Jag och mina syskon

Alla barnen står redan färdigpackade i hallen och väntar på att föräldrarna ska bli klara någon gång. Patrik, Patricia, Beatrice, Leonard, Timmy och Sara är allihop syskon. De har bott i London så länge någon av dem kan minnas, så det är kanske på tiden att de flyttar. Men vilket ställe att flytta till. Barnen har inte sett stället än, men de vet att det ligger i en liten byhåla långt härifrån. Värst av allt är det för Sara. Hon som just fyllt femton och fått en pojkvän. Också är det förståss omställningen att behöva flytta från en storstad som London till ett ställe som inte ens syns på kartan. Hon tittar på sina syskon. Bea och Pattie ser nervösa och spända ut. De har ju inte bott här lika länge eftersom de bara är elva år, så det borde inte vara lika svårt för dem att flytta.

Tillslut blir äntligen alla klara och de kan åka iväg. Mamma Lotta och pappa Thomas sitter fram och turas om att köra och läsa kartan. I baksätena sitter alla barnen inklusive mormor inklämda. De kör länge och Patrik, Bea och Pattie säger hejdå till allt de åker förbi. Efter några timmar stannar de för att äta. Alla sätter sig ner vid bänken de dukat fram resmaten på. Leo har blivit nödig, men avskyr rastplatsens toaletter och kan absolut inte tänka sig att gå upp i någon buske. ”Sluta gnälla. "Du kan gå om du vill, det är inget att vara så kinkig över” säger Lotta till honom. Hennes resa har också varit jobbig. De har redan kört fel på flera ställen, och hennes man är fortfarande nerstämd över hans föräldrars bortgång, vilka de ärvt det nya stället av.

De åker vidare och är inte framme förrän mitt i natten. Mormor och Leo har somnat på vägen men vaknar till när bilen stannar. Alla barnen försöker få sig en ordentlig titt på huset, vilket är en svår uppgift då alla är trötta och det är mörkt ute. Thomas och Lotta manar på dem. ”Kom igen nu så vi får komma in och sova, ni kan titta på huset imorgon.” Det är redan tänt när de kommer in i halen. Och vilken hall sen. Hallen är ett helt eget rum och badar i ljuset från en stor kristallkrona som hänger i taket. ”Wow” är det första Tim säger när han kommer in. ”Inget lite ställe det här inte” han ställer sig mitt i hallen och snurrar runt med armarna utsträckta för att riktigt visa hur mycket plats där är. Om hallen var såhär stor, hur stort skulle då inte resten av huset vara. ”Det här stället är toppen!” Tycker Leo.

Patrik är den som vaknar först nästa dag. Han har för första gången fått ett eget rum. Det var allt på tiden för han var faktiskt snart elva nu. Han klär på sig och springer sedan bort till fönstret och tittar ut. Där utanför är det första han ser en stor båt. Man skulle nästan kunna tro att man var mitt ute på havet. Men ställer han sig lite längre fram och tittar ner kan han se att skeppet ligger i en liten hamn, och runt om ligger andra mindre fiskebåtar och liknande. Patrik öppnar fönstret lite på glänt och går sedan ner för at äta frukost. På vägen möter han Sara som ser yrvaken ut. De gör sällskap ner till frukosten, som Thomas och Lotta redan dukat fram när de kommer ner.

”Urhäftigt ställe va?” Säger Patrik medan han skyfflar in fil och flingor så det stänker åt alla håll. Sara tittar bara surt på honom. Att han bara inte kan fatta att de lever i en håla nu. I ett stort hus där man knappt hittar ner till frukostbordet och där det inte finns en riktig affär på flera mils avstånd. ”Du behöver inte vara sur jag har inte gjort dig nåt” säger Patrik när han märker att Sara inte svarar utan ser sådär sur ut. Då kommer Bea och Pattie ner och ser båda glada ut. ”Har ni sett vilken båt som ligger i hamnen alldeles här utanför?” Frågar Bea de andra. ”Det är ingen båt det är ett skepp” säger Sara som fortfarande är dyster. ”Jag vet gumman de ingick också i det här arvet” skyndar sig Lotta att förklara för Pattie när hon passerar köket precis då för att visa en av flyttkarlarna var hon vill ha byrån.

Alla barnen tittar på varandra och till och med Sara ler åt nyheten. Vad häftigt att äga ett så stort skepp. Och vad mycket kul det går att hitta på. ”Skynda er då så vi kan gå ut och kolla på det!” Nästan skriker Pattie och sätter sig bredvid Patrik och börjar också hon skyffla in flingor med en väldig fart.

