Hennes hjärta kändes som en sten i bröstet. Hon snyftade till. Hur länge sen var det nu?
Det var 172 dagar, 9 timmar och 4 minuter sen. Hennes händer skakade där hon satt vid datorn och skrev på sin blogg. Det här gick inte längre! Hon slutade skriva mitt i en mening. En tår rann ensamt nerför hennes kind. Ensam som jag tänkte flickan. Hon stirrade tomt ut i luften framför sig. Hon hade försjunkit ner i sina minnen. Dom var många... och utnötta. Under de senaste 172 dagarna, 9 timmarna och 4 minuterna hade hon försjunkit i dom minnena ungefär två gånger om dagen, om inte mer. Man skulle tro att alla skratt och all värme från dom minnena skulle få henne att le där hon satt och mindes. Men istället höll dom på att slita sönder henne. Om man går tillbaka i tiden 172 dagar, 9 timmar och 8 minuter så skulle man få se en av de lyckligaste tonårs flicka i världen.
Hon hade allt hon önskade sig. Det gjorde henne till en av de vackraste flickor som fanns. Hon log ständigt ett sött leende. Hennes ögon utstrålade den lycka hon kände, så de som såg henne blev glada och såg henne som vacker. När hon gick såg det ut som om hon svävade ovan marken, som om hennes lycka lyfte henne från jorden.
Men nu återvänder vi till nuet. Om någon som bara sett henne någon gång då skulle se henne nu, skulle den inte förstå att det var samma person. Leendet som alltid prytt hennes läppar var borta, det var som det aldrig funnits där. Hennes ögon utstrålade endast smärta och sorg de gånger dom inte var uttryckslösa. Hennes då så lätta steg var tunga, man kunde tro att hon bar runt på världens alla bekymmer på sina axlar.
Ju längre tid hon var försjunken i minnen ju mer förvreds hennes ansikte. Utan att vara medveten om det flyttade hon musen till Windows media player och satte på musiken, högt. Fler minnen kom över henne. Hon vågade minnas mer och mer för varje gång. Hon klarade av att minnas mer för varje gång. Hon var besluten att möta all smärta som skulle komma upp av minnena. Men än så länge hade hon inte klarat av alla minnen. Hon hade redan kommit ihåg fler minnen än hon gjort förra gången. Hon skakade våldsamt där hon satt. Smärtan var på väg att överväldiga henne. Hon kastade huvudet bakåt och skrek.
”NEJ!!!!!!!!!!!” Varje gång slutade det likadant. Hon klarade inte av smärtan. Skulle hon någonsin komma förbi smärtan och lära sig leva sitt liv igen? Hon sjönk ihop över skrivbordet. Drog en djup suck, och bestämde sig. Det gick inte längre. En dag till i den här smärtans fängelse gick inte. Tungt reste hon sig från stolen och gick till ytterdörren. Hon slängde på sig sin jacka som hängde vid dörren. Den hade hon haft på sig då…
”Jag går ut en stund” Hon ropade till sina föräldrar. Hon skyndade sig att öppna dörren och smet ut genom den innan någon av dem sa något. Hon hann precis slå igen dörren när hennes mamma började säga något. Dom var oroliga för henne, det visste hon. Men dom kunde inte hjälpa henne. Ingen kunde hjälpa henne…

Hon sprang med tunga steg mot sin favorit plats. Gångbron över den stora ån som pålade bredvid staden hade alltid varit hennes favorit plats. Dit hade dom alltid gått tillsammans. Dom… dom fanns inte längre. Det var bara hon nu. Det var inte ens hon, det var ett nerbrutet hon. Ett krossat och förtvivlat hon, man kunde inte se henne som en hel person längre. Dom hade bott i utkanten av staden. Dom hade gått till bron nästan varje dag sen Dom träffades. Dom hade delat allt. Men Dom fanns inte längre, och skulle aldrig finnas igen. Hon visste det och det fick henne att bli ännu mer beslutsam. Även om Dom inte skulle kunna finnas i den här världen igen, fanns en chans att Dom kunde finnas någon annanstans.
Hennes steg ekade mot trät i bron. Hon hade saktat in nu. Hon gick på den bro som var med i de flesta av hennes minnen. Hon hade inte varit där på 173 dagar, 2 timmar och 24 minuter. Alla minnen slog emot henne. Men hon vände dom ryggen. Nu skulle det här ta ett slut. Hon klättrade försiktigt upp på broräcket. Så många gånger Dom hade gjort det. Men den här gången skulle hon inte gå hem efteråt. Hon tittade fascinerat på när hennes andedräkt i vita moln steg uppåt och försvann. Det var kallt ute, men det brydde hon sig inte om. Det hade varit varmt då, förra gången. Till sist tittade hon ner. På det som skulle bli hennes gravplats. Vattnet brusade högt, den var ovanligt livlig även för den här årstiden. Hon lyfte foten och sträckte ut armarna. Ett litet steg, det var allt som behövdes.
