Bron till paradiset
Från jukeboxen ljöd tonerna från Shakiras nya låt ”(Suerte) Whenever wherever” som Adriana nynnade med i ”suerte que mis pechos sean pequeňos y no los confudas con montaňas…” och försökte röra på höfterna som hon sett Shakira göra vid konserten i Sao Paolo för snart en månad sedan. Det gick inte så bra eftersom hon försökte torka av borden med en blöt trasa på samma gång i den i stort sett folktomma lilla baren, borden var kladdiga av utspilld öl och Tequila och skulle behöva en mer noggrann skrubbning än Adriana nu gjorde. Adriana älskade att dansa och tog varje chans hon fick till att förfina sin stil, faktum var att hon flera gånger i veckan tränade på den lokala Capueira skolan. Från början fanns det ett helt annat skäl till att hon började med att dansa, men efter bara några gånger kändes det som hon funnit ett andra hem. Anledningen till att hon började vid Rositas Capueira-skola var att hon i 13-års åldern tyckte att hon börjat bli lite väl rund runt höfterna och hade börjat få elaka kommentarer från pojkarna i kvarteret.
Hennes släktingar brukade alltid säga att hon var lika söt som sin mor hade varit när hon var ung och att likheten var slående. Adriana hade sex syskon och de hade alla olika fäder ty hennes mor var inte duktig på att behålla sina män och tiden mellan nya män tröståt hon. En förlossningsskada i höften hade gjort att hon inte gick några längre sträckor. Bristen på motion hade resulterat i en kraftig övervikt. Adriana hade svurit på att inte bli som sin mor och beslutade sig därför att göra något åt saken och alla svettiga timmar hade givit resultat. Hon hade nu en perfekt timglasformad kropp som de flesta kvinnor tittade på med avund. Idag var hon klädd i en vit topp med en djup urringning, som framhävde hennes yppiga byst, och en kort svart tight kjol och ett förkläde med fickor för anteckningsblock och penna. 
Så här under siestan när det var som varmast var det vanligtvis ingen från lokalbefolkningen som kom till baren utan det var mest enstaka amerikaner eller européer som inte förstod bättre, men de spenderade mycket pengar och gav ofta bra med dricks så därför hölls baren öppen. Vid ett av borden satt tre amerikaner och spelade poker. Framme vid bardisken satt en ensam man i fyrtioårsåldern som Adriana med jämna mellan rum gav en intresserad blick i smyg. Om det inte hade varit för hans hopkrupna kroppsställning hade hon nog tyckt att han var riktigt attraktiv och av hans klädsel att döma var han troligen ganska välbärgad. Armanikavajen hade han lagt på barstolen bredvid och den vita skjortan han hade på sig hade stora svettfläckar under varje armhåla och hade en gråaktig nyans av vägdamm och avgaser. För tillfället var det dock hans pengar som hon var mest intresserad av. Han satt och drack whiskey troligen för att dränka sina sorger. Olycklig kärlek var en möjlighet. Adriana var säker på att om hon kunde få igång en konversation skulle det resultera i generös dricks. Hon visste att hon hade ett utseende som gjorde män glada och hon var också duktig på att stärka deras självförtroende utan att för den skull bjuda ut sin kropp som de andra flickorna längre nerför gatan brukade göra. Det var ju därför Antonio hade anställt henne och eftersom hon hade lyckats höja omsättningen så tydligt i baren, lät han henne behålla mesta delen av hennes dricks. När hon hade torkat av alla borden började hon bearbeta bardisken och närmade sig så sakteliga mannen vid bardisken som satt där med ett tomt whiskyglas.
– Vill du ha påfyllning? Frågade Adriana vänligt och främlingen nickade utan att titta upp. Adriana plockade fram en flaska med märket Jack Daniels, i själva verket var det inte äkta Jack Daniels whisky i flaskan utan ett lokalt destillat upphällt på märkesflaskan. De flesta som gick till Antonios bar kände ändå igen skillnad mellan olika whiskysorter, utan drack whiskey för status och fylla. En riktig whiskykännare skulle ju i alla fall inte dricka en amerikansk whisky som Jack Daniels, utan en skotsk maltwhisky som Glenfiddich brukade Antonio säga. Det var i alla fall skotsk whisky som Antonio brukade bjuda sina vänner på. Adriana fyllde upp glaset till en fjärde del och sa: - Du är den mest välklädda gringo jag har sett i den här baren den här säsongen, du kan omöjligt vara turist.
