Kevin porten och ett starkt sken lyser upp rummet. När ljuset lagt sig finns endast Martin, Kevin och Rays medvetslösa kropp kvar.

– Titta, en människa!

– Tror du han lever?

– Akta, han rör på sig!

Ray sätter sig upp. Han kollar sig omkring, det syns direkt att han inte är kvar hemma hos Kevin. Runtomkring finns mest skogar, men han befann sig på en äng nära en grusstig. Huvudet värkte och han tyckte sig höra röster.

– Hallå? Någon här?

– Du behöver inte skrika, människa! Vi är precis bredvid dig.

Ray ser sig omkring. Han hade hört en röst igen men såg ingen.

– Kolla neråt, säger den andra rösten som hade pratat.

Ray gör som rösten sagt och tittar neråt marken. Han tror knappt sina ögon, där befinner sig två små sniglar. Den ena var lila, den andra grön och dem var inte äckliga och slemmiga som vanliga sniglar utan söta.

– Var det ni som pratade? Ray slår sig själv i huvudet. Han undrade vad han höll på med, inte kan sniglar prata.

– Var tusan är jag? säger Ray rakt ut i luften.

– Människa, jag heter Laisy, säger den lila snigeln. Och detta är Papy. Du befinner dig en liten bit från Ökenstigen som leder mot slottet. Varför ville människa veta det?

Ray sitter som ett frågetecken och stirrar på sniglarna. Papy, den gröna snigeln säger att han säkert förlorat talförmågan. Dem vänder sig om för att gå när Ray ber dem att stanna. Han lyfter sedan upp båda två i sin hand.

– Jag är Ray och letar efter min vän Linda som är fången här, om detta är Själarnas värld.

Laisy och Papy tittar frågande på varandra och sedan på Ray. Dem undrar varför han inte vet vart han är eftersom alla som hamnar här har dött i den andra världen. Ray förklarar allt för dem och när han var klar tar Papy till orda.

– Om du ska slåss mot Rina måste du ha ett magiskt svärd.

– Häng med oss. Vi vet var du kan hitta ett.

Efter att ha gått en bit in i en vacker glittrande skog kommer de fram till en liten stuga.

– Framme, det är bara att knacka på dörren! hörde Ray Laisy säga från hans axel. Ray hinner knappt höja handen för att knacka innan dörren öppnas och en lustig liten tjock gubbe kommer utspringandes.

– Hej Lucas! Minns du mig, Papy? Detta är Ray, en människa som ska rädda sin vän från Rina.

– Han är ju helt försvarslös!

– Vi vet, så därför undrar vi om han kan få svärdet.

– Svärdet? Mitt svärd? Lucas tänker efter en stund. Kan du hantera ett svärd, pojk?

– Nja, jag har sett hur dem gör på TV.

– TV? Är du från vettet, pojk? Ska du besegra Rina måste du kunna slåss.

– Det är lugnt, vi lär honom. Papy tittar på Laisy som om hon inte var riktigt klok. Lucas synar Ray uppifrån och ner, ber honom sedan att följa med in i stugan.

De kommer ner till en källare med en massa drycker, vapen och andra konstiga saker. Lucas går bort till dryckerna med Ray efter sig. Han tar fram en liten flaska fylld med en grön flytande vätska. Han ber Ray att dricka det.

– Aldrig att jag dricker det där, utbrister Ray av ren avsky.

– Du måste annars kan du glömma svärdet.

Ray tar flaskan och dricker motvilligt upp den gröna sörjan, efter sista klunken känns det som han kan hantera ett svärd utan minsta problem. Lucas spänner fast ett bälte runt Rays midja, och sätter fast svärdet.

– Lyssna noga nu, pojk. Det du just drack var en trolldryck som gav dig kunskapen att svinga ett svärd, men det räcker inte långa vägar för att besegra Rina.

– Vad måste jag göra mer?

– Lyssna på ditt hjärta, pojk. Inget vet mer än det. Gå nu och lycka till.

– Tack Lucas, ropar sniglarna när dem ger sig av tillbaka till Ökenstigen.

En svart fågel med illröda ögon flyger fram till en svart tron.

– Ers höghet, jag har nåt viktigt att berätta.

Kvinnan i tronen tittar på honom.

– Jag hoppas det är goda nyheter.

– På min vakt idag såg jag en pojke som inte kommit via Dödsvägen. Han satt och pratade med Laisy och Papy.

– Då kommer dem föra honom till Lucas, men så lätt ska han inte få det. Kvinnan ler elakt. Sänd ut Kapten Goja.

– Ja, ers höghet.

