 |
 |
|
|
|
|
| Kärlek övervinner allt |
|
Av Zezzipa :: Tuesday, December 26, 2006 :: Läst 334 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Kärlek, Drama
|
Kan kärleken övervinna de svåraste hindren? Svaret finns i novellen. =P
Hjärtat dunkade hårt i bröstet. Hon trodde det skulle sprängas om hon fortsatte springa. Men hon var tvungen. Hon kunde inte stanna nu. Då skulle han försvinna. Hon var tvungen att hinna ikapp honom. Han var hennes liv och om hon inte hann ifatt honom skulle hon inte ha nåt liv. Hon kunde känna förföljarens andedräkt i nacken. Någon eller någonting ville inte att hon skulle komma ifatt honom. Hon såg hans ansikte framför sig. Han var bara tio meter bort. Han stod vänd mot henne. Han stod stilla men ändå måste hon springa för att avståndet inte skulle öka till honom. Han viskade till henne. "Älskling, ge inte upp. Jag behöver dig. Lämna mig inte. Du måste kämpa." Hela tiden så var det där mörka bakom henne och försökte sträcka sig mot henne. Det försökte få tag i hennes fot eller arm så hon skulle ramla. "Jag kämpar!" skrek hon. Men just då dök en rot upp. Hon snubbla på den och föll handlöst ner på marken. Direkt så hoppade hennes förföljare på henne. Hon kämpade för att komma loss men hon kunde inte. Hon omslöts av mörkret och hennes älskades ansikte försvann långsamt, tillsammans med hans röst. Hon hade misslyckats…
Han tittade frågande på doktorn. Doktorn skakade på huvudet.
"Det var nära den här gången, min vän. Hon var nära på att vakna upp ur koman. Jag tror att det var tack vare dig. Varje gång du är här så börjar hon visa tecken på att vakna upp. Men den här gången är det närmsta hon varit att vakna upp. Hennes puls ökade, speciellt när du började viska till henne, och hennes ögon rörde sig under ögonlocken. Nästa gång kanske hon vaknar. Men du bör inte hoppas för mycket. Det har redan gått fyra månader. Men om hon vaknar så är hon i alla fall fullt återställd." Doktorn såg besvikelsen i den unga mannens ögon. I fyra månader hade den här unge mannen kommit och suttit vid hennes sida. Han hade kommit dit varje dag. Men han fick bara stanna en längre stund på söndag, annars så skickade flickans föräldrar iväg honom när de kom. Han hade varit vid olyckan men klarat sig. Dom klarade inte av att ha honom där. Dom skylde olyckan på honom. Även om han var den ända som påverkade henne i sitt tillstånd så ville dom inte ha honom där. Doktorn såg länge på den unge mannen som satt vid hennes sida och smekte hennes hår och höll hennes hand och tänkte att om hans dotter hade en sån kille skulle han vara den lyckligaste i världen. Han hade stannat vid hennes sida. Trots att flera läkare sagt att det inte fanns nåt hopp att hon skulle vakna. Han hade inte skaffat någon annan. Han älskade henne verkligen. Det såg man på långt håll. Doktorn tog ett djupt andetag och lade sin hand på den unge mannens axel.
”Det är mot alla principer att säga det här. Men nästa söndag skulle jag inte bli ett dugg förvånad om hon vaknade. Jag tror det är hennes kärlek till er som får henne att kämpa när ni är här.” Den unge mannen tittade med misstro i blicken på doktorn.
”Hennes kärlek till mig? Hon hatar mig säkert…” Han slog ner blicken i golvet. Sen så tittade han på den vackra flicka som låg i sängen.
”Varför säger ni något sådant? Varför reagerar hon annars när du är här?” Doktorn drog fram en stol. Han satte sig mitt emot den unge mannen, som för tillfället såg ut som en liten pojke. Han skulle få höra hela historien nu. Det var han säker på.
”Vi var tillsammans när olyckan hände. Vi var på en fest tillsammans. Det var en kille där som hon tyckte var söt, och hon dansade med honom. Jag lät henne göra det. Skulle visa att jag litade på henne. Men sen så gick dom ut. Jag följde efter, och när jag kom ut…” Han snyftade till och hans ögon blänkte. ”Dom stod och pussades. Jag blev rasande. Gick fram och slog ner killen. Jag kunde inte sluta slå honom. Jag var så arg. Mitt hjärta var krossat. Hon försökte stoppa mig. Men jag var så förblindad av mitt raseri att jag råka slå till henne när jag vände mig om mot henne. Hon blev arg på mig. Sa till mig att hon inte gjort nåt och att hon skulle ha tagit hand om det själv. Jag trodde henne inte. Sa att om det var sant så kunde hon väl kyssa mig. Men hon vägrade. Jag var fast besluten att få en puss. Jag grep tag i hennes arm. Vi stod på trottoaren, jag märkte att en bil kom i hög hastighet på vägen men jag brydde mig inte. Det var inte förrän hon drog åt sig armen och tog ett steg bakåt, ut på vägen, som jag kom på det. Jag sträckte mig efter henne. Jag fick tag i hennes händer och drog. Men det var för sent. Jag drog just som bilden körde på henne, vi flög båda genom luften. Jag vägrade släppa hennes händer. Bilen fortsatte rätt in i en lyktstolpe. Föraren dog, han var rattfull. Därför hade han inte bromsat… Jag drog genast henne till mig när jag kommit ur chocktillståndet. Men hon var redan borta då.”