- Nej jag arbetar för regeringen, sa främlingen och försökte le lite mest för att inte verka otrevlig men tystnade tvärt och slöt åter in sig i sig själv igen som om han tyckte att han berättat för mycket.
– Du kan låta flaskan stå, sa han kort.
– Om du vill dricka dig full skall du inte dricka whiskey då får du bara baksmälla, sa Adriana och tog bort flaskan lekfullt precis som mannen skulle ta för att fylla på sitt glas.
– En snygg och sexig karl som du bör dricka Tequila av vårt bästa märke, sa Adriana och blinkade åt mannen och log lite utmanande. Hon ställde snabbt fram två shotsglas och fylld dem med tequila och la en citronklyfta på kanten av varje glas.
– Du köper väl ett glas till mig med? Sa hon med ett leende och lutade sig framåt över baren så att mannen inte kunde undgå att se hennes svällande barm genom urringningen. Mannen fick något i blicken som påminner om hur ett litet barn ser ut innan julklappsöppning. Antonio hade inget emot att hon drack när hon jobbade så länge hon kunde få kunderna att betala för hennes drinkar.
– Okej, sa mannen och blev lite nyfiken på den unga snygga servitrisen som med sin flörtiga vänlighet redan hade börjat få honom på bättre humör.
Några tequila shots senare var mannen på betydligt gladare humör och frågade Adriana om hon hade varit västerut utanför stan.
– Nej. Jag är en stadsflicka, som är född och uppvuxen här i stan men har aldrig varit utanför dess gränser, men skulle gärna åka med fast jag har inte råd till sån lyx, sa Adriana med ett leende på läpparna och blinkade menande till mannen.
– En vän till mig har rekommenderat mig att besöka ett ställe kallat ”la Gozo aldea” det skall vara ett riktigt smultronställe, men jag har letat i två dagar nu och ingen person här verkar känna till stället eller hur jag skall ta mig dit, sa mannen och skrattade uppgivet.
                                                                                        
– ”La Gozo aldea” jag tycker det låter bekant på något sätt, berätta mer, sa Adriana som för en stund glömde bort att hon skulle försöka tjäna pengar på mannen.
– Min vän Steve var på upptäcktsresa i de yttre regnskogsområdena öster om floden Rio Negro, när han fick höra om en by som låg på andra sidan floden som bara hade kontakt med omvärlden när de besökte grannbyn för att sälja sina grödor. Det enda sättet att ta sig dit var till fots vilket tog fyra dar, terrängen var för besvärlig för att kunna använda något annat transportmedel.  Numera kan man dock ta sig dit med bil. Badmöjligheterna där är fantastiska med klarvattenssjöar där man inte behöver vara rädd för vare sig pirayor eller krokodiler. Där skall också finnas ett vattenfall där man kan åka vattenrutschbana. Där skall tydligen också finnas en stor variation av papegojor både tama och vilda.      
– Jag tror att jag vet en person som borde vet var det ligger och han jobbar på ett hotell här i närheten, Adriana skrev ner informationen på en liten lapp och där har du mitt nummer om du får bra vägvisning.
 – Om det här verkligen leder mig på rätt väg är du sannerligen värd en utflykt!
– Det här måste vi fira! Adriana häll upp mer tequila!

Adriana smuttade på flaskan med mango och guerana juicen i ett försök att återställa vätskebalansen sedan gårdagens trevliga tillsällning. Hon kände sig trött och matt i kroppen, men väldigt glad och förväntansfull. Vanligtvis brukade hon inte låta sig själv utveckla några känslor för kunder och absolut inte umgås med dem efter arbetstid. Men den här mannen hade något hon inte kunde sätta fingret på men som gjorde honom helt oemotståndlig. Därför hade hon gått med på att följa med till denna oas som skulle vara något alldeles speciellt. Dessutom ville hon se de vilda papegojorna. Hon hade alltid varit förtjust i papegojor sedan hon som liten lärde känna sin morfars tama blåhuvade papegoja. 
