Det fanns ingen anledning till att vältra sig i dåligt samvete; han hade själv satt sig i den här situationen. Han skulle rida ut den som en man.
1.
Medan hans säd torkade mellan Älskarinnans lår stod Henrik och väntade på tåget som skulle ta honom hem till hans fru. Framför hans fötter dansade ett höstfärgat löv fram och tillbaka, som om det inte kunde bestämma sig för vart det skulle ta vägen. Han trampade fast det i den regnvåta asfalten och skrapade sönder det med kängans sula. Det finns ingen anledning till att dansa, tänkte han och spottade mot resterna av lövet.
Han lyfte blicken och lät den vandra över perrongen som låg öde framför honom. Han var den enda som var på väg hem den här tiden, 21:05, och han ville inte ens åka hem. Det skulle snart inte vara möjligt att dölja det faktum att han var otrogen längre. Han visste att han tog större och större risker, och till och med han kunde känna att han bar doften av en annan kvinna på sig. En tanke letade sig hela vägen hem till Lisbeth, som garanterat satt uppkrupen i soffan framför teven och väntade på honom. Han skulle inte bli förvånad om hon hade hållit middagen varm åt honom. Han slog undan tanken och svalde en tung suck. Det fanns ingen anledning till att vältra sig i dåligt samvete; han hade själv satt sig i den här situationen. Han skulle rida ut den som en man.
Han ryckte till när en högtalare sprakade till liv ovanför honom och förkunnade att tåget mot Uppsala – hans tåg – strax skulle komma in på spår tre. Han körde ned högerhanden i jackfickan och fiskade fram månadskortet för zon ett.
Vagnen där han satt var tom på folk. Det kalla skenet från lysrören i taket fick den att se ut som en tom väntsal där man inväntade döden, ensam och totalt utlämnad åt sitt öde.
Det var han och en manlig konduktör (som såg jävligt besvärad ut, som om han var stressad av att passa upp på hundratals resenärer förutom Henrik) och förhoppningsvis en lokförare längst fram i tåget, som utgjorde kvällens passagerare.
Han lutade sig mot fönstret och njöt av det kalla glaset mot sin kind. Utanför hade mörkret tagit makten och därför kunde han bara se sin egen spegelbild simma som en suddig skugga över glaset. Det kändes som att åka genom en tunnel som aldrig ville ta slut.
Konduktören hade lämnat honom ensam med sina tankar, och han visste inte om han skulle vara tacksam eller besviken. Det var inga muntra tankar han tvingades spendera resan tillsammans med. Han försökte att tänka på Älskarinnan där hon antagligen fortfarande låg kvar i sängen där de hade älskat för bara trettio minuter sedan. Hon var så vacker – runda och mjuka bröst – och frigjord. Inte alls pryd och uppgiven som Lisbeth. Han visste inte vad som hade hänt med hans fru – hon brukade vara som Älskarinnan – han visste bara att hon hade förändrats; liksom krupit in i ett skal där han inte hade tillträde. Inte nu längre i alla fall… Men hur mycket han än försökte lägga skulden på Lisbeth, så kom det alltid tillbaka till honom själv. Du hade kunnat lämna henne innan du inledde ett nytt förhållande, eller hur? När han såg sin egen spegelbild i glaset tänkte han en annan tanke: Din jävla skithög. Nu åker du hem och säger som det är! Det är det minsta du kan göra för henne.
En rörelse i ögonvrån fick honom att rycka till. Någon satte sig mitt emot honom, och han antog att det kanske var konduktören som blivit sällskapssjuk på det tomma tåget. När Henrik såg upp skrek han till. Det var inte konduktören, och det var (tack och lov kanske man skulle säga) inte lokföraren. Det var Lisbeth!
”Förvånad över att se mig här?” frågade hon kallt. Det var något med hennes ögon… även om hon hade varit känslomässigt frånvarande de senaste månaderna, så hade hon aldrig sett så… tom ut. Som en docka som försökte föreställa hans fru.
”Vad gör du här?” var det enda han lyckades pressa fram. Han kände hur det växte fram röda rosor på kinderna.