En stund senare står alla fyra, Sara, Pattie, Bea och Patrik nere vid hamnen och gapar upp mot skeppet. ”Det ser ännu större ut såhär på nära håll” säger Bea och de andra instämmer. ”Kom så går vi ombord” säger Patrik och pekar bort mot en smal landgång. Bea och Pattie tittar på varandra och ser uppspelta ut. De är ju klart man ska gå ombord, skeppet är ju deras. Alla tre springer bort, men Sara tvekar. Skeppet kanske är antikt och inte får röras. De vet ju inget om det än, om de förstör något kan det kanske aldrig ersättas igen. De andra väntar inte på henne utan går ombord.

Däcket är välstädat och ingenting står framme. Patrik ser sig om och upptäcker rodret. Och skyndar sig bort för att se hur det känns att styra ett stort skepp. Bea och Pattie tar sig istället tid att undersöka däcket mer. Bea springer bort till kanten på båten och tittar ner. Hon står och ser hur långt ner det är till vattnet och undrar om hon skulle våga hoppa därifrån. I hemlighet drömmer hon nämligen om att bli en berömd simhopperska men har aldrig haft någon plats att öva på. ”Putte, kom och titta vad högt det är!” Ropar hon till Patrik. Han springer bort till henne. ”Härifrån skulle jag kunna hoppa” säger han och låter morskare än han känner sig. Egentligen skulle han aldrig i livet hoppa därifrån, men det behöver inte Bea få reda på.

Medan de två käbblar om vem som skulle våga hoppa, så har Pattie fått syn på dörren in i båten. Hon tittar in genom det lilla runda fönstret i trädörren. Där inne kan hon se en trappa som leder ner under däck. Hon trycker ner handtaget och puffar försiktigt då dörren för att se om den är låst. Det är den inte. Dörren knarrar nästan inte alls när hon öppnar den och hjärtat gör en liten volt när hon tittar ner för den mörka trappan. Hon ser sig om för att kolla om det inte finns något hon kan använda för att få ljus. Hon får syn på ett stearinljus som sitter i en hållare på väggen, och bredvid ligger en gammal tändsticksask. Den tar hon och tänder ljuset med. Sedan lyfter hon ner ljuset med hållare och allt, och börjar gå ner för trappan. Hon har aldrig varit särskilt rädd av sig, och om hon någon gång har varit det så har hon alltid valt att utmana ödet istället för att baka undan. Trappan känns lång och mörkret är nästan ogenomträngligt. Men så känner hon äntligen plan mark under fötterna igen. Hon går försiktigt fram tills hon får syn på väggen längst bort. Där ser hon att väggen är full med runda luckor. Hon undrar vad det kan vara bra för och bestämmer sig för att försöka öppna en av dem. Ljuset ställer hon på golvet medan hon av all kraft försöker öppna luckan. Med ett ljudligt snäpp går den upp och in strömmar ljus. Luckan var en fönsterlucka.