Solen hade börjat torka upp nattens regn, men temperaturen låg fortfarande på en behaglig nivå men inom ett par timmar skulle det inte vara trevligt att sitta instängd i en het bil. Adriana stod lutad mot den svala husväggen när hon avbröts i sina funderingar av upprepade signaler från en jeep. I jeepen såg hon ett bekant ansikte. Adriana skuttade fram till bilens förarsida och slog armarna om mannen och pussade honom lätt på kinden.
- Hoppa in så åker vi, du kan slänga dit bagage i baksätet bland mina grejor.
Adriana sprang runt till passagerarsidan och klev in. När hon böjde sig in mellan framsätena för att ställa ner sin korg med mat och kläder fastnade hennes blick vid en jacka med tryckt text på, antagligen namnet på den avdelning där Pedro arbetar, tänkte Adriana. Hon kunde inte motstå sin kvinnliga instinkt att undersöka närmare och försökte titta efter vad det stod på jackan men den var veckad och hon kunde bara urskilja slutet av ordet IDA. Plötsligt kände Adriana en klapp på baken.
 – Spänn fast säkerhetsbältena så vi kan åka! I vanliga fall brukade ett sådant beteende
resultera i ett utbrott från Adriana sida och en rödblossande kind hos förövaren, men idag fick den det istället att pirra i hennes kropp. Hon satte sig snabbt ner och spände fast säkerhetsbältet och tänkte inte mer på jackan utan hennes tankar var långt, långt borta.
Resan dit skulle trots allt inte bli så lång. Pedro hade fått reda på av Adrianas kontakt att ”la Gozo aldea” endast skulle ligga en dryg timmes bilkörning bort. Efter en halvtimmes stadstrafikskörning var de äntligen ute ur staden och efter ytterligare tio minuter tornade den stora bron över ravinen upp sig som var den enda passagen över floden i området och
hade varit den viktigaste referensen i vägbeskrivningen. Innan de körde över bron stannade de vid rastplatsen med utsikt vid brohuvudet. Pedro var på riktigt gott humör och på betydligt bättre humör än igår när Adriana först träffade honom.
- Innan bron byggdes levde folket på andra sidan väldigt primitivt. De hade inte tillgång till el eller rinnande vatten och barnen hade ingen möjlighet till skolgång. Titta ner för kanten, sa Pedro.
Adriana lutade sig utöver räcket och tittade ner och utsikten var svindlande. Klippväggen verkade stupa ner i evigheter innan man såg vatten djupt där nere slingra sig fram. Adriana kunde inte se någonstans längs flodens sträckning där man kunde passera floden utom vid den bro som de nu stod vid.
- Kom så kör vi vidare, sa Pedro 

Efter en dryg halvtimme dök det upp en skylt La Gozo aldea 2 km. När de kom fram till byn som nu verkade mer se ut som en liten stad, fann de en lämplig parkering vid floden och gick ut.
- Det här måste vara fel, sa Pedro med hälften förtvivlan hälften förvåning i rösten.
- Kan det möjligen finnas fler ”la Gozo aldea”?
De följde vattendraget ner till sjön där en obehaglig stank slog emot dem. Här rann även byns avloppsvatten ut och färgade vattnet mörkbrunt. Vid sjön låg ett kafé som inte verkade dra särskilt mycket kunder, men det satt dock en gammal böjd man där som verkade ha indianskt ursprung. Pedro och Adriana gick fram till den gamle mannen.
- Ursäkta mig, men känner ni till om det finns någon mer plats här i närheten som heter ”la Gozo aldea”?
Mannen tog sig ingen brådska att svara utan sög på sin pipa en stund innan han långsamt blåste ut ett par rökringar innan han tog till orda.