”Frågan är väl vad du gör här, inte sant? Borde inte du varit hemma för länge sedan?”
Lisbeth lade armarna i kors; en gest som fick honom att tänka på den gamla frasen ”You´ve got some explaining to do”, och det höll på att locka fram ett skratt, men han lyckades att kväva det.
”Jag var tvungen att jobba över lite… men hur kom du hit?”
Han hade inte sett henne på perrongen, och han hade inte sett henne när han klev på tåget. Hade hon redan befunnit sig på tåget när han klev på? Han tvivlade på det, för då måste hon ju ha varit ända till Gävle och vänt för att sedan kunna överraska honom. Man ska inte underskatta en kvinnas list, men han trodde inte att Lisbeth var så uträknande.
”Du jobbar över ganska ofta nu förtiden.”
”Ja, det är ju så vissa perioder. Det vet du ju…”
Ett kallt leende spred sig över hennes läppar, men det nådde aldrig upp till ögonen; de var fortfarande lika frånvarande. ”Vem är hon?”
Frågan fick Henrik att stelna till för en kort sekund, men nog länge för att hon skulle lägga märke till det. Det såg han på henne; hon hade sett hans reaktion och därmed hade hon fått sina misstankar bekräftade. Det fanns ingen anledning att fortsätta att ljuga.
”Det är ingen du känner”, sade han bara. Och det kändes som en stor befrielse när han väl sagt det. Det kändes som ett helt jävla berg föll från hans bröst.
Lisbeth spärrade upp de tomma ögonen, och för ett kort ögonblick var Henrik säker på att hennes konturer suddades ut så att hon nästan försvann framför ögonen på honom, men sedan var hon där igen i fast form. Jag håller på att bli tokig, tänkte han. Nästa tanke var att rädslan för hennes reaktion fick honom att se saker. Att inbilla sig saker…
”Du tänker inte ens förneka det? Fy fan för dig Henrik, vilket svin du är.”
Utanför pressade sig mörkret mot rutorna. Tunnel utan slut, tänkte han. Jag är fångad i en tunnel utan slut.
”Förlåt mig Lisbeth, jag menar det verkligen. Jag ville inte att det skulle bli så här, och jag önskar att du hade fått veta det på ett bättre sätt. Jag har inte klarat av att berätta det för dig. Jag ville inte såra dig…” Han märkte själv att han svamlade och att han kastade fram alla plattityder som existerade.
”Tror du att det skulle få mig att må bättre? Du tänker lämna mig, det ser jag på dig.”
Henrik vände blicken mot fönsterrutan och sin egen spegelbild. ”Ja, det finns inget annat val. Vi kan inte fortsätta så här längre. JAG kan inte fortsätta längre.” Han drog ett djupt andetag och sade till sin egen spegelbild: ”Ja, jag tänker lämna dig.”
”Vi får väl se”, sade Lisbeth.
Vad fan menade hon med det? Det fanns väl inget som kunde hindra honom från att lämna henne, eller hur? Han vände sig mot henne och öppnade munnen för att säga just detta, men orden förvandlades på vägen genom halsen till ett stumt ”öh?”, när han upptäckte att han var ensam igen. Lisbeth var borta.
Han reste sig upp, slog huvudet i hatthyllan ovanför så att det formades galaxer av stjärnor framför ögonen på honom. Medan han förvirrat såg sig omkring i vagnen gned han bulan som redan hade börjat uppstå. Hon var försvunnen, fanns ingenstans.
”Nästa station, Ulvheda. Avstigning på vänster sida.” deklarerade en röst i högtalarsystemet.
Henrik såg tåget lämna stationen utan att Lisbeth hade klivit av. Han antog att hon hade lämnat honom och gått till en annan vagn, men han hade varit övertygad om att hon skulle kliva av hemma. Vart skulle hon annars ta vägen? Hon hade ju inga anhöriga kvar i livet, och hon hade aldrig haft många vänner. De få som hon hade bodde ju här i Ulvheda. Hon kände väl ingen i Uppsala?
När han tvingades inse att hon hade åkt vidare och lämnat honom där som ett fån, vände han om och gick mot trapporna som ledde ned i gångtunneln under järnvägen.