I samma ögonblick som Pattie fått upp luckan kommer Bea ner för trappan. ”Vilket otroligt stort ställe va?” ”Mm” instämmer Pattie. ”Patrik är kvar där uppe för han är mörkrädd” förklarar Bea. De två börjar nu se sig omkring i det nya ljuset och upptäcker att det finns dörrar så gott som överallt. Och det finns ingenting som är så roligt som att öppna dörrar på ett nytt ställe. Men innan någon av dem hinner rusa fram och öppna någon av dörrarna så dyker Tim och Leo tätt följda av Sara upp i trappa. Tim och Leo ser ut som om julen kommit för tidigt medan Sara däremot ser sträng ut. ”Mamma säger att ni måste vara försiktiga om ni ska vara här” säger Sara och låter precis lika sträng som hon ser ut. De andra låtsas inte om henne. Leo är redan framme och öppnar en av dörrarna. De andra följer efter honom in i rummet på en lång rad. Där inne är det svalt och ljust, och runt om i rummet hänger ett tiotal hängmattor. Tim väntar inte utan hoppar upp och lägger sig i en av dem. ”Det var nog här som roddarna sov” gissar Leo. Han har alltid varit ganska intresserad av just sådana här gamla skepp. Att vara på den här båten gjorde honom ivrig. ”Är det inte konstigt att här är så städat?” Undrar Sara med rynkad panna. ”Äh, ingen har ju varit här och kunnat stöka till på flera veckor” hörs Leo där han sitter på bordet som står i mitten av rummet. ”Jo det är konstigt” fortsätter Sara. ”Här borde vara dammigt och lukta innestängt. Men jag märker ingenting av det där” ”Nu när du pratar om det så kan jag faktiskt svära på att dörren inte gav ifrån sig ett ljud när vi öppna den heller. "I vanliga fall knarrar dörrar när de inte varit öppna på länge” berättar Leo. Men då kommer Pattie att tänka på att dörren där uppe hade knarrat när hon öppnade den. Bea hoppar upp och springer bort till trappan igen. Där ropar hon upp till Patrik. ”Putte, kan du prova att stänga och öppna dörren för att se om den knarrar!” Det hörs inget svar, men hon märker ändå att han stänger dörren eftersom det blir tillfälligt mörkare. Efter ett tag ropar Patrik ner till henne. ”Det gör den, men bara väldikt, väldikt lite” Bea springer in till de andra och förmedlar nyheten. Sara ryser till. ”Usch, vad läskigt. Tänk om det är någon annan här mer än vi” Tim och Leo fnissar åt hennes påhitt. ”Ja, kanske det är gamla farmor som går igen” säger de sarkastiskt. ”Vill ni inte kolla vad som finns i resten av skeppet” föreslår Tim. Det vill de andra gärna, med undantag för Sara som fortfarande tycker det vore bättre att gå i land igen. ”Gör det du om du ska tjata om de hela tiden” säger de andra till henne. Men Sara blir kvar.

I nästa rum de öppnar förväntar de sig ett rum ungefär som det första, men det visar sig vara mycket större. Det nya rummet är som en stor sal. Det är avlångt och högt i tak. I mitten står ett stadigt ekbord med rika utsirningar längs kanterna. Vid den bortersta kortsidan står något som ser ut som en flera år gammal tron, som ger en stor kontrast emot de vanliga bänkarna längs bordets långsidor. Allihop sätter sig ner på bänkarna medan de försöker få synen att sjunka in. Längs väggarna hänger stora gobelänger med färgrika motiv. Trots det känns rummet dystert.

Bea och Pattie är de första som reser sig och går bort för att se närmare på gobelängerna. Efter ett tag reser sig också Sara och gör dem sällskap. Tim går bort och sätter sig i den stora tronen och låtsas att han har ett hav av undersåtar sittande längs bordet. Leo är den ända av dem som sitter kvar. Han ser upp mot bjälkarna i taket och rynkar pannan. Han kan inte få det att gå ihop. Hur kan taket i det här rummet vara så mycket högre än i det andra rummet? Och vad gör en tronsal som denna på ett skepp? Det var ingenting han någonsin hört talas om att det kunde finnas. Han bestämde sig för att gå in i det andra rummet igen för att kolla så att höjden på taket inte var en synvilla. När han återigen stod i sovrummet förvånades han inte bara av höjden på taket utan också bredden på rummet. Han slogs av tanken att det skulle kunna finnas en hemlig gång mellan de båda rummen. Det skulle i så fall kunna förklara höjden på taket också.

På kvällen berättade Leo för de andra vad han trodde. ”Vad häftigt. Tänk om det var smugglare som använde skeppet en gång” utbrast Patrik när han fick höra det. ”Det tror jag förståss inte” sa Tim. ”Om någon ägt ett så stort skepp kan jag inte förstå varför de skulle behöva smuggla.” Alla höll med, men de var också överens om att de skulle försöka hitta den hemliga ingången.

Först ut till skeppet nästa dag var Patrik som under natten hade övervunnit sin rädsla för mörker. Åtminstone till en viss grad, det ända han hade med sig ner var en jättestor ficklampa som egentligen bara hans föräldrar fick lov att använda. Han smet snabbt ner för trappan in i skeppet men stannade på nedersta trappsteget. Patrik hade föreställt sig många dörrar, men knappast såhär många. Han försökte räkna dem, men tappade bort sig hela tiden. Tillslut stannade han ändå på att där fanns ungefär elva stycken. Han skuttade sedan fram till första bästa dörr och öppnade den. Där inne var det riktigt mörk. Patrik tvekade först, men kom ihåg att Pattie sagt att där fanns fönster längst in i varje rum. Därför tog han ett fastare tag om ficklampan och närmast sprang bort mot väggen mittemot. Vilket egentligen var ganska onödigt eftersom rummet inte var större än att han hann ta två stora skutt innan han var framme vid andra väggen. Där höll han upp ficklampan och lös noga längs hela väggen, men utan att se en skymt av några fönsterluckor. Han tänkte precis gå tillbaka när dörren plötsligt smälldes igen bakom honom. Patrik stelnade till och vågade först inte röra sig. Han väntade tills hjärtat återigen slog i normal takt innan han gick bort till dörren. ”Bara öppna dörren. Bara öppna den och gå ut härifrån.” Sa han till sig själv. Men när han kände på dörren märkte han att dörren inte alls gick att öppna. Han drog och slet i dörren, och när det inte funkade slängde han sig mot dörren av all sin kraft. Men dörren gick inte att rubba.