Ray, Laisy och Papy hade kommit fram till Ökenstigen. Ray tar sniglarna i handen och frågar efter vägen till Rinas slott.

– Du följer denna stigen, sen går du hit och dit, säger Laisy stolt över att kunna vägen.

– Hit och dit? Vad menar du med det?

Sniglarna hade aldrig hört talas om höger och vänster, så dem säger hit och dit istället.

– Hon menar hit och dit, förklarar Papy.

Ray nickar och sätter ner dem på marken.

– Tack för hjälpen, vi ses.

Ray börjar gå längs stigen, sniglarna ropar efter honom.

– Lycka till och håll dig till vägen. Hej då, människa!

Efter flera timmars vandrande har vägdelningen inte syns till och landskapet ser precis likadant ut överallt, med andra ord skog och åter skog. Det konstiga är att träden ser väldigt bekanta ut. Ray får för sig att han måste gå i cirklar men han kan inte komma på hur det skulle gå till.

– O´hoj, därnere!

Ray tittar upp. En röd papegoja med träben och en lapp över vänstra öga flyger ner, så att han är i ögonhöjd med Ray.

– Kapten Goja till er tjänst!

– Kapten? Tillhör du en pirat eller nåt?

– Nej, nej, jag är min egen. Säg mig, pirat. Det ryktas att en människa som inte ska vara här snokar omkring, är det du?

– Snokar? Jag tycks snarare gå runt i cirklar.

– Det gör du. Jag har följt dig ett tag, du går förbi vägdelningen hela tiden. Fast det är klart, den är lätt att missa när man inte ser den. Låt mig bli din kompass.

– Kör till, visa mig vägen till slottet.

Kapten Goja vänder om och flyger iväg med Ray strax efter sig.

Ray har följt Kapten Goja ett bra tag när hans mage gör sig påmind.

– Hördu, Goja. Finns det mat att äta här.

Kapten Goja stannar upp, ropar följ efter mig samtidigt som han avviker från vägen och in i skogen på höger sida. Ray springer efter och finner Kapten Goja som mumsar på bär från en buske.

– Ta för dig, pirat. Goda bär och dessutom väldigt mättande.

Ray börjar äta men det dröjer inte länge förrän han kommer på sniglarnas varning om att inte lämna stigen.

– Du, Goja. Kan du vägen tillbaka?

– Självklart, men det kan inte du. Och med dem orden flyger han iväg. Ray är helt ensam i den mörka skogen. Lite solglimtar syntes lite var och stans men solens strålar hade svårt att tränga sig igenom de täta trädkronorna. Ray sätter sig ner, helt vilsen men han behövde åtminstone inte oroa sig för hunger. Han funderar på hur Linda har det, men somnar strax in i en orolig sömn.

– O´hoj Rina!

– Lägg av med ditt snack. Hur gick det?

Kapten Goja sätter sig på ena armstödet på Rinas tron. Han berättar att han lämnat Ray ensam åt sitt öde i Mörkrets skog.

– Ditt dumma fjäderfä! Jag sa Dödens skog!

– Mörkrets skog, Dödens skog, samma sak för mig.

– Det är INTE samma sak!

Rina vill helst av allt se Ray död annars kan han hota hennes övertagelse av världarna. Rina kallar till sig några hemska, mörka varelser som endast har två saker i huvudet; döda och följa sin mästare.

– Den dumma gojan ledde pojken till fel skog så jag vill att ni avslutar jobbet, men akta han har säkert svärdet vid det här laget.

– Det har han.

– Tyst fjäderfä, jag tar hand om dig senare. Rina vänder sig till varelserna igen. Gå nu! Jag vill inte se er här igen förrän ni slutfört ert jobb.

– Ja, mästare! säger varelserna som är nästan de enda orden de kan, om det inte handlar om död, tortyr och andra hemska saker.

Ray vaknar till med ett ryck. Han hoppas att allt om Linda och själar bara var en dålig mardröm, vilket han inser snabbt att det inte är. Han undrar hur länge han varit här. Det går inte att se vilken tid på dygnet det är på grund av alla träd. Ray reser sig upp och börjar vandra åt ett håll som han tror leder tillbaka till Ökenstigen. Det enda han har i huvudet nu är att komma ut från skogen.

När han gått ett bra tag hör han en gren knäckas, men han inbillar sig själv att det enbart var ett djur.

– Jag har vandrat i en evighet utan att ens se en skymt av stigen, säger han till sig själv. Jädrans goja som lurar mig in här.