– För ett par år sedan innan bron byggdes gjorde ”la Gozo aldea” rätt för sitt namn, det var ett riktigt Paradis. På den tiden bodde här en lat och egoistisk man vid namn Pinto som inte förstod sitt eget bästa. Namnet Njutningens by kommer av att befolkningen kunde njuta av platsens rikedom eftersom här fanns ett överflöd av födokällor, byggmaterial och sysselsättning och folk hade tid över till att njuta av det paradis de bodde i. Vid den här tiden kunde man inte göra en dagsutflykt till närmaste grannby utan det tog mellan tre och fyra
dagar att ta sig dit. För att ta komma dit var man tvungen att ta sig över floden Rio Negro som ni tog er över idag. För att kunna komma över floden var man tvungen att gå en lång omväg på ett par mil i svårforcerad terräng där det gick att ta sig över på en ranglig hängbro som var den enda passagen över floden i området på den tiden. Isoleringen var inget som bekymrade befolkningen i byn eftersom de var självförsörjande på den tiden. Den stinkande pölen bakom er, var en riktigt ren och klar sjö full av fisk och man kunde bada där utan att bli sjuk. Befolkningen vandrade sällan över till grannbyn och när det skedde var det oftast i samband med större festligheter. Endast några få i byn önskade ta sig dit oftare för att ta del av nymodigheter från västvärlden. En av dem var Pinto som brukade ta sig till byn för att sälja papegojungar till turister som passerade ”Maloca”. Han gnällde ofta på bymötena över att det var jobbigt att gå till Maloca och att en ny bro borde byggas. Männen i rådet brukade göra narr av honom och tyckte att han kunde flytta till Maloca i stället.
En dag när Pinto försökte sälja en Ara kom han i kontakt med en amerikansk turist som hade hört om ”la Gozo aldea” av några bybor i Maloca och var intresserad att följa med tillbaka för att besöka ”la Gozo aldea”. Pinto sa att han var varmt välkommen. Steve tyckte att ”la Gozo aldea” var ett äkta paradis och var helt hänförd. Han sa att han aldrig hade sett något så vackert men han var lite bekymrad för invånarna och frågade om de inte tyckte att det var jobbigt att leva utan elektricitet och rinnande vatten. Byborna tyckte dock bara hans fråga var konstig. Steve var hänförd över människornas gästfrihet och han stannade längre än han först hade planerat och fattade verkligen tyckte för bybornas livsstil och framförallt att de hade en så avslappnad syn på livet. När Steve till slut beslutade sig för att lämna byborna kände han att han stod i tacksamhetsskuld till sina värdar. Under den tid Steve levde i indianbyn hade Pinto bearbetat Steve med sina planer på en ny bro, därvid nämnde amerikanen att han hade en del kontakter som kunde hjälpa till att bygga en ny bro.
Innan Steve gav sig av hölls ett bymöte. De äldre var mycket tveksamma till ett brobygge och de hade många goda argument för att inte påbörja ett projekt för en snabbare förbindelse till Maloca.
Vi har inget riktigt behov av en ny bro. Allt vi behöver för vårt uppehälle har vi redan här. Dessutom finns det inget lämpligt ställe där vi kan anlägga en ny bro även om vi fällde det högsta trädet i skogen skulle det inte nå över till andra sidan.
Pinto hade dock samlat på sig en rad argument. Utvecklingen går framåt på andra ställen i världen och vi kan få det bekvämare än vi har det idag. Om någon blir riktigt sjuk är det svårt att få denne till doktorn. Vi kan få hjälp med att få hit elektricitet och om barnen kan ta sig dagligen till Van Pedro så kan de gå i skolan och lära sig läsa något som vi aldrig har behövt kunna men som kommer att vara en tillgång för dem i framtiden. Det är nya tider nu. Steve har lovat att hjälpa oss med sina kontakter och prata med regeringen om hjälp. De har tekniken att klara av ett sådant här bygge.
Detta uttalande ledde till en livlig debatt. På föregående möten hade Pinto mest kommit med argument där han talade om varför han behövde en bro, men hade lärt sig mycket av sina amerikanske vän och hade nu en rad spetsiga argument på lager. Efter en lång diskussion med dem som var emot, var det till slut argumentet för barnens skolgång som vägde tyngst. En förälder gör väl alltid vad de tror är bäst för sina barn.