Doktorn satt stilla en stund och tänkte på berättelsen om olyckan. Han förstod att föräldrarna var rasande på honom. Men han förstod också varför den unge mannen fortsatte att vaka vid hennes sida så fort han fick chansen. Han älskade henne.
”Jag antar att vi ses nästa vecka.” Doktorn sträckte fram sin hand och tog den unge mannens hand. Sedan log han mot den unge mannen innan han ställde sig och gick mot dörren.
”Jag tänkte inte komma hit fler gånger:” Den unge mannen tittade på flickan med en enorm sorg.
”Jo, det kommer du att göra.” Doktorn log och stängde dörren. Den unge mannen visste att doktorn hade rätt. Han kunde inte sluta gå dit. Inte förrän hon sa till honom att aldrig komma dit igen, skulle han sluta komma. Han kunde inte tro att det var så här han hade tillbringade sin sommar vid 18 års ålder och en tid efter sommaren. Olyckan hade hänt i början av juni. Nu var det oktober. Han kunde ännu mindre förstå att den glada, livfulla 16 åring som han älskade låg på en säng på sjukhuset och inte öppnat sina vackra ögon eller skrattat sitt ljuvliga skratt på fyra månader. Han kände skuldkänslorna överväldiga honom igen. Det var hans fel. Hon kanske alltid skulle ligga där och hon hatade honom.
Dimman började lätta. Hon såg honom framför sig. Han stod några meter där ifrån. Det kunde inte vara långt dit. Hon sträckte ut handen men hon nådde inte. Hon satte sig upp och log mot honom. ”Vakna älskling” hörde hon honom säga. Jag är vaken tänkte hon. Är jag inte det? Hon hade vaknat upp i skogen. Konstigt tyckte hon. Varför var hon i skogen? Hade dom haft en romantisk utflykt dit? Plötsligt började det bli kallt. Hon kände närvaron av nåt annat. Plötsligt började han försvinna från henne. Hon ställde sig upp och sprang. Hon var tvungen att nå honom. Hon blev förvånad över hur lätt det kändes att springa. Hon flög fram mellan träden och över rötterna. Hon kände hur det mörka som varit bakom började försvinna. Hon sprang snabbare och snabbare. Hon var nästan framme vid honom nu. Hon ville bara kasta sig i hans armar. Hon skulle klara det! Hon var tvungen att klara det! Hon kände att mörkret bakom henne närmade sig. Hon var så nära honom nu att hon kunde se hans vackra ögon. Hon kunde se varenda skiftning i färgen i hans iris. Om hon slängde sig skulle han fånga henne i sin famn. Hon kastade sig framåt och slog armarna om honom…
Han höll henne hårt intill sig. Han var först så chockad att han inte kunde göra annat än att stirra på doktorn och hålla om henne. Men han samlade sig snabbt. Han strök henne långsamt över håret.
”Förlåt mig, snälla du förlåt mig!” han bad henne. Han hade ögonen fulla av tårar och kände klumpen i magen. Han älskade henne men rädslan för att hon skulle hata honom gjorde en stor sten i magen på honom. Hon tittade förvånat på honom. Vad sa han förlåt för? Sen tittade hon runt omkring sig. Det stod en man i vit rock där inne. Han måste vara en doktor av något slag. Hon låg i en säng och väggarna var vita i rummet. Det var några konstiga maskiner där med. Hon var på ett sjukhus kom hon fram till. Men varför? Minnet började långsamt komma tillbaka. När hon mindes bråket som hade uppstått på festen ryggade hon tillbaka. Han hade varit alldeles galen. Men sen mindes hon resten. Strålkastarljuset som föll på henne och ljudet från bilmotorn. Hur han hade sträckt sig efter henne, men inte hunnit. Han hade försökt rädda henne. Hur arg han än varit hade han försökt rädda henne. Hon kramade honom hårt.
”Du behöver inte säga förlåt. Låt oss glömma det där bara. Hur länge har jag varit på sjukhuset?” Hon såg sig glatt omkring. Det har väl gått någon dag eller två tänkte hon. Doktorn log när han såg hur färgen på hennes kinder började komma tillbaka. Han visste att hon skulle få en chock när hon fått veta hur lång tid det hade gått. Men han visste att det bara skulle stärka bandet mellan de två älskande ännu mer.
”Du har legat här i över fyra månader. Den här unge mannen har varit här varje dag, så länge som han har fått.” Doktorn visste att nu skulle allt ordna sig. Flickan såg först chockad ut när hon fick veta hur lång tid det gått. Sen såg hon glad ut. Hennes ögon strålade av kärlek. Hon vände sig mot den unga mannen och gav honom en kyss. Doktorn drog sig diskret mot dörren och när han långsamt och tyst stängde den efter sig visste han att dom två alltid skulle hålla ihop. I vått och torrt, genom alla svårigheter och genom all lycka.
Doktorn hade rätt. |
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|