– Vi kan få slut på ditt lidande! brummar ett antal mörka röster samtidigt bakom honom. Ray vänder sig om. Synen får hans mage att nästan vända sig ut och in. Varelsen som står framför honom är mer grotesk en hans mörkaste mardröm. Han vänder ryggen mot varelsen för att springa iväg, men upptäcker att han är omringad av dessa hemska varelser.

Dem närmar sig honom med sina kolsvarta svärd höjda. En röst som från ingenstans talar.

– Ta ditt svärd, människa.

Utan att tänka sig för drar Ray sitt svärd och slåss som han var världsvan. Han parerar varelsernas attacker men hinner likväl anfalla själv. Ray vet inte riktigt hur det gick till, han antar att det var på grund av den gröna, flytande vätskan han drack hos Lucas.

Ray slår ner den sista varelsen, sätter svärdet i bältet och springer ifrån platsen. Han stannar tvärt när han hör samma röst tala som han hörde borta hos varelserna.

– Du ska gå åt vänster, då finner du vägen, sedan muttrar rösten. Människor kan vara så korkade.

– Hur vågar du kalla mig korkad? skriker Ray rakt ut i luften. Han bryr sig inte om att vänta på svar ytan börjar springa åt vänster, men han undrar så vem rösten tillhör.

Ray börjar känna sig trött i benen, först striden och sedan allt springande. Han tycker sig ha sprungit hur långt som helst åt vänster utan minsta tecken på skogens slut. Tanken att han blivit lurad igen slår honom när han äntligen ser ljus mellan träden. Han ökar farten och tillslut står han på Ökenstigen igen. Han sätter sig ner mitt i vägen.

Eftersom jag inte hittade vägen förut, kommer jag säkert inte göra det nu heller, tänker han och suckar.

– Jag kommer aldrig hitta det fördömda slottet!

– Varför säger du så? Människa måste lära sig att tro mer på sig själv.

Det är den där rösten igen. Ray kollar mot skogen, något eller någon rör sig emot honom.

Rina lyssnar på vad en av hennes svarta spionfåglar har att säga.

– …på väg ut från skogen. avslutar fågeln och flyger iväg. Denna rapport gör henne rasande. Hon går fram till den lilla buren där Kapten Goja sitter inburad och smäller till den.

– O´hoj! Stormväder på ingång.

– Håll näbben, ditt babblande fågelskrälle, säger Rina irriterat. Vill man ha något gjort får man göra det själv.

Rasande förvandlar hon sig själv till en mörkblå fågel och flyger vildsint iväg i riktning mot Ray.

– Stackars pirat, suckar Kapten Goja. Jag måste varna han på nåt sätt, men hur?

Just då kommer en av Rinas hjälpredor in i tronsalen. Hon har en blå, sliten klänning och ljust, tovigt hår. Rina ger aldrig sina hjälpredor någon uppmärksamhet eller belöning om hon inte känner för det, vilket hon aldrig gör.

– O´hoj, där borta! Kom hit vet ja.

Flickan går försiktigt fram till buren. Kapten Goja ger henne beröm och frågar vad hon kan heta.

– Beth, herrn, stammar hon fram.

– Så pirat Beth, kan du vara god och låsa upp buren.

Flickan tvekar. Kapten Goja märker detta.

– Du ska inte tänka på Rina. Hon är en fallen pirat om du hjälper mig. Han märker att flickan tvekar än så han fortsätter. Jag måste varna människan som…

– …som är här för att befria hos från drottning Rina? fyller Beth i glatt. Tveksamt släpper hon ut fågeln.

– Aargh, tackar! Du kommer inte ångra dig, säger Kapten Goja samtidigt som han flyger iväg så fort han kan. Han måste hinna fram till Ray innan Rina gör det.

Beth funderar på hur skoningslöst Rina kommer att straffa henne samtidigt som hon skyndar ner till fängelsehålan.

– Vad vill ni nu? snäser Linda när Beth tittar in i cellen.

Beth berättar att hon inte är där i ett ärende från Rina, utan hon gick ner hit för att berätta om att en människa har kommit hit utan att ta Dödsvägen, precis som Linda. Beth går sedan därifrån utan dröjsmål. Linda funderar lite på vad hjälpredan hade sagt, men hon kunde inte få ut någon förklaring på vad Beth menade.

Ur skogen kommer en räv fram mot Ray.

– Du behöver inte va rädd, människa. Ty jag är här för att hjälpa. Mitt namn är Fox.

Ray tittar bara på honom, när förvåningen släppt säger han skämtsamt.

– Fox? Du är inte särskilt påhittig när det gäller namn.

– Håll tyst! fräser räven. Jag kom inte hit för att diskutera namn och fantasi, utan jag kom för att hjälpa dig finna vägdelningen.