Patricia och Beatrice hade sett när Patrik gått in i båten genom fönstret i deras rum. De hade genast sprungit in till Leo och sedan till Tim för att de allihopa skulle ge sig ner till skeppet. När varken Tim eller Leo verkade särskilt intresserade hade de gått in till Sara. Men hon var inte i sitt rum. Nu var alla barnen i fullt sjå med att leta efter henne. ”Kan inte hon också ha gått dit” föreslog Tim. ”Äh, du vet ju hur hon är. Hon skulle inte gå dit om hon inte var tvungen” skrattade Leo. Bea och Pattie letade på nedanvåningen och hade också börjat diskutera chansen att Sara skulle vara ombord. ”Det är kanske dumt att vi inte går dit. Jag menar, vad kan man egentligen göra här inne?” Bea höll med Pattie och båda två gick ut till skeppet. ”Patrik kanske vet var hon är” tillade Pattie medan de gick ner för trappan. ”Mm” nickade Bea. Hon brydde sig egentligen inte så mycket om Sara just nu. Det här var alldeles för spännande. ”Putte!” ropade Pattie. ”Putte!” ”Här, jag är här inne!” Hördes Patriks röst, samtidigt som han dunkade på dörren av all sin kraft. Pattie och Bea rusar bort mot dörren där Patrik sitter instängd. De turas om att försöka öppna den. När ingen av dem lyckas bestämmer de sig för att hämta Leo och Tim för att få hjälp att bryta upp dörren. ”Vänta där Putte, vi kommer med förstärkning!”

Bea och Pattie hämtar Tim och Leo som fortfarande är kvar där inne. Men de får inte heller upp dörren. Bea börjar känna sig lätt panikslagen. Tänk om de aldrig får ut honom? Det var ju ändå hon och Pattie som sett honom gå ombord. ”Här är läskigt.” Tim ser surt på henne. ”Hur läskigt tror du inte Patrik har det där inne egentligen? Hjälp till istället för att gnälla” Bea tycker det är fruktansvärt orättvist av Tim att säga så. Men hon går ändå fram till dörren igen och knuffar på den. Och till allas förvåning går dörren upp, men Patrik är inte kvar där inne. ”Han måste ju vara här nånstans” säger Leo. Alla ser sig omkring i det lilla rummet. Fast egentligen liknar det mer en gammal städskrubb än det liknar ett rum. Det står en massa gammal bråte längs väggarna.

Pattie blir alldeles lyrisk när hon ser allt ”skräpet”. ”Titta på den här” säger hon och håller upp

En liten snidad häst. De andra kastar några svaga blickar på den. Det här ska bli Patties eget rum. Hon skulle kunna sätta in en lampa och ta hit några kuddar. Det skulle bli det bästa.

”Bea vad gör du? Vi måste ta reda på var Putte tagit vägen.” ”Har ni sett vilken vacker spegel” säger Pattie som inte lyssnar på de andra. Hon står framför en hög spegel som sitter fast på väggen. Den är nästan dubbelt så hög som henne och har en vacker guldram. Hon tittar på sin egenspegelbild genom det dammiga glaset. Så sträcker hon fram handen för att borsta bort dammet, men när hon gör det så märker hon att glaset inte alls sitter fast i spegeln. Istället svänger det långsamt inåt och ett hål visar sig i väggen. Pattie ser sig om på de andra. De står en bit bort och har huvudet fullt av Putte. Hon tar ett beslutsamt steg in genom spegeln, och när hon gjort det märker hon att spegeln svänger tillbaka på sin plats i ramen.

