Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Kärlek gör ont Av Zezzipa :: Thursday, December 21, 2006 :: Läst 796 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Kärlek, Drama Ibland blir man sårad helt enkelt... Hennes hjärta bankade hårt. Hon vände sig om och sprang. Hon sprang bort från rösten som ropade på henne. Bönade att hon skulle stanna. Han ville förklara skrek han. Men hon lyssnade inte. Hon ville bara bort. Hon visste att han sprang efter henne. Men han skulle inte följa efter så länge. Hon ville inte stanna, hon ville inte lyssna på honom. Allt hade varit en lögn. Den lyckligaste tiden i hennes liv var en lögn! "Stanna" hon visste att han hade stannat. Han hoppades att hon också skulle det. Men hon sprang med tårarna rullande nerför kinderna. Hon hade litat på honom. Hon hade trott honom när han sa jag älskar dig! Hur hade hon kunnat vara så blåögd. Han hade aldrig menat allvar. Hon borde ha vetat bättre än att ge sitt hjärta till honom. Skolans populäraste kille. Hur kunde hon ge bort sitt hjärta till honom? Hon borde veta att han bara ville roa sig. Han var ju trots allt två år äldre. Det är ju inte så mycket, sa en röst i henne, det måste vara en annan anledning. Din ålder har inte med saken att göra. Hon stannade. Han var borta nu. Hon kunde inte längre höra hans skrik. Kunde inte se honom när hon vände sig om. Nu skulle hon hem och slicka sina sår. Hon hade helgen på sig. Sen var det skola igen. Skulle hon klara av det? Klart hon skulle, hennes motto var ju faktiskt "jag klarar mig alltid". Hon skulle klara det. Det skulle inte bli lätt, men hon skulle klara det! Hon började gå igen. Märkte inte hur tårarna ran nerför hennes kinder. Brydde sig inte om hur det sved på kinderna och i ögonen av kylan. Hon såg honom direkt. Han stod i dörren till skolan. Den dörr hon alltid brukade gå in genom. Där han brukade stå och vänta på henne de senate månaderna. Hon kände hur det sved i ögonen. Men det var inget emot smärtan i bröstet. Han hade ljugit! De senaste månaderna hade varit en lögn. Hon vände sig om och tog en annan väg in i skolan. En av dom andra dörrarna. Även om det blev en omväg. Hon ville inte vara nära honom igen. Varför hade han stått där föresten? Varför hade han spruingit efter henne i fredags? Dom frågorna hade hon inte tänkt på förr. Hon hade alltid varit en av dom bästa i klassen. Hon drog inte så mycket uppmärksamhet till sig. Men hon var alltid glad och det brukade jämt stråla om henne. Redan efter första lektionen var alla lärare i hennes lag oroliga. Vad var det med henne? Dom frågade varandra men ingen visste. Nästa lektion var den med hennes favorit lärare. Han kom in i klassrummet och titta länge på henne. Hon undvek hans blick. Hon ville inte att han skulle se smärtan i hennes ögon. Dom fick i uppgift att skriva en novell. Den fick handla om vad som hellst. Som vanligt började hon skriva direkt. Pennan flög över pappret och första gången sen i fredags kände hon sig nästan glad. Orden bara rann ur henne. Dom handlade om henne men ändå inte. Om hennes känslor men ändå nån annans. Om svek och lögner. Om kärlek och förtroende. Hon ville inte sluta skriva. Det kändes bättre att skriva. Komma till en annan värld. Ingen kunde skada henne i den här världen. Hon var helt uppe i sin novell. Hon märkte inte att nån knacka på dörren. Hon märkte inte att alla hade lagt ifrån sig sina pennor och tittade ömsom på henne och ömsom på personen i dörröppningen. Alla visste vad som hade hänt, och att han var där måste betyda nåt speciellt. Men läraren visste inte. "Vad gör du här? Du vet ju att du inte får störa Miranda när hon har