– Vet alla att jag letar efter den? undrade Ray.

– Du har ju bara muttrande vandrat runt skogen ett antal varv, retar Fox honom. Så det är lätt att veta att du inte finner vägdelningen, men jag ska visa dig var den finns.

Räven börjar gå medan Ray skyndar efter.

Efter några minuter snubblar Ray över räven som plötsligt stannat.

– Se vart du går, människa.

– Det var du som stannade mitt i vägen, säger Ray argt och reser sig upp.

– Du gick bara rakt fram här? frågar Fox som om inget hänt. Ray nickar och kollar frågande på räven. Det går inte att gå någon annanstans. Stigen fortsätter rakt fram en lång bit med enbart skog längs båda sidorna.

Plötsligt hörs ett argsint skri från himlen. Både räven och Ray tittar upp. Nerflygandes kommer en väldigt mörkblå fågel som strax innan den landar förvandlar sig till en kvinna i en mörkblå klänning och svart långt hår.

– Vem…vem är du? stammar Ray fram hänförd av hennes skönhet.

– Jag är en mäktig trolldomskvinna vid namn Rina. Jag uppfyller vilken önskan du vill mot en liten betalning, säger hon med snäll röst.

– Vaddå för betalning? undrar Fox som misstänker vem hon är, men eftersom han aldrig sett drottningen förr så är han inte säker.

– Jag är inte dyr, så svärdet passar helt perfekt.

Ray som var i någon slags trans är på väg att överlämna svärdet när Fox knuffar omkull honom och viskar i hans öra.

– Var inte korkad, människa. Ge bort svärdet och du klarar aldrig av att rädda din vän.

Ray som kommit ur sin trans när han slog i marken, knuffar undan räven.

– Hon försöker ju bara hjälpa till. Hon kan ta mig till slottet snabbare än du kan visa mig vägen.

Fox enbart morrar till svar och muttrar nåt ohörbart.

Ray tänker ta loss svärdet från bältet igen när en bekant röst från skyn hejdar honom.

– Aargh! Stopp, pirat. Det där är Rina, hon som tog din väns själ.

Ray tittar på Kapten Goja och sedan på Fox som nickar.

– Följ mig fort, säger Fox och springer in i skogen på vänster sida. Man borde se räven en bit in i skogen även om den är tät, men han var helt försvunnen.

– Räven visar dig slottet, jag sköter sakerna här.

Kapten Goja avleder Rinas uppmärksamhet. Ray tvekar en stund, sedan springer han in i skogen där Fox försvann. Rina blir rasande när hon inser att Ray är borta.

– Vad sysslar du med, ditt fågelskrälle? Jag hade honom som i en liten ask.

– Jag må vara pirat men jag vet vilken sida som är rätt att slåss på.

Rina ler elakt.

– Som du vill din lilla fågel, men du får ta konsekvenserna av att stå på fel sida av mig.

Hon sträcker fram händerna, mellan dem bildas en svart boll med blixtar i. Rina kastar den på Kapten Goja som snabbt flyger iväg jagad av bollen.

Rina skrattar rått.

– Låt pojken komma in i mitt slott, ty mörkrets varelser sedan straffar honom.

Hon förvandlar sig till en fågel och flyger mot sitt slott.

Ray och Fox vandrar längs en ny stig. Skillnaden mellan denna stigen och Ökenstigen var att denna hade stora ängar som löpte längs sidorna och man kunde dessutom skymta slottet en lång bit föröver. Ray som inte trivdes att gå i tystnaden med räven frågade vad som hände när de gick in i skogen.

– Det är en hallucination som drottningen satt upp för att skydda slottet från insyn. Hon vill nämligen inte ha oönskade gäster. Men de som känner till trakten vet vart stigen avviker, förklarar räven.

– Du som ändå verkar veta allt, vad vill drottningen göra med min vän?

– Du är en konstig människa. Först är du helt knäpptyst till att sen bli alldeles frågvis. Ray bara ler åt Foxs kommentar.

– Nåväl…Drottningen vill ta över eran värld enbart för att hämnas på den, vilket även har drabbat oss här. Hon har en amulett i sin ägo som hon fått tag på genom att döda piratkungen som hade den. Hon kan enbart öppna den om hon använder en själ som är betydelsefull.

– Men Linda är inte betydelsefull. Visserligen spelar hon sport men det är inte så att hon är känd eller nåt.

– Stackars människor, helt utan vetskap om äkta betydelse, suckar räven, med lite allvarligare röst frågar han. Tror du verkligen att betydelse är kändisskap, politiker och vad tusan mer konstiga titlar ni människor har.