”Jag tycker vi letar efter honom. Han gömmer sig säkert någonstans” ”Tror du verkligen det Leo?” säger Tim och ser skeptiskt på honom. ”Vad annars? Han kan ju inte bara ha försvunnit eller hur. Nej, han sitter nog och skrattar åt oss någonstans” Bea står tyst. Hon tror inte heller att Putte bara skulle ha försvunnit. Men hon tror inte heller att han sitter och skrattar åt dem någonstans. Hon vänder sig till Pattie för att fråga vad hon tror, men hittar henne inte någon stans. ”Pattie är också försvunnen” säger hon tyst. Tim ser skrämt på Leo. ”Vad säger du nu då?” Leo rycker på axlarna. Han begriper ingenting. Hälst av allt skulle han bara vilja ropa: fritt fram! Och hoppas att alla skulle hoppa fram bakom ett hörn så att de kunde skratta åt saken. Tim och Bea trodde tydligen att det var han, Leos uppgift att fixa till allt igen. ”Ja, jag vet inte vad vi ska gör!” utropar han och vänder sig bort från de andra två. Då får han syn på Sara som står i trappan. Hon kommer ner och berättar att hon bara gått en runda i byn för att se om det fanns något att göra. Sen berättar de andra i sin tur vad som har hänt. Till deras förvåning skrattar Sara. ”Men de har ju bara sprungit och gömt sig såklart” ”Se! Vad var det jag sa” säger Leo och ser sig om på de andra. ”Så du tycker alltså att vi ska leta efter dem?” Tim ser frågande på Sara. ”Nej såklart inte. Om de vill springa och gömma sig så får de väl göra det.” Sedan går hon igen. Tim och Leo står kvar ett tag innan de bestämmer sig för att de är hungriga och följer efter Sara. Bea däremot står kvar. Om det nu är så att de andra har gömt sig, så talar de säkert om det för henne. I alla fall Patricia. Men ingenting händer. Bea kan inte hjälpa att hon känner sig an aning bortglömd.

Patties ögon har börjat vänja sig vid mörkret vid det här laget. Ändå är det svårt att se. Hon sträcker ut armarna och kan med lätthet röra båda väggarna samtidigt. Hon tar försiktigt ett steg åt höger, men slår genast i en vägg. Så istället går hon åt vänster. Hon är noga med att bara ta ytterst små steg framåt så att hon inte ska riskera att gå in i något igen. Pattie rycker till varje gång en planka knarrar. Så blundar hon och tar ett djupt andetag innan hon springer rakt fram med händerna utmed väggen. Det känns som en evighet och gången vill aldrig ta slut. Så faller hon plötsligt huvudstupa, över något stort och mjukt som ropar: AJ!

Pattie vågar knappt andas, men så slår en tanke henne. ”Putte är det du?” viskar hon. ”ja, jag är här” svarar en irriterad röst. ”Fan också, du hade i sönder ficklampan” ”Ficklampan? Varför hade du den inte tänd så man kan se något?” ”Jag ville spara på batterierna” Pattie suckar. Varför kan han aldrig hålla rätt på sina saker?

”Får jag se på den?”

”Visst” svarar Patrik och räcker över lampan till henne. ”Du kan ju alltid försöka se i dethär mörkret”

Pattie upptäcker att det bara är batterierna som har lossnat och de börjar krypa omkring och leta efter dem. När de äntligen fått lampan att funka igen och lyckats tända den så bestämmer de sig för att fortsätta för att kanske hitta en annan väg ut. ”Gången måste ju leda nånstans” ”visst, och jag tänker bli den förste som tar reda på det” ropar Pattie och sätter av längs gången. ”Vänta på mig!” Pattie hör hur Patrik springer efter henne. ”Vänta” pustar han. Pattie vänder sig om för att låta Putte komma ikapp, men han är inte där. ”Inte nu igen” kvider hon ”Putte!” ”Tat lugnt, här är jag. Jag bara släckte lampan”

Beatrice har gått in och satt sig i tronsalen som råkar ligga vägg i vägg med rummet där Putte försvann. Hon sitter i tronen och sparkar irriterat med fötterna. Dunk, dunk, låter det. Nästan som om det vore ihåligt. Bea blir nyfiken och hoppar ner från tronen för att undersöka det. Hon undersöker hela stolen och blir allt mer säker på att här finns det ett hemligt fack någonstans. Det är något som hör till på den här båten, där folk försvinner och det finns hemliga gångar. Plötsligt fladdrar alla gobelängerna längs väggarna till av en plötslig vindil. Bea hoppar till i förskräckelse och svär till över att de andra aldrig kan lära sig att stänga dörren efter sig.

