Hon stirrade ut i mörkret. Hon kände sig tom på liv och full av sorg på samma gång. Hon blundade hårt i några sekunder. Försökte få ögonen att sluta svida. Hon tog ett djupt andetag, trodde att det skulle kunna hindra hennes tårar. När hon öppnade ögonen igen så var hon inte längre sorgsen, hon var arg. Hon vände sig om till mage i sängen. Ögonen sved fortfarande men hon ville inte gråta! Hon fick inte gråta. Det skulle vara att visa sig svag, eller ännu värre, besegrad. Hennes skri var ljudlöst när hon tryckte ansiktet ner i kudden och skrek för allt hon var värd. Till sist tog luften slut och hon lyfte huvudet så hon kunde få lite luft. Sedan lyssnade hon på tomheten. Den var överväldigande. Hon kunde nästan känna tystnaden och tomheten komma närmare. Hon kunde inte fly från det men hon kunde försöka fly från det mörka och kalla. Mörkret som försökte ta över hennes kropp och själ. Hon kröp ihop och försökte göra sig så liten som hon kunde. Kanske skulle mörkret missa henne då. Kanske skulle mörkret inte försöka att dränka henne. Mörkret kom närmare i vågor. Hon blundade och försökte vara stark. Det ända hon tänkte på var att inte tänka på de dystra tankar hon tänkt. Hon försökte hårt att tänka på nåt bra. Mörkret skulle inte nå henne då. Men det gick inte, mörkret skulle ta henne. Den kalla handen smekte långsamt uppför hennes kropp. Det var precis som om mörkret granskade sin senaste erövring. När mörkret väl kysst henne skulle hon vara förlorad…

Hon log tappert mot den vänliga killen. Han såg bra ut, han måste vara i hennes ålder. Konstigt att hon inte hade sett honom förut. Han såg verkligen bra ut. Men skolan var ju stor. Hon log igen och försökte få ögonen att le, att dölja den smärta och mörker som egentligen fanns där. Det var två veckor sen mörkret fick tag i henne nu. Det hade varit nära några gånger att den släppt sitt grepp, men aldrig hade den gjort det helt. Hennes ångest attacker hade kommit mer sällan men dom hade inte blivit så mycket svagare. Hon hade suttit i klassrummet för en halv minut sen. Tittat på när fröken skrev på tavlan. Ett ord var allt som behövdes, ett ord bröt ner hennes murar totalt. Ångesten drabbade henne hårt. Hon kunde inte vara kvar i klassrummet då utan störtat ut ur klassrummet. Det var då hon sprungit rakt in i armarna på killen som nu stod framför henne.
”Gick det bra?” Han log varmt mot henne. Han fortsatte utan att vänta på svar. ”Jag har inte sett dig förr, helt otroligt att jag kunnat missa dig. Vad heter du? Jag heter Samuel. Kallas för Sam.” Han log ett stort, vackert leende och sträckte fram sin hand. Hon tittade skyggt på honom. Man kan inte lita på folk, det hade hon redan lärt sig för länge sen. Men han verkade ju snäll, han var väldigt snygg också. Hon log tveksamt, kanske kunde man ge den här killen en chans. Kanske kunde man lita på honom? Det finns ju alltid undantag som bevisar regeln. Hennes leende blev bredare och hon kände hur mörkret verkade förlora lite av sitt grepp om hennes själ. Hon tog hans hand och log ett strålande leende. Sam såg hur några mörka skuggor försvann ur den vackra flickans ögon.
”Det gick bra. Hur gick det själv? Jag heter Anna.” Hon log lite blygt mot honom. Nu skulle han väl sticka när han visste att hon var okej.
”Det gick toppen! Jag är glad för att jag har lite ont i bröstet efter att en vacker tjej sprang in i mig.” Han försökte se allvarlig ut när han sa det men leendet lekte i hans mungipor. Han var som förtrollad av henne när hon började skratta. Anna kände sig lättare ju mer hon skrattade. Plötsligt kände hon hans blick mot hennes hud. Hon tittade upp, in i hans ögon. Hon slutade tvärt att skratta. Hon kände en liten ilning i magtrakten. Hon hade aldrig sett en kille se på henne på det sättet. Hon kände sig varm inombords. Det var en känsla hon inte upplevt på länge. Mörkret hade äntligen släppt sitt grepp om henne, för den här gången. Även om den inte längre hade henne i sin makt fanns den där. Men hon vägrade låtsas om den.
”Har du lust att ta en fika någon dag?” Hon log mot honom och undrade vad som flugit i henne. Hon bjöd ut någon, det har aldrig hänt förut. Hon kände att mörkret närmade sig bakom. Om han sa nej så skulle hon vara förlorad igen. Ännu en gång skulle hon helt och hållet vara i mörkrets makt.
”Gärna! Jag har tid när som helst. Hur dags slutar du?” Han såg henne djupt i ögonen och såg det sista spåret av tvekan försvinna. Han var säker på att han hade vunnit någon slags kamp mot något inom henne. Hon kände sig lycklig och för första gången på flera år så kände hon inte av mörkrets närvaro.

Nu var han hos henne igen. Han var hos henne flera gånger i veckan och det höll borta mörkret. Det var över 7 månader sen hon hade råkat springa in i honom. Det gick inte en enda dag då hon inte tacka sin lyckliga stjärna för att hon hade gjort det. Han visste inte själv om det men hans värme och kärlek gjorde så hon orkade med och höll borta mörkret. Hon älskade honom så högt! Hon skulle hellre låta sig dödas än att han skulle behöva lida. Mörkret hade aldrig nuddat henne sen hon träffade honom, inte förrän idag. Hon kröp in i hans famn och försökte vara normal. Men hennes hjärta värkte och mörkret hade börjat smeka hennes kropp med sina kalla händer. Snart skulle den försöka kyssa henne. Hon var rädd, hon var en av de få som visste att dom skulle drunkna innan vattnet helt hade kommit. Men i hennes fall var det inte vatten, det var mörkret. Det var nära att hon skulle förloras igen på grund av en gammal vän. Samma vän som förra gången gjorde henne till ett lätt byte för mörkret. Hon hade trott att hon var stark nu. Att hon skulle klara av att träffa sin vän. Deras vänskap skulle bli exakt den samma som förut. Men hon hade haft fel. Hennes vän var inte ens längre samma person. Dom kunde inte bli bästa vänner igen, om Anna inte lärde känna sin vän från grunden igen. Hon försökte stänga inne sin sorg, men Sam märkte att nåt var fel och försökte få henne att berätta om det. Men hennes ända svar var ”allt är bra”. Senare på kvällen när dom sen låg sida vid sida i sängen så kunde hon inte låta bli att släppa fram några känslor. Hon lät några bittra tårar komma, tårar av ilska och sorg. Sam slöt henne i sin famn och viskade till henne.
”Jag finns alltid här för dig! Jag älskar dig!” Anna ville bara bort från mörkret och hon visste att ända räddningen var Sam, om det nu fanns en räddning från mörkret. Hon klängde sig fast vid honom. Borrade in sitt ansikte i hans axel. Hon grät hejdlöst nu. Mörkret avtog sakta, ville inte gå. Mörkret tog ett steg bakåt, den var besegrad igen. Men inte tänkte den ge upp, för denna gång lät han henne vara. Men mörkret skulle komma tillbaka. Men för ögonblicket var hon räddad av Sam. Det ögonblicket svor hon att alltid stanna vid hans sida och älska honom i hela sitt liv.