Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Sagan om sjuka Anna Av Backman :: Wednesday, December 20, 2006 :: Läst 752 ggr :: 2 kommentarer :: :: Genre: Sagoberättelse Mitt bidrag till denna magiska högtid... Anna satt i sin säng, lutad mot en kudde som mamma hade placerat bakom ryggen på henne. Framför henne, ovanpå täcket, låg Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren, vilken var den bästa bok hon visste. Inte bara för att det var en spännande saga, utan även för att hon kände igen sig i huvudpersonen, Skorpan. När boken började låg han bunden av sjukdom till sin säng, och under sina åtta år hade hon själv spenderat större delen till sängs. Hon var alltid sjuk. Det fanns dagar när hon orkade kliva ur sängen och delta i familjelivet där utanför sovrumsdörren, men de kom allt mer sällan. Ibland satt hon i soffan och tittade på en dvd-film eller ett teveprogram. Men oftast valde hon själv att sitta här under fönstret – där ljuset var som bäst – och läste böcker. De tog henne bort från sjukdomen och förvandlade henne till en hjälte… i böckernas värld kunde hon vara vem som helst. Hon strök med en darrande hand över bokens framsida. Den kändes slät och kall mot fingertopparna, som en sval kind, och hon slöt ögonen och drömde om att det var Skorpans kind hon strök. Hon såg sig själv trösta honom där han låg i kökssoffan, ensam och rädd, när hans bror, Jonathan, hade dött. Anna hade inga syskon. Mamma och pappa hade försökt att få barn länge, så de var ganska gamla för att bli förstagångs föräldrar hade hon förstått. Och när de väl fick ett barn – henne – så var hon alltid sjuk. Hon tyckte synd om dem, önskade att de hade kunnat få ett friskt barn istället; ett barn som de inte behövde oroa sig för hela tiden. För hon kunde tydligt se att de var oroliga för henne. De kom springande så fort hon hostade, eller om de hörde minsta lilla rossling från hennes bröst, och de gick ständigt omkring med pannorna i djupa veck. Deras leenden nådde aldrig upp till ögonen; leenden som var fyllda med medlidande istället för glädje. Eftersom det närmade sig jul – imorgon, imorgon, imorgon – önskade hon sig att få se sin mamma och pappa le av äkta glädje. Det var hennes enda önskan… det, och att hon skulle komma till Nangijala när hon dog. Ja, hon visste att hon snart skulle dö, även om hennes föräldrar (och doktorerna också) försökte dölja det för henne. Det stod skrivet i deras ansikten lika tydligt som texten i boken som låg framför henne. Hon ville inte dö, men hon ville inte heller sitta resten av sitt liv så här. Men hennes lungor lät henne inte leva ett normalt liv. De kedjade henne vid sängen som en fånge, och bojorna var hennes egen kropp. Hon kröp ned i sängen och lade sig tillrätta, och några minuter senare sov hon. Anna gled sakta ut ur sömnen i takt med att drömmen hon drömt gled ur räckhåll för henne. Hennes sovrum låg i mörker, och hon undrade om det var kväll eller natt. Mörkret kom tidigt på vintern. Hon lyssnade efter tecken på liv från vardagsrummet intill, men hon kunde inte urskilja några rörelser eller röster. Inte heller teven tycktes vara igång, och det måste betyda att mamma och pappa hade gått och lagt sig. Hur kunde det komma sig att hon hade sovit så länge? Varför hade inte mamma eller pappa kommit in till henne och frågat om hon ville äta något – så som de alltid gjorde? En rörelse i skuggan borta vid dörren fick henne att hoppa till. Det var någon där inne hos henne. Hon låg stilla och slöt ögonen för att inte röja att hon var vaken. Tassande steg närmade sig hennes säng, och hon ville skrika efter mamma och pappa, men hon vågade inte. Tänk om det skulle reta upp, vem det nu var som fanns där inne tillsammans med henne. Hon bestämde sig för att försöka se vem det var; att bara kika lite försiktigt. Hennes tankar fästes vid Skorpan och hans mod i kampen mot den onde Tengil. Han hade minsann vågat se efter vem det var, och då borde även hon göra det. Försiktigt lät hon det högra ögat glida upp, men genast spärrade hon upp båda ögonen så att de antog formen av små klot, som tycktes skimra i mörkret. Den lille varelsen satt uppkrupen på hennes sängkant – han kunde inte räcka henne mer än till midjan om de stod sida vid sida – och han hade långt skägg som föll ned över bröstet på honom, och en grå luva som täckte huvudet ända ned till ögonen. På varsin sida av huvudet stack det upp två spetsiga öron, och under luvans kant plirade ett par silvriga ögon mot henne. Han satt i skräddarställning med små händer vilande mot knäna. ”God Jul”, sade han med lätt stämma. ”Vad roligt att äntligen få träffa dig Anna.” Anna tyckte att hans röst påminde om ett vindspel som plingade i en svag bris som svepte förbi. Den var vacker, förtrollande… nästan hypnotisk. Den, tillsammans med de silverfärgade ögonen (som såg ut som två miniatyrer av fullmånar) hade en lugnande effekt. Hon var inte rädd längre, utan kände snarare glädje över att han var där. ”Hej”, viskade hon. Hennes läppar var så torra att de nästan klistrades samman och hindrade hennes röst att komma ut mellan dem. Med en snabb rörelse fiskade den lille mannen fram en pytteliten mugg, och räckte den mot henne. ”Drick det här så känns det snart bättre”, sade han med sin klingande röst. Hon gjorde som han sade, och genast kände hon en kittlande känsla i bröstet. Nästan samma känsla som hon brukade känna just innan en av