Men hennes irritation försvinner snabbt när hon märkte att hon, när hon hoppat till råkat trycka in näsan på en insnidad trägubbe på baksidan av tronen. Det hemliga facket som fanns i stolen har öppnat sig och inuti ligger en nyckel. Ingen stor rostig en som man kanske föreställt sig, utan en liten gul nyckel som skimrar i handen. Bea gissar på att den går till ett väldigt litet smyckeskrin. Hon stoppar den utan vidare i fickan och stänger igen facket. Hon ser att en av gobelängerna hänger snett efter att vinden varit och rivit i den.  Bea betraktar den på ett visst avstånd. Den föreställer ett skepp, nästan som det här. Det är storm på havet och seglen är fyllda. Himlen är röd men full med svarta orosmoln. Bea tycker inte om det hon ser, den får henne att tänka på alla som säkerligen bodde på det här skeppet en gång och som kanske drunknat eller svält till döds under de långa färderna. Och just när hon tänker på det kan hon faktiskt se människor som kastas överbord och vattnet har färgats lika rött som himlen på en del ställen. Bea blir tvungen att vända sig bort. Varför kan man inte bara göra vackra och glada bilder för? Hon bestämmer sig för att gå upp till huset igen. Vill Pattie och Putte inte ha henne med så ska hon inte tvinga på dem sitt sällskap. Men precis efter hon tänkt den tanken hörs en röst bakom henne. ”Och vaart troor du att duu ska ta väägen?” Bea blir panikslagen och vågar inte röra sig. ”Svara” säger rösten som nu börjar stiga till en hotfull klang. ”Upp” stammar Bea försiktigt fram. ”Bea? Ta´t lugnt det är bara vi” Beatrice känner hur rodnaden sprider sig upp längs halsen. Hur kunde hon ha varit så dum?

”vem trodde du det var?” frågar en leende Pattie. ”Usch, det är bara det här skeppet. Jag väntar mig nästan vad som hälst när jag är här” säger Bea och ryser till. ”Var är Putte föresten? Är han med dig?” ”Javisst! Putte kommer du?” Bea tittar bort mot gobelängen som hon nys ståt och betraktat och fram bakom den sticker Puttes huvud fram. ”Tänk, vad mer kan det finnas för något som vi inte har sett än” Pattie ser förtjust på Bea som ser skuldemedveten ut. ”Vad är det med dig egentligen?” ”Vadå?” Bea byter snabbt ut skuldmedvetenheten mot ett stort leende. ”Vi kollar om det finns något bakom den här” Patrik har redan dragit undan gobelängen som hänger mittemot den första. Men blir besviken. ”Äsch”

Leonard, Sara och Timmy är alla inne på Tims rum som är störst. Där sitter de och läser och spelar schack. ”De andra borde allt också dyka upp snart.” ”Mm, och var är mamma och pappa någonstans, de har varit borta hela dagen” Ja, visst är det underligt alltid. Föräldrarna har inte synts till i huset på hela dagen. Sara har försökt att ringa till dem men allt som hänt är att de har pratat in ett meddelande på pappans mobiltelefon. Just nu tänker alla tre på att gå tillbaka ner till skeppet för att hämta upp småsyskonen men ingen av dem nämner det.

”Schack matt” säger Leo slutligen. Sara lyssnar inte utan ser ut genom fönstret. ”det börjar verkligen bli mörkt nu” Tim suckar. ”Okej, okej, jag går ut och hämtar dem då.” De andra ser lättat på honom. ”Om… du följer med” Han pekar på Leo.

Båda skyndade ner till skeppet. När de kom in i tronsalen möttes de av synen av alla gobelängerna nerdragna på golvet. ”Här har de minsann roat sig” ”Men vad är det här?” Tim pekade på ingången som varit bakom gobelängen med skeppet. Leo såg förtjust ut. ”Jag visste det! Här finns faktiskt hemliga gångar” Tim hade redan gått därifrån, och betraktade nu väggen bakom tronen. Där hängde en ensam gobeläng kvar. Det var först lite svårt att urskilja vad den föreställde eftersom färgerna var mörka och en aning utsuddade. Efter en stunds studerande var det en kista sedd uppifrån. I den fanns något som liknade guld och dyrbara broderade kuddar. Åtminstone längs kanterna. I mitten av kistan ligger en svartklädd person med ett slarvigt ditmålat vitt ansikte. Hela bilden var skrämmande lik en begravning. Även om bakgrunden bara var alldeles svart.