Sedan dröjde det nästan ett helt år innan Pinto hörde något från sin amerikanske vän och hade nästan givit upp hoppet, men Steve hade goda nyheter. Han hade lyckats övertala regeringen att godkänna brobygget dessutom hade han lyckats få en svensk biståndsorganisation att stödja projektet. Bygget startade en månad därefter och med modern byggnadsteknik gick bygget mycket snabbt. Med en helikopter flögs balkar in som var långa nog att räcka över till båda sidor av floden.

Efter att bron byggts färdigt började Pintos affärer att gå lysande då han kunde leverera sina varor i en snabbare takt, barnen fick sin skolgång och en tillströmning av turister gav inkomster som öppnade helt nya möjligheter. När byborna fick el indraget i sina hus var Pinto den förste att skaffa tv och hans hus blev snart en gemensam samlingsplats speciellt vid fotbollsevenemang. Till en början var det ett arrangemang som Pinto stormtrivdes med. Efter en tid kom allt färre personer på besök. Flera bybor skaffade sig egna tv-apparater. Den sammanhållning som tidigare funnits hade gradvis försvunnit. Arbetsuppgifter som byborna tidigare hade samarbetat om, som husbyggen och jakt, hade upphört. För första gången kände Pinto sig ensam under sitt liv i byn. Den goda stämningen som fanns i byn hade ersatts av avundsjuka där byborna tävlade med varandra om vem som hade dyrast och flest ägodelar. Byn som varit självförsörjd hade snabbt blivit beroende av den yttre världen då inget som var lokaltillverkat längre dög utan det skulle vara märkesvaror och nya modeller. Det började också flytta in folk till byn och de kringliggande regionerna. Efter en tid byggdes även en stor väg som fortsättning på bron, och som gick förbi ”La Gozo aldea” in i djungeln. Efter hand började långtradare fyllda med timmer att gå i en strid ström förbi byn över bron. Allt fler människor flyttade in och Pintos rörelse blomstrade inte längre då han tvingades att gå allt längre för att hitta nya papegojor. Den snabba befolkningsökningen hade gjort så att tillgången på livsmedel i byn inte längre kunde föda hela befolkningen, och som om det inte var nog så började många människor i byn bli sjuka i av någon okänd anledning. Läkarna kunde inte komma på vad som orsakade detta. Vid den här tidpunkten började Pinto önska att han aldrig fått sin vilja igenom. Vad skall man med bekvämlighet och rikedom till om man blir sjuk?
- Fick ni aldrig veta vad folk blev sjuka av? Inflikade Adriana då hon kände på sig att
historien drog sig mot sitt slut.
- Jo en forskare som gjorde en undersökning för en tid sedan på mineralinnehållet i håret hos befolkningen i ”la Gozo aldea”. Det visade sig att vi hade förhöjda värden av kvicksilver som ursprungligen kommit från en guldgruva och förgiftat vårt dricksvatten. Guldgruvan startade strax efter att bron byggdes. Men nu har jag inte tid längre, plikten kallar, sa den gamle mannen tvärt och gjorde sig plötsligt beredd att gå.
- Men vad heter du föresten sa Adriana som kände en viss oro att hon gjort mannen stött och på så vis jagade bort honom.
- Pinto La Casas sa mannen med en kort suck och gick därifrån.
Pedro hade blivit allt blekare efter hand som berättelsen hade fortskridit och såg tämligen chockad ut. Men sa nu
– Det är väl inte så stor vits att stanna kvar här vi åker tillbaka istället.
Ingen av de två sade något på tillbakavägen. Attraktionen hon tidigare känt för Pedro var nu borta och hon ville helst komma hem så fort som möjligt. När bilen körde fram och stannade vid samma kafé hon väntat vid i morse ville hon bara komma ur bilen så fort som möjligt då hela situationen kändes obekväm för henne. Adriana var inte sugen på något utdraget avsked med risk att ge några falska löften om ytterligare kontakt. Därför böjde hon sig snabbt om för att ta ut sin matkorg som stod i baksätet. Då så såg hon alla bokstäver i den text som fanns tryckt på jackan: SIDA.

SLUT