lektion." Miranda reagerade inte ens på sitt namn. Så inne i novellen var hon. "Jag måste få prata med henne" svarade John. Miranda reagerade häftigt när hon hörde rösten. Han var där! Hon släppte pennan och ställde sig så häftigt att stolen ramla omkull. Hon vände sig mot dörren. Där stod John. Klumpen i bröstet blev större och hon blev plötsligt illa mående. Han hade ljugit!!! Hela deras förhållande hade varit en lögn! "Miranda. Snälla lyssna på mig! Låt mig förklara!" "Förklara vaddå? Vad gör du här egentligen? Jag vill aldrig mer se dig! Varför skulle jag lyssna på dig? Tror du att jag tänker lyssna på flera av dina lögner?" Hon kände tårarna tränga på. Men hon skulle inte gråta! Visa aldrig för en kille hur mycket han sårat dig Miranda tänkte hon. "Miranda!" han såg bönfallande på henne. Han såg verkligen ledsen ut tänkte hon. Han hade mörka ringar under ögonen. Han hade väl varit ute och festat" Jag måste få berätta för dig hur det var. Du fick inte höra hela sanningen!" "Finns det ännu mer att berätta? Hade du flera tjejer samtidigt eller? Jag vill inte veta!" "Nej, Miranda, jag hade ingen annan. Jag har inte kunnat sova sen i fredags..." "Så synd för dig då. Höll dom dig vakna. Men det gjorde väl inte dig nåt!" Hon hade tårar i ögonen. Så lite hon hade betytt för honom. Hur kunne hon ha trott att han älskade henne? Varför betydde han så mycekt för henne? "Jag kunde inte sova för att jag tänkte på dig! Jag var helt förtvivlad!!! Om du får höra hela historien så förstår du!" Han tog ett steg mot henne och sträckte ut sin hand. Men hon tog bara ett steg bakåt och fortsatte titta på honom. "Jag vill inte hör hela historien. För det är just vad det är. En historia! Inte ett sant ord!!!" " Jag älskar dig Miranda!! Snälla tro mig!! Det du fick höra i fredags var sant... Jag var inte kär i dig, i början. Men jag blev det sen. Det var den delen av historien jag vill att du ska veta!! Jag erkänner att jag var korkad som utnyttja dig. Men när jag väl började lära känna dig så blev jag kär! Jag älskar dig Miranda!! Lämna mig inte!" Hon kunde inte tro sina ögon han hade tårar i ögonen, och inte bara där. Dom ran nerför hans kinder. Hon kunde inte tro sina öron heller. Kunde han ljuga så bra? Han tog några steg mot henne och sjönk ner på knä! Talade han verkligen sanning? Hon ville att det skulle vara sant! "Jag orkar inte fler lögner John!" Hon såg på honom och kände att hon älskade honom av hela sitt hjärta. Men hon kände också den smärta som hon burit med sig sen i fredags. Skulle hon våga lita på honom igen? "Det är ingen lögn. Jag ber dig! Snälla Miranda!!! Allt du fick höra är sant. Men det är också sant att jag blev kär!! Skulle jag vara här annars? Skulle jag stå på mina bara knän och be dig att ta mig tillbaka. Skulle jag gråta inför folk bara för att göra en lögn trovärdig?" Miranda såg den kärlek som lyste ur hans vackra ögon. Hon visste vad hon skulle göra. Han ställde sig upp och såg bedjande ut. Han sträckte fram sin hand mot henne. Han brydde sig inte om att alla såg hans tårar. Det enda han brydde sig om var Miranda, och det förstod hon nu! Hon såg honom djupt in i ögonen och sen kastade hon sig om halsen på honom och gav honom en kyss! Han slog armarna om henne och drog henne närmare. "Jag tänker aldrig mer släppa dig min vackra ängel" viskade han i hennes hår.

Kommentarer Av Ewy_Ylle Tuesday, December 26, 2006 kl 12:42 PM En självklar 5:a. Den är så känslosam. Så levande. Jag vet inte hur jag ska beskriva det men det är något speciellt me den här novellen. Vill gärna se fler noveller av dig. Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här