Tim kollade bort mot Leo som stod halvvägs in genom öppningen i väggen. Än så länge fanns inte en skymt av några småsyskon.

”Sluta tjura, jag gör det nu” sa Bea med bestämd röst. Patrik såg moloken ut men det brydde hon sig inte om. Det var ju ändå hon som hittat nyckeln. Hon provade försiktigt och den passade precis. Med ett litet ”klick” låste hon upp skrinet. Det var så litet att det rymdes i hennes handflata. Pattie stod bredvid henne och höll nästan på att gå av på mitten av nyfikenhet. ”Kom igen då, öppna” Bea tog ett djupt andetag och slog upp locket. Hon blev grymt besviken när hon såg vad som fanns inuti. En noggrant hopviken papperslapp. Det kunde ha varit vad som hälst. Ett smycke, en prydnad eller något annat skoj. ”Får jag se” Pattie tog pappret och vek upp det, men det var stört omöjligt att läsa vad som stod. Det såg ut som ett långt brev, skrivet med snirkliga skrivstilsbokstäver. ”Undrar vad det står” ”Äsch, vi går här ifrån nu” Bea tog Putte i handen och började gå bort mot den långa stegen som det tagit sig ner med. ”Kommer du?” ”Mm” men Pattie hade ingen brådska. Den här texten kunde inte vara alltför svår att tyda. Hon gick bort till stegen där Bea och Patrik väntade på henne, men bara för att få bättre ljus. ”Sluta med det där nu. Vi måste gå in” Bea väntade inte längre utan började klättra uppför stegen. Patrik kom efter henne. Det var en lång stege så när hon kommit ungefär halvvägs tittade hon upp för att se hur långt det var kvar upp till luckan. Hon höll på att trilla baklänges av chocken hon fick när hon såg upp och såg Tim, ansikte mot ansikte med henne. ”Var det nödvändigt att skrämma mig sådär?” Tim tog ingen notis om henne. ”Vad är det här för ställe?” ”Jag tror stegen har lett oss ända ner till barlasten” sa Leo som ju var intresserad av gamla skepp. De tvingade Bea och Patrik att klättra ner igen så att de också skulle kunna komma ner. ”Vad har du där för något?” Tim ryckte brevet ur handen på Pattie. ”Det här kan jag läsa” De stod tysta ett tag medan han läste igenom brevet. ”Det är ett brev från Farfar till farmor” och så här stod det:

Kära Ann-Kristin.

Du har inte längre någon anledning att vara rädd. Vi kan lugnt ta vår hemlighet med oss ner i graven.

Thomas vet, ja det är sant. Men honom tystar vi för gott. Tro inget mer ont om mig, jag vet vad som måste göras. Hur som helst kan du inte älska honom, han är ju inte ens vår egen son. Han förstår kanske inte allt ännu, men han kommer att göra det. Och innan han kommer till den insikten måste han vara ur vägen.

Dock kan du fortfarande andas lugnt, vi har ingen brådska ännu.  Inom en månad kommer jag att vara hos dig. Svara vad du kan på hans frågor. Är det nödvändigt att ljuga så gör det. Berätta för honom at han får ärva gården.

Jag ber dig också att inte tänka på det som har hänt. Det får du lämna åt mig. Tänk på att mord inte alltid behöver vara fel. Ibland kan det vara en utväg från det som var fel.

Älskar dig.

Kenneth

Tim visste inte vad han skulle tro efter att ha läst det. Hur som helst så lät det inte bra. De andra såg också bekymrade ut. ”Jag vill inte vara kvar här längre” ”Nej, jag vill också härifrån” Både Patricia och Beatrice var redan framme vid stegen när ett plötsligt ljud fick dem att hejda sig. Alla fem vände sig om.

En stor tunna hade vällt och en annan skjutits åt sidan från den stora högen med stenfyllda tunnor som stod framför dem. Bakom dem reste sig en man med vitt hår runt den kala hjässan. Stöd på en käpp stod han där och tittade på dem. ”Farfar!” utropade Patrik efter att de stått tysta en stund. Patrik gjorde en ansats att springa fram till den gamle mannen men hejdade sig när den han drog fram en pistol och pekade mot dem med darrande hand. Den svarta metallen blänkte i det lilla ljuset som lyste från luckan i taket. Patrik förstod ingenting. De brukade inte hälsa på farmor och farfar så ofta men de få gånger som de gjorde det brukade vara så trevligt. Farfar hade lärt honom spela schack. Något som han stolt hade berättat för mamma den gången. Farfar hade läst sagor och de hade pysslat. Patrik mindes sin farfar som en leende man som skrattade mycket. Mannen som nu stod framför honom var ingenting utav det. Han såg trött och härjad ut och hade ett slags vansinnigt uttryck i ansiktet. ”Kom här Patrik” Han kände hur någon drog tag i honom bakifrån och drog honom intill sig.