”Du tänker väl inte göra det?” En mycket välbekant röst lät smått road. Hon blev så förvånad att hon tappade balansen och trillade, tillbaka ner på bron. Hon satte sig mödosamt upp. Det gjorde ont i kroppen. Fast inget var värre en den ilning som gick längs hennes ryggrad. Det gick bara inte. Den rösten fanns inte längre i denna värld.
”Skrämde jag dig?” Rösten lät fortfarande road. ”Jag är besviken på dig…” Rösten blev allvarlig. Hon tittade äntligen åt det håll rösten kom ifrån. Hon såg inget, hon undrade för en kort sekund om hon höll på att bli galen. Men då skimrade till på broräcket. Där satt han, precis som förra gången Dom varit här. Han såg ut som vanligt, tänkte hon, förutom att han är vit igenomskinlig. Han satt där och dingla med benen. Han log sitt vanliga leende mot henne.
”Vad hände med dig egentligen? Du ser hemsk ut, vet du det? Vart är den flicka som jag kände? Jag har skrutit för alla att jag känner den vackraste flickan på jorden och när jag kommer hit för att hälsa på visar det sig att hon ser för jävlig ut. Ursäkta ordvalet. Inte konstigt dom skratta åt mig och sa att det gjorde jag inte alls, nu längre. Vart har du tagit vägen?” Han hoppade elegant ner från räcket och gick fram mot henne. Han satte inte ner fötterna på trät i bron, utan svävade några centimeter ovanför. Han stod och såg på henne och väntade på hennes svar. Hon tittade sorgset ner på sina fötter.
”Det som har hänt mig är du. Du förvandla mig till den vackra flickan jag en gång var. När du försvann blev jag den jag varit innan. Jag är här, men inte så länge till, varför störde du mig?” Hon tittade upp i hans vackra ansikte med tårar i ögonen.
”Du har alltid varit otroligt vacker. Jag hjälpte dig bara att ta fram det. Det var min uppgift här på jorden. När jag uppfyllt den blev jag kallad hem igen. Du skulle fortsätta vara den vackra flickan. Du skulle göra mycket gott i världen. Jag har sett din framtid. Du kommer inte hoppa ner i ån i natt. Du kommer aldrig att göra det. Vi är inte den vi kan vara, utan den vi väljer att vara. Du är den flicka jag kände. Snälla, välj att vara den flickan!” Han sträckte fram sin hand mot henne. Hon tittade skrämt på honom, försökte få in alla intryck.
”Din uppgift på jorden? Vem är du… egentligen?” Hon såg förvirrad ut.
”Jag är din skyddsängel kan man väl säga. En ängel är jag i alla fall, och jag skulle få dig att bli en också. Men för det måste du vara den du egentligen är. Välj att vara den vackra, underbara flicka jag känner. Om du lyckas kan vi vara tillsammans för evigt. Då kan allt vara precis som förr.” Han gav henne ett ömt leende.
”Kan jag bli en ängel?” Hon kände sig stark igen. Hon märkte det inte själv, men hennes ögon hade börjat stråla igen och hennes leende började komma tillbaka. Hon sträckte sin hand mot honom och tog hans hand i sin. Han drog henne upp på fötter och in i sin famn. Tyst mumlade han in i hennes hår. ”Jag älskar dig!” Sen var han borta.
Hon stod kvar på bron och stirrade framför sig. Vad hade hänt egentligen? Var allt bara fantasi? Hon slängde en längtande blick mot vattnet. Men så kände hon en varm vindpust mot sin kind och tyckte sig höra orden ”Tro på att det finns änglar, och vi kan alltid vara tillsammans.”.
”Jag tror på dig… Jag tror på att det finns änglar…” Hon tittade upp mot himlen. Mot henne där uppifrån blinkade stjärnorna ner till henne. Då kom hon ihåg vad han viskat i hennes hår och hon svarade lågt.
”Jag älskar dig också!”
Sen gick hon hem, gav sina föräldrar en kram när hon kom hem. Gick på lätta, nästan svävande steg in till sitt rum. Hon satte sig framför datorn. Hon hade någon låt han laddat ner. Vad hette den nu igen? Angels among us. Hon satte på låten och klickade fram till google sidan. I sök fältet skrev hon ”änglar”.