– Är det inte det då? undrar Ray som inte förstår vart räven vill komma med sina ord.

– Jo för er har det en betydelse, men det jag vill ha fram är vänskap. Det finns inget större än en äkta vän, finner man en sån lämnar den en aldrig. Får man fråga varför du kom hit egentligen? Välj dina ord väl, människa.

De går under tystanden en stund medan Ray funderar.

– Jag kom hit för att hämta tillbaks min vän Linda. Hur så?

– Är det allt?

– Vad mer vill du höra?

– Det är inte vad jag vill höra utan det är vad jag vill att du ska fatta. Fox börjar bli lite irriterad. Han har aldrig direkt gillat människor när han levde i den förra världen och detta var en av anledningarna. Människor värdesätter saker som inte har det minsta betydelse. Nu försöker han få Ray att förstå vad som egentligen borde värdesättas men än så länge syns inga framsteg.

De fortsätter i tystand. De kunde nu se slottet tydligare men det var ändå långt borta. Flera minuter hinner passera innan någon yttrar ett ljud.

– Nu vet jag vad du menar, säger Ray tyst. Fox svarar inte utan håller blicken stadigt framåt.

– Jag riskerar mitt egna liv för att rädda henne för att hon är en viktig vän till mig, därav en äkta vän. Inte sant? Ray tittar på räven som tittar tomt framför sig där han går. Någon minut till flyger iväg innan Fox svarar honom.

– Jag tror du börjar fatta, svarar han gladare. Och nu när du på ett ungefär förstår vad en betydelsefull själ är kan jag berätta varför Rina kan öppna amuletten med hjälp av din vän.

Ray nickar till svar. Han har så många frågor om denna värld men tiden är knapp för att han ska få svar på alla, fast han hoppas få svar på den största frågan; vad är detta för en värld?

– Den som skapade denna amulett var mäktig men ändå smart. Innan han dog från denna värld låste han in all sin styrka i amuletten, och sa; ”Jag ska möta nästa värld utan service av mina krafter”, vad han menar med det orkar jag inte förklara för dig, dessutom så kommer du ändå inte förstå.

Fox sneglar på Ray. Han hade väntat sig en kommentar från människan men han var helt tyst.

– För att fortsätta med historien. Denna varelse var som sagt smart. Han lämnade sina krafter men tänkte inte låta vem som helst få dem. Han tänkte länge på ett lås som kunde hindra ondska och okloka varelser att få tag i hans kraft, och dagen innan hans död kom han på det. Kan du gissa vad det är för lås?

– Ett hänglås? skämtar Ray men Fox verkar inte finna det roligt. Ett vänskapslås? säger Ray när räven tänker börja tala igen. Han visste att räven troligtvis skulle klaga på hans bristande kunskap i detta ämne och han ville helst inte komma på kant med Fox igen. Räven nickar.

– Jag är glad att du faktiskt lyssnar på vad jag har sagt, svarar räven förvånad att Ray faktiskt kunde komma på det. Han gjorde ett vänskapslås på amuletten som bara kan öppnas av en själ som är en äkta vän. Drottningen blev inte glad när hon insåg att hon inte kunde öppna amuletten så hon började sitt sökande efter en betydelsefull själ. Det som förundrar mig mest..., säger Fox eftertänksamt. Är att i denna värld finns det en massa som förstår äkta vänskap, varför sökte hon just i eran värld?

Det var nästan framme vid slottet, om de fortsätter i samma takt skulle de nå dess portar inom en kvart.

– Jag tror inte jag riktigt förstår det där.

– Det behöver du inte, människa. Jag förväntar mig inte det heller.

– En fråga till bara, du får människan att verka urdålig men är rävar så mycket bättre?

Fox tittar på honom och säger med liten nedtonad röst.

– Nej, jag påstår inte att rävar är bättre. Det mesta av det jag berättat för dig nu lärde jag mig av en varelse från en planet långt härifrån, vars namn jag inte kan uttala. De på den planeten förstår äkta vänskap och lever efter dess lagar.

Ray hade nu nått fram till slottets portar. Fox hade vänt om strax innan, han ville inte fortsätta. Ray trodde räven var rädd för att gå in i slottet men Fox hade vägrat berätta varför.

Porten stod på gavel så Ray steg in. Den stora entréhallen gav intrycket av att slottet var övergivet, visserligen var det rent men det enda som fanns var en extrem stor kristallampa hängandes i taket. Det fanns en hel del dörrar och en trappa som ledde upp till övervåningen med fler dörrar. Han funderar vilken väg han ska ta men beslutar sig för att gå genom den stora dörren till vänster.

