Maj 1977, Santiago de Chile

Morgonen är kylig och ett stilla regn faller från en grå himmel i den stad där livets sköra ljus  sakta återvänder efter utegångsförbudet.

Den unga kvinnan drog på sig morgonrocken som hängde bredvid sängen och för en kort stund av lycka stod hon kvar och såg på sin man. Han var vacker då han sov, bröstet rörde sig nästintill rytmiskt och det låg något fridfullt över hela hans existens.

Så fortsatte hon genom huset, i den lilla sängen i köket låg hennes två små pojkar och sov. De var så fina.     

Hon älskade morgnarna, tid till eftertanke och en kort stund för sig själv. De senaste fyra åren innebar ankomsten av en ny dag att de klarat sig genom ännu en natt.

I köket satte hon på vatten och öppnade ett fönster. Doften av ett stilla regn spred sig och det fick henne att tänka på Sverige. Hon saknade sitt hemland. På nätterna drömde hon om körsbärsträden, de vita blommorna, hennes barndoms träd.

Ute på gården kunde man höra några ensamma hundar skälla och runt om i kvarteret ekade ljudet av skottlossning. De befann sig i ett land som blivit bestulet på sin själ.

Ångesten och rädslan kom smygande och hon tänkte att hon aldrig skulle vänja sig. Den unga svenskan kunde se hur regnet föll från den förorenade himlen för att sedan tränga djupt ner i den sargade jorden. Det välbekanta ljudet av fara hade väckt hennes man och nu lade han varsamt sina armar kring hennes kropp. 

-         Det är ingen fara, cariño, viskade han och kysste henne på kinden.

Några dagar senare skulle kvinnan komma att ligga hopkrupen på ett kallt underlag gjort av renaste förtvivlan, familjen var sprängd i bitar och hoppet låg blödande på golvet.

Fortsättning följer...