de hemska hostattackerna som brukade drabba henne, men den här känslan ebbade ut till en varm och behaglig smekning. Som om en varm och varlig hand strök över hennes lungor på insidan. ”Tack! Är du Tomten?” frågade hon och sträckte tillbaka den lilla muggen mot honom. Gubben skrattade mjukt. ”Jag förstod att du skulle tro det, och jag klandrar dig inte. Men som svar på din fråga; både nej och ja. Nej, jag har ingen släde med renar som står uppe på taket som väntar på att ta mig över världen för att dela ut julklappar. Ja, jag ser onekligen ut som en tomte eller hur?” Hon nickade. ”Jag är inte här för att ge dig dina julklappar Anna”, sade han sedan. Han såg på henne med samma medlidande som mamma och pappa brukade göra, och då gick det upp för henne varför han var där. ”Du är här för att hämta mig, eller hur? Eller är jag redan död?” Hon kände hur gråten började i bröstet för att sedan leta sig upp till ögonen och fylla dem med tårar. Hur skulle det bli med mamma och pappa om hon dog nu? Vem skulle trösta dem? Gubben log mot henne, men sorgen lämnade aldrig hans ögon. ”Nej, du är inte död…” ”Jag ser på dig att du är här för att hämta mig, varför skulle du annars se så där ledsen ut?” nästan skrek hon. Gubben lade sin hand ovanpå hennes och kramade den ömt. ”Du är så vacker Anna, så full av liv trots att du inte kunnat leva på riktigt ännu. Det tynger mitt hjärta att se något så vackert gå förlorat.” Anna slöt ögonen och lät hans ord sjunka in. Så då var det alltså dags att dö. Hon som inte hade hunnit säga hej då till mamma och pappa. Och dessutom skulle hon dö på natten till självaste julaftonen. Hon kände tårar väta kinderna och hennes kropp skakades av gråt. Allt mod hade lämnat henne – hon ville inte dö, hon ville inte komma till Nangijala. Hon ville… En varm vindfläkt smekte hennes kinder och hon hörde det där vindspelet som hade funnits i Gubbens röst. Plötsligt kände hon sig väldigt trött, sömnig på ett sätt som hon aldrig hade känt förut. Det var omöjligt att hålla sig vaken, och snart sov hon den djupaste av sömn. Ljuset bländade henne när hon lät ögonen glida upp. Först kunde hon inte urskilja något i ljusskenet – det var för starkt – men efter några sekunder började föremål träda fram i skenet. Hon väntade sig att få se trädgrenar, kanske vackra blommor som Skorpan gjort när han vaknade i Nangijala, men det var ingetdera… Det var hennes egen sänglampa. Anna satte sig häftigt upp och såg sig omkring. Hon var kvar i sin egen säng, i sitt eget sovrum, i sitt eget hem. Från köket kunde hon höra hur det dukades till frukost, hur mamma och pappa viskade till varandra för att inte väcka henne, så som de alltid gjorde. Hon klättrade ur sängen och sprang mot dörren, men tvärstannade vid sängens fotända med blicken fäst vid julstrumpan som hennes föräldrar placerat där. Det var något där i, och något inom henne viskade att det hade med den lille Gubben att göra. Hon sträckte försiktigt fram en hand och lät den krama runt strumpan. Det var ett mjukt paket, det kände hon. Hon plockade försiktigt ned strumpan och kikade in i den. Först förstod hon inte, men sedan gick det upp för henne. Det var ingenting som den lille Gubben hade lämnat, det var från mamma och pappa. Hon drog ut paketet – som var inslaget med det Nalle Puh-mönstrade julklappspappret som de alltid använde – och öppnade paketet. Där i låg en pyjamas – rosa med spets längst ut på ärmarna – och hon log varmt. Mamma och pappa köpte sällan vanliga kläder åt henne, då hon aldrig kunde gå utomhus, men de köpte de vackraste pyjamasar för att hon skulle kunna känna sig vacker, även om hon låg till sängs. Hon bytte hastigt om till den nya pyjamasen och njöt av det mjuka tyget mot kroppen. Just när hon hade dragit tröjan över huvudet och låtit armarna fylla ut ärmarna stannade hon upp mitt i en rörelse. Det var något som inte stämde. Hon kände sig konstig; en obehaglig men inte obekväm känsla fyllde henne. Hon kände sig… frisk? Hennes blick fastnade vid något som stack ut ur julstrumpan, som låg kastad vid hennes fötter. Det såg ut att vara ett brev, eller ett kort. Hon böjde sig ned och plockade upp det, hållandes det mellan pekfingret och tummen, som om det kunde vara giftigt. Det var ett brev som var prydligt viket på mitten. Med andan i halsen vecklade hon upp brevet och läste det. Först förstod hon inte vad hon läste, så hon läste det igen, och igen, och igen… Brevet föll till golvet, men Anna hade hunnit lämna rummet innan det lade sig tillrätta. Brevet löd: Kära Anna. Din önskan är uppfylld. Vad skulle få din mamma och pappa att le mer än en frisk Anna? Din vän… När Anna lämnat rummet och solen träffade brevet löstes det upp i tomma intet och försvann. Någonstans spelade ett vindspel i vinden… GOD JUL & GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLA!!

Kommentarer Av anelik00 Saturday, December 30, 2006 kl 10:52 PM Fin berättelse. Ett riktigt julmirakel. gillar början där man tror att det är ett monster, men det visar sig vara en riktig ängel. En tomte är det väl. Av Giitu Monday, January 29, 2007 kl 1:27 PM "Men hennes lungor lät henne inte leva ett normalt liv. De kedjade henne vid sängen som en fånge, och bojorna var hennes egen kropp." De här raderna reagerar jag på, blir lite förvirrande för mig. Varför är "tomten" sorgsen? Skönt att det slutade lyckligt! Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här