Inne i rummet befinner sig en medelålders kvinna med trassligt hår och slitna kläder.

– Ställ inga frågor, enbart följ mig, säger hon väldigt lågt. Ray som inte vet vart han ska ta vägen följer efter henne. De kommer in i ett rum som liknar en matsal. Det fanns ett stort metallbord i mitten av rummet och runt det stod en massa stolar av rött trä. De stora väggarna var täckta av vinrött sidentyg.

De som bor här är inte särskilt bra på inredning, ler Ray åt sig själv. Kvinnan drar undan en bit av sidentyget vid ena väggen och en lång gång blir synlig.

– Följ denna gång neråt så finner du din vän, hon pratar fort och tittar sig omkring hela tiden som att försäkra sig att ingen hör eller ser. Du får skynda dig tiden är knapp. Rina är rasande och man vet inte vad hon kan göra vid ett sådant tillfälle.

Hon visar med handen att hon vill att Ray ska börja gå men han rör sig inte.

– Hur vet jag att detta inte är en fälla? frågar Ray misstänksamt.

– Inga frågor sa jag, skriker hon tyst men återgår sedan till sitt stressade men lugna röstläge. Du kan lita på mig, jag känner Rina sen långt tillbaka. Jag vill inget hellre än att hon blir sitt vanliga snälla jag igen. Kvinnas ögon fylls med tårar och börjar sakta rinna ner för hennes kinder. Rina var en snäll flicka när hon levde i eran värld men hon var helt ensam. Hon hade inga vänner och hennes föräldrar brydde sig knappt om henne, för upptagna med sina jobb. De var rika, hade tjänstefolk och stort hus. Jag jobbade för dem. Jag tog hand om Rina, såg henne drivas till ensamhet i ett hus fullt med folk. Jag såg henne driva sig själv till döden. Kvinnan började gråta.

– Jag försökte stoppa henne men försent. Hon tog livet av sig och jag kunde inte leva med att ha misslyckas rädda den unga frökens liv, så jag tog mitt egna liv.

Ray visste inte vad han skulle ta sig till, kvinnan stod där och berättade om sitt liv storgråtandes. Han backade sakta in i gången bakom sidentyget, inte för att vara elak men han kände sig inte bekväm med att stå där längre. Han skulle antagligen förvärra situationen om han stannade.

När Ray gått i ungefär en timma når han äntligen rummet vid slutet av gången. Rummet är svagt upplyst av facklor, väggarna är kala och luften kall. Han hör röster inte långt ifrån. Han tittar försiktigt fram bakom hörnet och ser två vakter.

– Hördu, vad gör du här?

– Jag ska hämta flickan på order av drottning Rina. Den första vakten nickar och låser upp dörren bredvid dem. Strax efter kommer den vakten som gick in utsläppandes med en flicka som Ray genast känner igen.

Linda.., tänker han.

Vakterna går iväg med Linda framför sig som dem knuffar till ibland för att hon ska ta upp farten. Ray följer sakta efter noga med att inte bli upptäckt.

I tronsalen är det fullt med mörka, groteska varelser men också andra varelser som står på Rinas sida. Vakterna som hämtat flickan knuffar ner henne på knä framför den svarta tronen och faller sedan själva på knä.

Ray står vid dörren och spanar. Han försöker komma på nåt sätt att få ut Linda därifrån utan att behöva slåss, han kan omöjligt besegra alla dessa varelser själv.

Rina reser sig upp från sin tron.

– Ni har nu samlats här för att se mig få den makt jag förtjänar. Ni som är här och vittnar detta rättfärdiga ögonblick ska belönas för ert stöd. För amuletten till mig.

Kvinnan som hade hjälpt Ray förut går fram till Rina och räcker henne en mörkblå amulett med ljusblåa, konstiga märken på den.

En vakt håller Linda så hon står upp, Rina går fram till henne.

– Vad du än gör med mig, snäser Linda. Så kommer du aldrig lyckas med det du planerar.

Rina skrattar roat.

– Jag har redan lyckas. Det enda jag behöver göra är att föra din livskraft in i denna amulett. Visserligen försvinner din själ för alltid men det är en liten uppoffring.

Rina vänder sig om för att hämta sin stav vid tronen men den är borta. Kapten Goja sitter på toppen av ryggstödet och ler. Han var både blodig och smutsig av jord. Hans vackra rödblåa fjädrar var nu rufsiga och tappat sin glans. Hans ögonlapp var också borta, och där det vänstra ögat skulle ha suttit fanns bara ett stort svart hål.

– Jag sa ju till dig att du är en fallen pirat, säger han ansträngt som om hans skador gjorde det jobbigt att prata. I detta rum finns det ett antal som är här för att störta dig.

