Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

"Bad Shit" Av LarsCarlberg :: Monday, May 01, 2006 :: Läst 517 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Rysare Neurologi... jag bara säger neurologi. Vi har små hjärnor däruppe i våra huvuden, och om vi inte ser upp så kommer moder natur att spela allehanda spratt med dem. I övrigt så anser jag att alla musiker, trubadurer, DJ:s, ljudtekniker och andra bullerföroreningar (inklusive jag själv) bör sänka volymen ordentligt... "Beskriv din tinnitus." säger läkaren. Han ser mig i ögonen på läkares sätt. Jag säger att min hörselskada låter som syrsorna jag hörde om sensomrarna när jag var liten. I augusti, efter skörden, innan de frekvenserna försvann ur mitt ljudlandskap för många år sedan. Nu hör jag syrsorna igen. De susar och tickar i mitt högra öra, dag och natt, som när jag sov i mitt rum på gården med öppet fönster om sommarkvällarna och gräshopporna spelade så man kunde bli tokig.     Jag, som spelat rock sen jag var tolv år gammal har slutligen åkt på alla musikers stora skräck. Visserligen har jag varit lite halvdöv i många år nu, men jag har aldrig haft tinnitus. Jag trodde jag skulle klara mig, för jag har verkligen varit försiktig och alltid försökt skydda mig med formgjutna öronproppar och hållit mig undan från fyrverkerier och annat skit. När jag har spelat och repat har jag varit noga med att skydda den lilla hörsel jag har kvar. Men det blev som det blev ändå.     Där, på sjukhuset, efter mitt besök på hörselavdelningen, ser jag Elin Wärnström. Det var länge sen sist. På åttiotalet jobbade jag extra som mentalvårdare. Hon blev inlagd en tid på avdelningen där jag var i tjänst. Hon var mycket illa däran, närmast katatonisk, och läkarna kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som var fel med henne. Ändå svarade hon bra på behandling och fick snart åka hem igen. Då var hon bara en ung flicka, men hon var redan märkt av sjukhusvistelser och hälsoproblem. Institutionsblek och med någonting oroväckande i blicken. Hon hade otrevliga tics och svårigheter att fungera i sociala sammanhang. Nu, när jag skymtar henne i sjukhuskorridoren verkar hon någorlunda lugn. Jag har alltid varit bra på att minnas ansikten. Hon har en äldre kvinna i sällskap. Kanske är det hennes mamma. Jag vill minnas att hon bodde med sin mor, då när jag först såg henne.        ***     Det var hennes mamma som var i sällskap med henne på sjukhuset. Mamman ringer mig några dagar senare. Gud vet var hon har fått tag på mitt telefonnummer. Jag har sagt åt min bokare att jag inte tar några spelningar längre. Helvete heller att jag sätter mig och spelar gamla godingar för fulla människor nu när syrsorna har ockuperat mitt högra öra för gott. Hon presenterar sig som Margit Wärnström och undrar om jag kan komma och spela några Beatleslåtar på hennes dotters fyrtioårsdag.     "För Elin tycker så mycket om Strawberry Fields och Hey Jude." säger hon. "De där lugna låtarna, du vet. Han som jag fick ditt nummer av sade att du var duktig på att spela lugna och fina Beatleslåtar."     Jag tänker först att det var väl då fan att man aldrig skall få vara ifred, men så inser jag att dottern hon talar om är Elin Wärnström och då blir jag mot min vilja intresserad. När hon förklarar att jag bara behöver ta med min akustiska gitarr och spela mycket lågmält i deras vardagsrum så går jag med på det utan knot. Jag går till och med ner i pris ordentligt. Om jag vore lagd åt metafysiska grubblerier så skulle jag tro att det var något slags jungiansk synkronicitet som fått henne att ringa just mig, just nu. Men saker och ting bara händer. Det är så det är. ***     Jag sover dåligt om nätterna för tinnitusens skull. Förr krökade jag mycket, och vore det inte för att jag var rädd att trilla dit på det igen så skulle jag nog supa mig skitfull bara för att få sova. Istället ligger jag vaken och tänker på alla mindre lyckade saker jag gjort i mitt liv. Det är konstigt, de bra stunderna bleknar med tiden, men de dåliga ögonblicken blir snarare bara skarpare vartefter åren går. Jag minns en gång när jag stod och käbblade med en kille utanför en pub i Västerås. Jag hade spelat klart för kvällen. Helt plötsligt bara tröttnade jag och slog till honom i huvudet med en flaska. Annars är jag inte någon våldsam person, men jag var full och trött. Han försökte sätta dit mig för misshandel sedan, men det fanns inga vittnen. Varje dag kan jag se honom ramla mot tegelväggen i vinternatten. Den skitstöveln. Hemma hos Elin Wärnström och hennes mamma luktar det kvinnoparfym och under den finns en svag doft av sjukhus. Det är bara några få människor där på Elins fyrtioårsfest. En äldre man, samt två yngre kvinnor varav åtminstone den ena verkar vara någon slags personlig assistent. Elin Wärnström själv sitter i en fåtölj och gapar håglöst när man matar henne med tårta. Jag blir bjuden på kaffe. Det verkar som om hon känner igen mig, underligt nog. Jag trodde inte hon skulle minnas mig. Hon hade bara sett mig några få gånger och då var hon dessutom så dålig att hon var tvungen att bli inlagd på psyket. När jag spelar en Beatleslåt nickar hon, och det ser ut som om hon ler. Hon har tjocka glasögon, men jag vet inte riktigt vad det är hon ser genom dem. Hennes hår är kortklippt, som på en pojke, och hon har en blommig klänning. Hon blir snabbt trött och flickan som verkar vara en assistent leder henne in i ett angränsande sovrum på vars väggar jag skymtar mönstrade tapeter.  