Kniven skär sakta genom mitt mänskliga kött. Min bleka hy färgas röd av blodet som rinner från det djupa såret. Nu är det snart slut. Nu kan ingen komma åt mig längre. Jag blir äntligen fri. Fri från den kalla ensamheten som har styrt mitt liv. Fri från all press om hur man ska se ut och bete sig. Fri från allt.

Mina ögon börjar bli tyngre, kan knappt ha dem uppe längre. Jag har mina blodiga händer i en plastbunke så att blodet inte ska rinna på golvet eller i sängen. De skulle inte mamma gilla, om det kom blod på golvet alltså. Då skulle hon väcka mig till liv och tvinga mig att städa upp det. Klockan är elva. Jag skulle igentligen ha haft matte nu, men jag gick hem från skolan för tjugo minuter sen. Jag har planerat den här dagen i två veckor. Ingen skulle få stoppa mig. Ingen skulle nog änns bry sig.

Min familj kommer inte att märka att jag är borta förrän det är dags för middag. Så är det i våran familj. Man pratar inte med varandra förrän det är dags för att äta.

Jag har växt upp med att vara ensam. I 14 år har jag varit ensam, men nu får det vara nog.

Nu kommer jag att flyga med resten av änglarna i himmelen. Dem kommer att hälsa mig välkommen med kärlek. Dem kommer att säga att jag är underbar precis som jag är. Jag kommer att vara lycklig. Men jag kan inte vara lycklig när jag lever, det går bara inte. Det har hänt för mycket, eller rättare sagt för lite. Det har gått 14 år av mitt liv och jag har knappt sagt eller gjort något. Jag kan inte prata med folk, jag lärde mig aldrig hur man skulle vara. Varje gång jag öppnar min mun så kommer det ut en förolämpning. Det går bara inte längre. Alla hatar mig, även dem som inte känner mig.

Jag förtjänar inte att leva. Jag vill bara låta himmelens portar släppa in mig. Jag vill komma till slutet av tunneln, till det vita ljuset.

Nu är det slut, farväl.