– Vad har du gjort av min stav din usla förrädare. Rina är fruktansvärt arg att Kapten Goja överlevde men ännu argare är hon för att hennes stav inte syns till. Men jag kan ändå döda dig utan den. Hon drar en dolk ur ett av varelsernas bälten som står närmast tronen. Hon tänker kasta iväg den mot papegojan när en röst bak i salen hejdar henne. Rina vänder sig sakta om. Vid tronsalens början finner hon Ray med draget svärd och vid hans sida finns Fox med hennes stav i munnen. Hon ler och går sakta fram till dem.

När hon närmar sig riktar Ray svärdet mot henne men hon bara ler.

– Ray kära, jag visste väl att du skulle komma. Kan du nu vara så snäll och ge mig min stav. Rina får anstränga sig för att hålla rösten lugn. Hon hoppas att Ray ska gå hennes väg.

– Jag är inte här för dig, utan för mina vänner.

– Vänner? Rina visste att Linda var hans vän men hon kunde inte komma på vilka mer som Ray hade räknat med. Vilka är dina vänner, Ray?

– Fox, ge mig staven, säger Ray bestämt till räven utan att släppa blicken från Rina.

– Du kan inte mena att du tänker…

– Ge mig den!

Rina skrattar glatt.

– Ge den snälla pojken staven.

Fox ger motvilligt staven till Ray. Han är rädd för att Ray ska ge den till Rina och därmed förstöra allt.

– Så Ray, ge mig staven.

– Nej, svarar han bestämt och tittar säkert på Rina. Med denna stav har du orsakat smärta till mina vänner och många fler. Dessutom har den förhäxat dig med sin ondska.

– Vad menar du? undrar Rina som vet vad han menar men vägrar inse det.

– Allt i detta rum och hela slottet har du skapat med staven. Jag visste det inte då men nu när jag såg vad du tänkte göra föll allt på plats. Allt jag har sett, hört och lärt mig under min tid i denna värld är kopplat till dig. Jag förstår nu varför du gör detta. Din tid är ute Rina! Ray kör ner svärdet i marmorgolvet utan svårigheter. Han tar staven i båda händer och knäcker den på mitten. Det blixtrar till från den avbryta staven och sedan försvinner all dess kraft.

Slottet försvinner, de mörka groteska varelserna blir olika vackra varelser, de mörka skogarna blir åter gröna och vackra. Allt som staven förstört blir det de en gång var, även Kapten Gojas skador försvinner och hans fjädrar återfår dess glans. Rina faller ihop på marken.

– Varför gjorde du så? Du har förstört allt. Man kunde höra att hon pratade med spelad sorg, men Ray insåg det försent. Bakom honom smög en mystisk man sig fram till honom och körde sitt svarta svärd rakt igenom hjärtat på Ray från ryggen. I precis samma ögonblick hörs ett högt ringande.

Ray sätter sig upp i sängen med ett ryck. Han gnuggar sig i ögonen och gäspar. Ringandet låter än. Han tittar sig omkring och inser att han är i sängen på sitt egna rum. Han märker att det är hans lilla svarta väckarklocka som ringer och som vanligt väcker honom till en tråkig skoldag. Han stänger av klockan, klär på sig en svart skjorta med ett tigertryck på ryggen och ett par svarta jeans.

Ray går ut till köket där hans lillebror och mamma sitter och äter frukost. Han slår sig ner på ena stolen och häller upp ett glas mjölk.

– Har du sovit gott inatt? undrar hans mamma som vanligt. Ray nickar och mumlar nåt till svar. Ingen skillnad på denna vardagsmorgonen.

– Jag läste i tidningen att några arkeologer funnit en amulett. De tror att den kan vara från rymden för den är gjord på en metall som inte finns på Jorden.

Ray tittar på sin mamma.

– Vad bryr jag mig om det? undrar han trött. Han orkar inte föra en diskussion så här tidigt på morgonen. Hans mamma verkar inte ha lyssnat för hon har bläddrat fram till artikeln i tidningen och ger den till Ray. Ray tar emot tidningen och lägger den bredvid sig på bordet utan att ens kolla.

– Ray, jag sa till dig att läsa den.

– Varför?

– Vad du är tråkig, säger hans mamma till honom. Det som är intressant är att igår kväll försvann den spårlöst framför ögonen på arkeologerna.

– Det är rymdmonster, utbrister hans lillebror.

