Där sitter vi, vid slutet av allt. Jag, en flicka av kött och blod och du, en ängel från himmlen. Mannen med det svarta håret håller i de blodiga vingarna som han rivit bort från din rygg. Han kollar på mig med ett belåtet flin.
Du kollar på mig med smärta i blicken.

"Jag säger sånt jag inte vill säga. Jag gör sånt jag inte vill göra. Ju mer jag känner att du är ledsen, ju ledsnare blir jag. Om jag får dig at bli rädd för mig har jag väl vunnit? För den som skrämmer är väl överlägsen den som blir skrämd? om jag är överlägsen, så kan du lämna mig medan jag fortfarande kan behålla min stolthet, eller hur?" säger du med smärta i rösten.

"Om jag försvinner, blir du lycklig då? Gud sade till mig att vi aldrig borde ha träffats. Vi borde aldrig ha mötts. Vad tror du? Är det sant? Innan jag träffade dig, så var jag ingen. Jag hade ingen.
Bara femton år gammal har jag ingen kvar, utom du." Tårarna bränner på mina ögon.

"Jag lovade att skydda dig, men allt jag kan är att få dig att gråta. "

"Du är ingen människa, så varför kommer döden så snabbt? Gör döden livet meningslöst? Varför föds vi? Varför hittar vi någon vi vill leva med? Du sa att du alltid skulle vara vid min sida. Varför blev det såhär? Allt jag vill är att sitta bredvid dig. Att sorglöst älska och skratta som en familj, som en vän. Jag vill leva med dig."

"Flickan som gråter för mig blir aldrig lycklig. Jag önskar att vi träffats tidigare. jag vill inte dö. Jag har ljugit för dig. Jag sa att jag aldrig skulle lämna din sida, jag ljög. I hundra år har jag gjort misstag. Ett liv utan mening. " han faller ihop framför mig och kan inte komma upp. "Slut ögonen. Minns mig inte såhär"

"Jag sluter inte mina ögon."

"Lyssna på mig en sista gång..."

"Nej, jag sluter inte mina ögon. Om jag gör det så kanske du försvinner."

Mannen med det svarta håret kommer fram till oss och tar tag i våra huvden och håller dem mitt emot varandra.

"Titta in i dem tomma ögonen. Den här skiten är så illa däran att han inte änns kan fokusera blickan. Du vill ju så gärna se, så se. Se på den här misslyckade förloraren. Det är sista gången du ser honom."Viskade han i mitt öra.
Jag ruskade bort hans hand från mitt huvud och kramade om dig.

"Jag älskar dig." var det sista du sa inna du stängde dina ögon och gav upp luften från dina lungor. Det var min ängels sista ord.

Hur kan man leva? Vart ska man ta vägen om man blir ensam vid mörkrets portar? Jag vill känna smärtan tillsammans med dig. Att försvinna tillsammans.
Vart är du påväg? Låt oss gå tillsammans!
Du sa att du gjort misstag, sen sa du att det var för sent. Om och om igen.
Jag skrek "vi kan fortfarande klara av det!" men mitt skrik dog vinden. Kanske försvann ljudet för att det var tomma ord. Kanske kunde du inte höra mig. Avståndet var för stort mellan oss ända till slutet. Så tillslut var jag till ingen nytta. Jag var så världerlös att jag inte kunde säga något. Jag önskar att jag gråtit mindre och talat mer.
Det var redan sent när Döden kom. Precis som du sa, var det sent. Djävulen skrattade åt människornas dummhet.
En ondska jag aldrig kännt förut slöt dina ögon när allt var slut.
Så slutade mitt femtonde år med att... min första kärlek dog.
Jag träffade dig en regnig måndag. Nu sveper natten dig i stilla mörker, blodet flyter från din kalla kropp.

Du... min ensamma ängel.