 |
 |
|
|
|
|
| Livets väg |
|
Av Idizza :: Monday, December 18, 2006 :: Läst 328 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Drama
|
"Huset väggar hade nu blivit gråa och växterna levde inte ens längre, dem var döda för länge sen precis som kärleken i huset." Du vaknar en natt med en enda tanke i huvudet, du måste fly! Men från vad? Du hoppar, faller och hamnar sedan någonstans där du ser ditt liv i repris.
Fötterna rörde sig snabbt, nästan svävade sig fram över marken. Mitt hjärta dunkade hårt långt där inne i kroppen. Vinden blåste rakt i ansiktet så att det kom tårar från ögonen. Med de jordiga händerna torkade jag slarvigt bort tårarna och riktade blicken framåt igen. Än var det mörkt inne i skogen men solen började titta fram. Jag hade ingen aning vad det vad som jag flydde för, inte ens varför. Jag hade vaknat mitt i natten med en enda tanke, bort nu och det fort, packade det viktigaste i en liten sliten svart väska och gav mig iväg medan det fortfarande var mitt i natten. På vägen in till skogen stötte jag på folk som hade festat hela natten. Dem skrattade åt mig men jag brydde mig inte, hörde dem inte utan fortsatte att fly från det okända.
Nu hade jag kommit ut ur skogen och sprang på en jordväg. Där framme kunde jag skymta en en och en halvmeter hög grind. Jag visste att jag inte skulle ha tid att stanna och öppna den så jag ökade farten eftersom jag var tvungen att hoppa. Aldrig hade jag hoppat så högt. Hjärtat började dunka ännu fortare av oro. Jag visste att jag aldrig skulle klara hoppet men ändå tog jag satts och hoppade.
Plötsligt kändes det som jag fick vingar och susade upp för muren. När jag precis hade kommit upp för muren försvann vingar lika spårlöst som dem hade kommit. Jag snavade på kanten på andra sidan och föll handlöst ner till marken. Jag skrek, skrek ett skrik som fick hjärtat att stanna upp, vinden att sakta ner och tiden att stå stilla. Stället för att känna av smällen mot marken dök jag ner i något svart och kallt. Plötslig var jag framför ett välbekant gult hus. Jag tittade ner mot mina fötter men såg inget spår av mänsklig kropp. Jag tittade på mina armar och min mage och upptäckte samma sak. Jag fanns inte, hördes inte, kändes inte. Jag kunde bara höra ett susande ljud från omgivningen runt huset som susade runt i olika färger.
Jag riktade min blick mot huset. Rörde mig närmade, tryckte mig mot fönstret och kikade in. Där inne stod en man och en kvinna med ett barn i en rosa sparkdräkt i sin famn. Dem lekte, kramade, gosade och smekte det lilla barnet. Stämningen var kärleksfull vilket fick min kropp att darra. Plötsligt susade det runt i huset som om någon hade tryckt på spolarknappen. När susande var försvunnit kunde man se samma föräldrar med ett treårigt flicka sittandes vid fötterna på mamman. Föräldrarna grälade så högt att väggarna skakade. Barnet drog desperat i mamman byxor men istället för att bli tröstad fick hon en örfil. Efter slaget uppstod några sekunders tystnad innan föräldrarna fortsatte att skrika åt varandra. Flickan sprang gråtande med en uppsvullen kind och läpp och gömde sig bakom soffan. Den kärleksfulla stämningen från förra bilden hade försvunnit och huset var inte längre lika gult som förut utan ett tunt lager av grå dimma hade lagt sig på husfärgen. Växterna strålade inte längre utan hängde dystert nedtryckta mot marken.
Någon tryckte på spolarknappen igen och det började åter susa inne i huset. Det slutade susa.
Nu såg jag en nioårig flicka tillsammans med några jämnåriga. Dem skrattade åt flickan, drog i hennes hårband, tog saker från hennes rum och stoppade på sig. Flickan vände sig om och stirrade rakt på mig som om hon kunde se mig. Hon försökte le mot mig med hennes ansikte var konstigt format vilket fick leendet att se ledsamt ut.Precis som om hon inte visste hur man gjorde när man log.
Huset väggar hade nu blivit gråa och växterna levde inte ens längre, dem var döda för länge sen precis som kärleken i huset. Det spolades igen och när det var färdigt såg jag en skolgård innanför fönstret. Där stod nu flickan fjorton år gammal utan vänner, utan värme. Några pekade åt henne och skrattade. Andra ropade fula ord medan de tredje pekade fingret. Flickan vände ryggen till dem medan tårarna sakta rullade ner för kinderna. Hon gick sakta bort mot skolan mot skogen där hon hade varit så många gånger. Väl där inne sjönk hon ihop nedanför ett träd grät hon så hon skakade. Ögona var röda och svullna. Hon drog upp sina tröjärmar och smekte de ärrade handlederna. Det spolades igen innanför fönstret. Nu sov flickan i sin säng. Ute där jag befann mig var luften orolig. Huset var nu inte längre grå utan svart av sorg, av hat, av allt ont.
Flickans kudde var fuktig av alla tårar som hon hade fällt innan hon somnade. Plötsligt började det att slita inom mig. Jag tyckte synd om flickan som sov där inne, jag måste hjälpa henne att fly.
Jag tryckte mig in genom fönstret och rörde mig fram mot henne. Hon befann sig i en djup sömn och jag fattade att jag aldrig skulle lyckas väcka henne om inte…
Jag tryckte mig in i hennes hjärna och skrek ”Bort nu och det fort”… |
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|