– Det finns inga monster, säger Ray och rycker tidningen från hans bror. Han tänkte läsa artikel för att få tyst på sin mamma. Han läste rubriken och tittade på bilden. Han hade precis tagit en klunk mjölk som han nu satte i halsen. De visade en bild på amuletten som försvann. Den var mörkblå med ljusblåa, konstiga märken på. Den såg precis ut som…

Ray rusar till sitt rum, hans mamma ropar nåt till honom men han ignorerar det.

Han drar av täcket, kastar undan kuddarna och den blå amuletten blir synlig. Han sätter sig på sängen, lyfter upp amuletten och granskar den. Han jämför med bilden i tidningen, det är samma amulett.

Men hur kan jag ha.., tänker han. Sakta börjar minnet om Själarnas värld komma tillbaka. Han minns att han blev huggen. Han drar av sig skjortan och försöker se nåt märke på ryggen i spegeln. Likadant som amuletten fanns, befann sig också ett ärr på ryggen från ett svärd. Under sängen blänker nåt till. Han skyndar att dra fram det och visst är det samma svärd som Lucas givit honom. Ray sätter sig helt förbluffat på sängen. Han kunde inte alls få ihop det. Han brukade drömma nåt konstigt och som vanligt bli väckt av klockan men detta var löjligt. Varför hade han grejerna som han hade fått i drömmen.

Ray hör sin mamma komma gåendes. Han lägger snabbt svärdet under sängen och håller amuletten bakom ryggen.

– Hur mår du? Du rusade bara iväg.

– Ingen fara, mamma, säger Ray men det hörs på rösten att det är nåt, men hans mamma vet bättre än att tjata på honom.

– Säg till om det är nåt, säger hon och går sedan tillbaka till köket.

Ray suckar av lättnad och tittar sedan på amuletten igen. Han kunde inte få ihop det, hade han vart i en annan värld på riktigt eller bara i drömmen. Han går fram till sin ryggsäck, stoppar ner amuletten och slänger väskan på ryggen.

Han går ner till hallen och ropar till de två i köket.

– Jag går nu.

– Redan? Hans mamma kommer ut till hallen. Klockan är bara kvart över sju.

– Jag vet, men jag måste tala med Linda. Hans mamma nickar.

– Gör du så. Se till att inte glömma att hämta din bror på dagis efter skolan.

Ray ger bara ett mumlande svar och ger sig av.

Det var varmt ute trots att det är så tidigt. Det var det han älskade med sommaren, värmen och att slippa skolan. Ray bodde en bit från Linda så det tog ett tag att komma dit.

Linda hade precis gett sig av när han kom fram, men han hade sett henne, så han ropade och hon väntade in honom.

Han berättade allt om sitt äventyr i Själarnas värld för Linda, sedan visade han henne amuletten.

– Jag läste om den i tidningen, svarade hon.

– Är det allt du har att säga om det?

– Vad mer ska jag säga? Jag förstår inte heller. Du drömmer en sak men har sakerna kvar. Jag kan dock informera dig om att jag aldrig hamnat i koma och planerar inte att göra det.

I skolan berättar Ray för Kevin och Martin om ”drömmen”, som vanligt ska Kevin komma med en av sina teorier.

– Det finns fall där folk har gått i sömnen och gör grejer, men drömmer att de gör nåt annat.

– Så du menar att jag snott amuletten framför ögonen på arkeologerna, men drömt att jag får den och hur förklarar du ärret.

– Jag sa aldrig att det stämmer, Ray.

– Han har rätt, Kevin, säger Linda. Det stod i tidningen att den försvann spårlöst.

– Jag antar att detta är en av världens gåtor som inte går att lösa, lägger Martin in och de tre andra nickar medstämmande.

På kvällen när Ray ska lägga sig finner han ett brev på sin kudde. Han öppnar och läser:

”Hej Människa! Vi är ledsna att vi stört din sinnesfrid men vi kan glatt informera dig att du inte är galen. Själarnas värld finns. Vi alla väntar tills den dag du återvänder, fast denna gång via Dödsvägen. Gå bara inte och döda dig utan lev ditt liv fullt ut. Du kommer stanna i våran värld ett bra tag efter döden men kan inte stanna i din värld för evigt. Vi vet att du har en hel del frågor om våran värld, tyvärr kan vi inte ge dig svaren till det. Vi är inte så bra på förklaringar. Ha det bra, människa och lev väl. Hälsa din vän.

Kapten Goja och Fox hälsar till dig. Vi ses om 80 år eller nåt från Laisy och Papy.”

Ray ler. Han kunde fortfarande inte förstå hur allt hänger ihop men han är glad att det inte bara är en dröm. Han bestämmer sig att en dag söka svaret på denna gåta men han beräknar att det kommer ta en lång tid.

Kommentarer

För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här