Tim stod som paralyserad och vågade inte röra sig. Det var så dumt. Mannen framför honom var ju faktiskt hans farfar. Kenneth. Det fanns absolut ingenting att vara rädd för. Men så vandrade hans blick till pistolen som darrade i farfars hand.

”Ge hit brevet” Kenneth gjorde en gest med pistolen i riktning mot Pattie. Pattie kom inte för sig annat än att lyda. ”Bra” Han stoppade ner brevet i sin ficka. Plötsligt tog Leo ett djärvt steg framåt. ”Varför är du här farfar. Vi trodde du var… död”

”Ha!” Kenneth visade alla sina grå tänder. ”Det skulle du allt önska va?”

Leo såg sig om på de andra. Tänkte de inte göra någonting? Trodde de verkligen att den här mannen kunde vara farlig. Herre gud det var ju deras farfar. Han rörde oroligt på sig.

”Stå stilla pojk! Ett steg till och jag skjuter” Kenneth viftade hotfullt med pistolen. Leo försökte att inte titta på den.

”Lägg ner den där. Du ska inte skuta någon” Han svalde och tog långsamt ett steg framåt. Kenneths blick började flacka. Leo däremot repade snabbt mod igen efter sin lyckade insats. ”Jag varnar dig” Farfars röst lät panikslagen.

Leo tog ett steg framåt, och PANG! En sekund senare ligger Leonard ner på trägolvet. Han försöker kämpa sig upp samtidigt som han håller sig för sidan. Men trots att han trycker sipprar blodet mellan fingrarna.

Pattie står en bit bort och har sett alltihop. Hon har slagit händerna för ansiktet och storgråter. Fast tyst. Hon är rädd för att göra något som helst ljud. Tim har släppt Patrik och kastat sig fram till Leo. Han försöker stötta honom samtidigt som han ser ursinnigt på sin farfar. Kenneth som ett tag såg ut att kunna falla död ner på golvet vilken sekund som helst, har nu återfått sitt forna vansinniga drag. ”Och du, är du nästa” Tim slår genast ner blicken, kniper ihop ögonen och väntar. Men skottet kommer inte. ”Farfar” gnäller Patrik. Kenneth riktar sin uppmärksamhet mot den minste av sina barnbarn. Putte var hans personliga favorit. Även om det nu inte är meningen att man ska ha någon favorit bland barn och barnbarn. Men… vid närmare eftertanke hade han inga riktiga barnbarn. ”farfar?”

Sara har fått nog. Hon tänker inte sitta och vänta på sina långsamma syskon hela kvällen. Deras föräldrar har för länge sedan kommit hem, och håller på att göra en sen middag nere i köket.

Det är allt lite läskigt att gå ut när det är mörkt. Men, syskonen är ju vid skeppet, tänker hon. Sara öppnar dörren in till skeppet och ropar ner: ”Hallå. Ni måste komma upp. Mamma och Pappa är hemma och vi ska äta när som helst nu!”

Hon väntar, men det är ingen som svarar. Hon suckar och går nerför trappan, och ser till att stampa så mycket hon kan för att visa hur jobbigt det är.

”Hallå!” Sara ropar in i alla rummen. När hon kommer in i tronsalen ser hon precis som Tim och Leo gjorde, att alla gobelängerna är nerslängda på golvet. Hon får också synen den ända gobelängen som hänger uppe alldeles bakom tronen. Kommer hon närmare ser hon att det inte alls är någon gobeläng, utan en målning målad direkt på vägen. Hon undgår inte heller att märka att där kistan är målad buktar vägen inåt, så hennes hand precis passar in. Väggen skjuts upp och bakom den finns en öppnad lucka i golvet. Aha, tänker Sara. Självklart har de gått ner här.

Stagen som hon måste klättra på är lång. När hon äntligen känner fast mark under fötterna igen är armar och ben helt skakiga. Hon blåser i sina ömma knogar och tittar uppför stegen. Den är verkligen lång. Sedan vänder hon sig mot det stora rummet. Det hon får se kommer hon att bära med sig i resten av sitt liv.

 slut