Hösten har dragit sin kala slöja över landet. Han står där sorgset och tittar omkring sig. Det håller på att brista. Skeppet som var oförstörbart, vilket många andra skepp genom historien varit, har till slut sprungit läck.

Två veckor innan var landet sitt vanliga jag. Möjligtvis inte bra, men allt var enligt hans planer; enkelt och rättfärdigt. Tidigare hade kaos och vansinne härskat i form av paranoia och tveksamhet. Efter all den erfarenhet rådde inte tveksamhet och oro. Detta var början till att skeppet kom att börja sjunka.

Hon vandrade in från ingenstans och tog hela landet med storm; något helt nytt inträffade. En ny känsla trängde in i atmosfären och infekterade medborgarna. Inom kort led landet av en epidemi vilket vred all förnuft till intet. Allt började på kaféet där han i vanlig ordning genomförde början av sina dagliga rutiner. Kaffet smakade utmärkt som vanligt, fast denna dag var det förträffligt gott. Det fanns en ny människa vid kaffekokaren, vems blick han omedelbart fastnade för. Han såg egentligen inte henne utan drogs till en annan värld. En värld helt främmande, men ändå så härlig och inbjudande; ett hem som han alltid sökt - en ny måne.

Kärleken gjorde entré, inte den sortens kärlek som han intensivt längtat efter i hela sitt jordeliv; obesvarad kärlek. Sakta men säkert kvävdes Skeppet i vatten …