Snart går jag hem genom regnet med min gitarr och några hundralappar i fickan. Regnets smattrande överröstar syrsorna. *** Det går en tid innan Margit Wärnström ringer mig igen. Det är sent på kvällen, och eftersom jag glömt att ställa ner mobiltelefonens volym så skär ringsignalen i mitt högeröra så att alla syrsorna ilsknar till på en gång och stämmer upp sin konsert med full styrka. Hon undrar om jag vill komma och spela på Elins begravning. Jag tackar ja, trots att jag avskyr att spela på begravningar. *** Det är en mycket stillsam tillställning, bara en enkel minnesakt. Efter kaffet och mitt lilla framträdande sitter jag utanför och väntar på bussen tillbaka in till centrum. Elins mamma kommer fram till mig för att säga några ord. Hon berättar att Elin tycker om när jag spelar för henne på födelsedagen. Hon säger det just så, i presens; nutid. Jag kommenterar det inte, men hon kommer ändå på sig och ursäktar sig.     "Jag har blivit så van vid det, förstår du. Efter alla år med Elins hjärnskada." ***     De förstod tillslut vad det var som var fel med Elin. Hennes hjärnskada uppstod vid en cykelolycka, ett litet tillbud, när hon bara var nio eller tio år gammal. Sedan pendlade hon mellan olika katatoniska tillstånd, och hennes symptom pekade på någon form av förvärvad autism. Jag har läst en del om nervskador i hjärnan, böcker av neurologen Oliver Sachs och andra. En märklig novell av en argentinare vid namn Borges, om en pojke som aldrig kan glömma något, får mig alltid att rysa. Men något som liknar det sätt på vilket Elin Wärnströms skada yttrade sig har jag aldrig stött på i litteraturen.     Hennes mamma berättar för mig, den dagen då man begraver hennes dotter, hur Elins känsla för förfluten tid verkade ha försvunnit, hur hennes alla minnen sammanblandades till ett enda kaotiskt nu. Någon del i hennes hjärna som styrde åtskillnaden av minnen och de sensoriska intrycken i ögonblicket måste ha skadats vid olyckan. Elin hade försökt beskriva det någon gång i en av sina få stunder av klarsyn. Allt det som hon kunde minnas var hela tiden närvarande i hennes medvetande. Det fanns ingen skillnad mellan hennes bleknande minnen av själva olyckan, av en badsemester till Smögen som sjuåring, av en grön klänning hon haft i småskolan, det fanns ingen åtskillnad i tid och rum mellan dessa minnen och det hon upplevde för fem minuter sedan, eller ens för fem sekunder sedan. Smaken av jordgubbsglass, eller snarare hennes minne av denna smak, blandades med smaken av det hon åt just för tillfället, och med hundra andra smakförnimmelser hon upplevt. Redan från första ögonblicket då hon vaknade upp efter den korta medvetslöshet som olyckan orsakade började hon leva i ett evigt, drömlikt stillastående nu. Hon kunde inte på något sätt uppfatta att tid förflöt. Hon var hemsökt av suddiga spöken av händelser och bilder lagrade i det minne varemot väggarna brustit. Hon förlorade det mesta av möjligheten att kunna tala och göra sig förstådd, för hon kunde inte avgöra om det som någon sade till henne var något som sagts till henne för en halvminut sedan eller dagen innan. Hennes räddning var att hjärnan själv sållar bort så mycket av det vi upplever, att så få saker bevaras i minnet. Hon övermannades ändå ofta av sinnesförnimmelser och rörelser, av känslor utan sammanhang som sände henne in rundgångar av associationer och minnesbilder. När dessa svall av minnen som alla utspelade sig som om de skedde i samma ögonblick, just nu, blev för kraftiga så gjorde de henne helt oförmögen att förnimma omvärlden eller reagera på några stimuli.     Medicinering som trubbade av hennes hjärnverksamhet och fick henne att bli slö, dum och glömsk gjorde henne, ironiskt nog, klarare i huvudet. ***     Kanske upplevde hon den gången då jag sjöng Beatles för henne minnet av en dröm om minnet av en leende Paul McCartney blandat med mina tafatta försök att göra musiken rättvisa. Själv kan jag inte längre minnas de år som gick mellan att syrsorna tystnade för mig och det ögonblick som de kom tillbaka.   (c) - Lars Carlberg, Januari 2006

Kommentarer Av Giitu Wednesday, January 31, 2007 kl 10:01 AM Blir sugen att läsa Borges. Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här