”Vi får väl se”, viskade någon bakom honom. Han tvärstannade och vände sig om, förväntade sig att få se Lisbeth stå där, men perrongen låg fortfarande öde. Han var ensam, men känslan av att vara iakttagen överväldigade honom och förvandlade ryggraden till en isbit som strålade ut smärtsam kyla genom kroppen.
Ett ljudligt sprakande hördes ovanför honom, följt av en röst som talade högt och sakligt.
”X2000 kommer snart att passera. Var vänlig att iaktta försiktighet.”
Henrik höjde blicken, och mycket riktigt, där hängde en konformad högtalare två meter ovanför huvudet. Han skrattade till. Det var självklart därifrån ljudet hade kommit. Inte bara meddelandet om X2000, utan även den inbillade viskningen.
Vad fan är det med dig? tänkte han.
Han slöt ögonen och drog tre djupa andetag – njöt av den kalla kvällsluften som fyllde lungorna – och bestämde sig för att gå hem. Det fanns ingenting här att hämta. Lisbeth hade åkt iväg – vart hade han ingen aning om – och det fanns inget han kunde göra åt det. Ljudet av ett X2000 som närmade sig i hög hastighet fick honom att kvickna till och öppna ögonen. Han hade ingen lust att stå kvar när det passerade. Det lät så förbannat högt, och dessutom svepte det med sig en isande vind som skulle få honom att frysa mer än vad han redan gjorde.
En kraftig knuff i ryggen fick honom att tappa balansen och falla. Han tyckte att han föll i en evighet, samtidigt som han såg järnvägsspåret närma sig i ultrarapid. Smärtan sköt upp genom höger arm och ben när han slog i skenorna, och han kunde höra hur någonting krasade till i höften. Förvånat vände han sig om och såg upp mot perrongen. Där stod Lisbeth och såg ned på honom med de där tomma ögonen. Hennes läppar rörde sig, och även om han inte hörde vad hon sade, så visste han: ”Vi får väl se!”
Ett starkt sken sköljde över honom, och först förstod han inte vad det var, men sekunden senare förstod han.
Det sista han såg var ett silverfärgat X2000 som rusade mot honom med ett rasande vrål, sedan var han död.
Lisbeth såg sig om med förvirrad blick. Tomheten lämnade henne och hon fördes tillbaka till verkligheten. Hon satt fortfarande vid köksbordet – där hon satt och väntade på att Henrik skulle komma hem – med en mattalrik, kniv och gaffel och ett dricksglas framför sig. På spisen stod en kastrull med spagetti och köttfärssås som hon hade rört ihop till en enda smet, precis som Henrik tyckte om det.
Hon kände igen den här känslan – en känsla av tillfredställelse blandat med skräck – även om hon bara hade känt den vid ett tillfälle tidigare i livet. Hon hatade att tänka på första gången hon upplevt fenomenet, av den enkla anledningen att det förde med sig minnen från barndomen. Minnen av hur hennes styvfar, Roger, hade krupit upp bredvid henne i sängen när hennes mamma jobbade natt. Och hur han hade…
Hon svalde hårt. Ville inte tänka på det där.
Varje natt hade hon legat och fantiserat ihop olika sätt att bli av med honom. Hon hade till och med fantiserat om hans död. En natt, när Roger varit ute på en av sina suparrundor, hade hon knipit ihop ögonen och försökt föreställa sig vart han befann sig. Plötsligt hade hon klart och tydligt föreställt sig hur hon satt bredvid honom i bilen, och hur hon kände lukten av hans alkoholindränkta andedräkt. Han hade skrikit när han såg henne, och då hade hon sträckt ut handen och vridit om ratten så att bilen styrdes ned i diket, och rakt in i ett träd.
När hon hade öppnat ögonen igen hade hon känt att det var mer än ett önsketänkande. På något sätt hade hon vetat att Roger inte skulle besvära henne mer. Han skulle aldrig mer komma hem.
Polisen hade kommit fram till att det var en alkoholrelaterad singelolycka.
Lisbeth reste sig upp, rundade bordet och började duka bort Henriks talrik och bestick. Han skulle inte komma hem. Aldrig mer…