 |
 |
|
|
|
|
| Vänskap går att finna igen... |
|
Av Zezzipa :: Tuesday, December 26, 2006 :: Läst 303 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Drama
|
Det är jobbigt när ens bästa vän glider ifrån en. Men ibland är bästa sättet att rädda vänskapen på att berätta vad man känner.
Flickans avbröt sina snyftningar. Hon tittade storögt upp på sin mormor.
– Har du verkligen varit med om nåt liknande? Frågade hon lågt, medan hennes tårar glittrade i hennes ögon.
– Ja, det har jag. Men det var länge sen nu. Jag var ungefär i din ålder då. Mormodern log ett besynnerligt leende. Flickan tyckte det såg ut som om mormodern brottades med många jobbiga minnen för att minnas de lyckliga, eller det kanske inte fanns några lyckliga minnen från den händelsen som var lik hennes. Men sen såg flickan hur mormoderns ögon blev vemodiga för att sedan lysa av glädje och hennes läppar drogs till ett ljuvt leende som sa flickan att hon brydde sig mycket om den person som hon tänkte på.
– Snälla mormor, kan du inte berätta. Flickan hade nu glömt sina egna bekymmer och tittade med nyfikenhet på sin mormor.
– Jag vet inte, det var länge sen. Jag minns inte så noga. mormodern tittade bort och tänkte att hon mindes allt som det var igår.
– Det gör inget, du får hitta på det du inte minns, sa flickan glatt. Mormodern såg glatt på sitt barnbarn, hon var 15 men tröttnade aldrig på att höra om sin mormoders liv. Det verkade också som att det kunde hjälpa flickan från sin olycka, så det gick inte att säga nej.
– Om jag skulle ha berättat det då, när jag var i din ålder så skull det inte alls låta så här. Då var jag en djupt olycklig flicka. Inte alltid men i grund och botten var jag olycklig. Mitt liv hade just tagit en vändning som jag aldrig kunnat tänka mig. Allt började i sjuan… Jag var så uppspelt. Tyckte det var skoj att börja i ny skola. Tänk att börja i sjuan. Det skulle bli skoj att träffa lite nytt folk. Några kände jag ju redan. Men jag tyckte det skulle bli skoj att lära känna vissa bättre. Jag hade inte gått i samma klass med alla innan. Som Anna, henne hade jag ju träffat på sommarlovet. Hon verkar väldigt trevligt, så full av glädje… flickan avbröt henne.
– Är inte Anna hon som var din brudtärna? Flickan såg förvånat på när mormodern nickade.
– Träffade du henne i sjuan? Ännu en gång blev flickan förvånad när hon nickade.
– Vad hände då? Mormodern log stort åt sitt barnbarns nyfikenhet.
– Ja, vi blev bästa vänner väldigt snart faktiskt. Redan första veckan så var vi med varandra hela tiden ungefär. Vi var nästan oskiljaktiga ett tag. Men sen så började saker hända.
– Vad för saker? Flickan gillade inte den sorgsna glimt hon sett i mormoderns ögon.
– Vi gled ifrån varandra. Jag vet fortfarande inte varför. På nåt sett så ändrades jag. Jag tyckte hon ändrades också. Men det var nog jag som blev annorlunda först.
– Hur menar du? Flickan funderade hårt på hur hennes mormor skulle ha varit för så många år sen.
– Jag tappa lusten att leva. Jag kunde inte vara bekymmerslös hela tiden. Många saker fick mig att bli lite dyster. Bland annat att Anna verkade tycka det var skojigare att vara med andra än med mig.
– Sa du inte det till henne då? Flickan såg på mormodern med öppen mun.
– Nä, jag vågade inte. Jag trodde redan att jag förlorat henne. Tänkte att om jag sa det skulle hon kanske säga att hon inte ville vara min vän längre, och jag tyckte det skulle vara värre än att bara glida ifrån varandra. När jag inte längre hade Anna så blev min syn på livet mörkare. Nu senare vet jag att jag nog skrämde bort henne när jag inte kunde se ljuset i livet. Jag låste in mina känslor för henne och försökte glömma. Men det fungerade inte så bra. Flera gånger kom minnen och känslor upp till ytan. Vilket oftast resulterade i att jag skrev i min dagbok att jag inte brydde mig om henne och sånt. Men till sist så började jag första ring.
– Men vad hände under åren innan det? Flickan började tänka på sitt egna problem och kom på att hennes inte ens gick att jämföra med det här.
– Sjuan var en av de lyckligaste tiderna i mitt liv. Vissa jobbiga saker hände ju. Men jag hade Anna hela tiden, och andra. Sen i åttan så kände jag ibland att jag förlorade Anna, men när jag väl var med henne så var jag lycklig. Det var nog redan då min livssyn ändrades lite. Men till sist så börja vi nian, det hade varit rätt okej innan. Fanns tider med lycka. Men några månader in i terminen kände jag mig helt bortglömd. Det var då det kändes som om Anna hellre ville vara med andra.
– Försökte du inte vara med dom? Flickan kände sig mer och mer förvånad och hela tiden gladare för sina vänner.
– Jo, det försökte jag… först. Men ja, när man känner sig bortglömd är det svårt att klara av att försöka. Speciellt när man inte känner sig välkommen när man försöker. Så i nian så försökte jag stänga in mina känslor och minnen. Men sen som sagt så skulle jag börja första ring. Då började minnen och känslor komma upp fler och fler. Till sist blev det för mycket för mig och jag skrev en dagbok. Den gången var jag ärlig. Jag ville ju ha Anna tillbaka som kompis och jag sa det också. Men jag väntade mig inget tillbaka. Jag trodde faktiskt att hon inte brydde sig längre, men det gjorde hon. Vi började prata mer och mer. Tillsist så bestämde vi oss för att ta en fika. Jag märkte direkt de band vi hade emellan oss även fast vi inte har varit de vänner vi var en gång på länge. Men det dröjde inte lång tid innan allt blev som det var i sjuan. Sen så fortsatte vi vara vänner i många år. Precis som du sagt var hon brudtärna på mitt bröllop, och jag var det på hennes.
– Är ni fortfarande vänner? Flickan visste nu att så fort dom pratat klart skulle hon ringa sin vän och säga förlåt. Även om hon tycker det var hennes vän som gjorde fel så kunde ju hennes vän tycka samma sak. Flickan visste att det hennes mormor varit med om skulle hon inte vilja vara med om.
– Ja, vi pratar med varandra ibland fortfarande. Mormodern log nu.
– Du sa att du inte skulle ha berättat den här historien likadan om du berättat den i min ålder. Vad skulle vara skillnaden? Flickan såg hur mormoderns leende försvann, precis som minnet om hur hon kände då fortfarande var smärtsamt.
– Då var jag mitt i det. Då så kände jag mig bara arg och sviken. Det dröjde länge innan jag våga erkänna vad jag verkligen kände. Var arg på mig själv att jag hade låtit min älskade Anna försvinna, min bästa vän. Men ja, som sagt så förstod jag till sist exakt vad jag kände, och sa det. Det visade sig att jag inte var helt ensam om att känna nåt liknande. Fast var ju inte samma sak för Anna. Tror jag inte. Jag kan ju inte veta det. Vet inte vad hon kände då. Men jag tror hon var lika glad som jag när vi blev de allra bästa vänner igen.
– Tack mormor, det var nåt jag behövde höra. Jag ska gå och ringa min kompis nu.
– Gör det du. Glöm inte att säga vad du känner. |
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|